Kategori: Berättelser ur livet

Tid har gått igen, vart vet jag inte, men ännu händer det att någon undrar var jag har mina ”štake”, själv går jag nu nästan – ja, just nästan – som om jag aldrig brutit något ben och det där med gips och kryckor har glidit iväg till ett annat lager i tillvaron. Fast något har jag lärt mig. Nej, inget jag har nytta av, men vad är nytta i ett ändligt liv? Man lär sig för själva glädjens skull. Det finns inget annat – nytta är ett påhitt, som har med dödlighetsförnekelse att göra. Tror jag – vet, vet jag inte. Och för några timmar sedan satt Miki och jag på Simpas terrass, där solen är tillbaka efter några dagar bakom moln och regnfall. En förändring har inträtt: parasollerna fälls inte längre ihop, för snart är solen så stark att det blir onödigt, fast än så länge är det bara Ivans föregripande av det kommande, men sitter man vid det yttersta bordet på hörnan, når solen fram. Och där satt jag förstås och Miki satt på sin spanarplats, bunden vid stolpen, för annars kan det hända att han jagar gårdens katter och då kan kattdamerna börja kasta potatis från fönstren igen och det är en onödig risk att ta. Det finns andra platser där han kan springa fri.

Människan är ett motsägelsefullt väsen och jag är en människa. Nyss var Miki och jag ute på en runda här i kvarteren. Vi gick och Miki nosade och jag funderade. Jag tänkte på glädjen – den hemliga glädjen – i att ibland få bli missförstådd. Det är lätt att tro att det alltid är viktigt att bli förstådd, men vid lite närmare eftertanke märker man att det inte är så. Det går också att se förståendet som ett slags intrång, ett slags militant vetande om ens inre värld utifrån. Det här betyder – självklart nog – inte att jag aldrig vill bli förstådd, men det finns gränser för graden och av vem och när. Och nej, jag försöker inte medvetet skapa missförstånd, men ibland känner jag en lättnad över att inte ha blivit förstådd. För övrigt finns det ändå alltid några som förstår och lyckligtvis(?) är det inte alltid desamma.

Kanske är det skillnad på förstående och förståelse – förståelsen håller ett lite större avstånd, kanske av aktning och diskretion, medan förståendet gärna förstår och vet med mikroskop eller i alla fall förstoringsglas. Att alltid vara förstådd av alla är som att leva med själen i neonbelysning. Vi – eller i alla fall jag – behöver de dunkla hemlighetsbevarande inre rummen.

Så, det här är tiden före och efter allting och allt är i rörelse. Det har varit nästan sommar, nu blåser det mellan regnen, ibland är det varmt, ibland är det kallt och årstiderna håller sig svävande. Blomningen är över för de flesta av träden, nu är det lövens tid och lindarna vecklar ut sina hjärtan. Ivan har spänt upp parasollerna på terrassen, jag vet inte om det är mot solen eller regnen eller bara för att ge en huskänsla. Igår satt Miki och jag där med Marijan och de andra montörerna eller teknikerna från fläktfirman. De drack öl och jag drack kaffe och Miki spanade eller lät sig klias. Jag sa något om att jag inte druckit öl eller vin eller liknande sedan jag bröt benet i januari – utom den där rakijan jag svepte kvällen efter att jag fått veta att benet var brutet. Marijan skrattade och tyckte att det nog kunde vara dags för en öl och så tog han mitt vattenglas och frågade: ”Slobodno”? Och jag tänkte att vad då och sa ”može” och Marijan tömde ut vattnet i hundskålen och hällde på öl. Det var ju dags. Och jag blev på ett lustigt sätt berusad av detta enda glas och livet kändes lättsamt. Miki fick höra att han är så ”kovrčav” och det är ju sant, krullhårigare är svårt att hitta – moj mali slavonac. Luften var märkligt ljum men så småningom bröt vi ändå upp. Det gör man ju till sist.

Och idag har dagen varit ganska dunkel utom att förmiddagen släppte igenom några solstrimmor här och där. Värmen från igår är nästan borta och kvällsrundan nyss var rätt fuktig, men det luktade gott under träden och mörkret kändes vänligt och Miki trippade fram med glada steg.

Innan vi gick in igen tittade vi lite på Ivans parasoller och på rosmarinplantorna på terrassen och jag tyckte det såg lite kinesiskt ut. Och Miki tittade bort mot bambuhäcken. Har vi inte alltid levt i de yttersta tiderna, tänkte jag.

Ibland är ingenting viktigare än lövens form mot himlen. Vi lever nu i lönnarnas tid strax efter lönntiden, då allt ännu var dolt i knopparna. För det går fort. Att frigöra ett löv ur knoppen kan ibland te sig som att slå upp ett paraply – tsitt! Och solen lyser genom den ljusgröna nyfunna tunnheten och alla lär sig på nytt lönnlövets form. Just så här ser ett lönnlöv ut när det är nyfött. Och vinden leker och spelar och skapar runda vågor som innesluter alla de små spetsarna med fast hand. Jag blickar uppåt mot en värld som är grön och skön under luftens vitblåa.

Ja, och Miki och jag går till Marijan och köper blitva och blitvans blad visar att det finns annat grönt än lönnens. Och på Simpa har Ivan lagt fram röda filtar på terrassens stolar, onödigt och nödvändigt beroende på vem som sitter där när. Jag behöver ingen filt och inte Miki heller, men det röda talar antipodiska med grönskan och det har ett speciellt värde.

Morgonen kom ljus och vänlig och Miki och jag satt med Vesna på Simpas terrass. Ja, alltid där för det finns ingen anledning att vara någon annanstans än där det är bra. Från terrassen kan man följa både lövens utveckling och katternas och fåglarnas rörelser.

Efter kaffet skildes vi åt, men inte som man kanske skulle kunnat tro. Vesna och Miki åt ett håll och jag åt ett annat. Miki följde med Vesna och Jasna för en tur upp på Sljeme. Jag släppte visserligen kryckan för två dagar sedan men bergsvandringar ligger ännu utom räckhåll, så jag tog spårvagnen till stan, gjorde lite ärenden på posten och andra ställen. När jag nådde Glavni kolodvor hade molnen klumpat ihop sig under det blåa och kung Tomislav såg hotfull ut.

Sedan drack jag kaffe med Duilio och Maria på Cvjetni trg och vi fäste ihop de lösa ändarna ur vårt vetande om varandras liv. Våren har ju varit lite skakig på mer än ett sätt. Och timmarna gick och var och en for hem till sitt och jag gick sedan till Vesna för att hämta Miki men blev sittande där långt in i kvällen.