Märkliga dagar, min rörelsefrihet ökar med små steg, små men omtumlande. Igår eftermiddag satt vi ute på Simpas terrass, Nilla, Miki och jag. Det var inte helt lätt att komma upp på terrassen, jag tog den säkraste vägen och kravlade mig upp i stället för att ta något ostadigt vingelsteg. Just nu har jag förbjudit mig allt onödigt risktagande. Det var härligt att äntligen titta ut över ”parken” igen och från alldeles rätt ställe.
Och Miki var ju nöjdare med utsikten från den upphöjda platsen än ifrån uterummets dörröppning. Äntligen hade han en riktigt bred utblick. Och Nilla tycker ju också om Simpas terrass.
Vi satt där ganska länge, ja, ända tills skuggorna från träden började sträcka på sig och luften blev lite svalare. Jag kände hur tankarna rörde sig på ett nytt eller nygammalt sätt. För den som är van vid att kunna gå och ju gåendet och tanken ofta förbundna med varandra – tanken rör sig lättare vid fötternas rörelse framåt. Och när synfältet är vidare.
