Kategori: Berättelser ur livet

Annandag påsk, vi ligger lågt och återgår efter allt firande till vardagen. Jag börjar sakta beta av bland det ogjorda arbetet, däremellan går vi ut och jag kastar nya bollar för Miki att hämta i gröngräset och jag tänker bara äta ”halvportioner” efter gårdagarnas överdåd. På första bilden ser ni några av tårtorna från ”frukosten” innan de helt försvunnit.

När det blev för hög ljudnivå vid påskbordet slank Miki ut på balkongen för att spana ut mot livet i Gornja Dubravas grönska.

Men vi åt faktiskt inte alls hela tiden. Då och då tog vi oss en hundrunda i kvarteren omkring. Här ser ni Steph som försöker att få både Miki och Muggs att titta in i bilden. Sådant är ju inte lätt och det lyckades också bara nästan.

Nä kvällen började sänka sig över husen gick vi lite längre och hamnade på ett stort fält med ganska många lösspringande hundar. Muggs går alltid fri och är mycket diplomatisk i sin hantering av andra hundar. Miki är lite vildare och inte alltid så diplomatisk, men jag släppte honom (nu när jag har en verkligt bra pipboll i väskan att locka tillbaka honom med) och han hittade en lekkamrat i sin storlek som han rusade omkring med i vida cirklar.

Och medan vi gick där längs de lugna små gatorna kastade jag långa blickar på vissa små hus, som har det där som jag letar efter. Ja, jag letar hem, men jag måste också veta att jag kan försvara det som till sist kanske blir mitt eller vårt hem.

Vet inte om ni tror mig när jag säger det här: Jag är totalt utmattad efter påskfrukosten med Tomas familj. Men så är det om man ägnar en hel dag åt att äta frukost, så nu orkar jag inte berätta om något mer än Mikis och min resa till Dubrava, där miraklet ägde rum. Dubrava både ligger och ligger inte i Zagreb. Det är en stadsdel i nordost som vuxit sig så stor att man undrar om inte Zagreb bara är ett litet bihang till den. Här och där är Dubrava brusande och brummande brutalt stadsaktigt, men strax intill trafiklederna vandrar husen ut i grönskan längre och längre bort upp mot Medvednicas sluttningar. Dubrava hör till en egen kategori som det är lätt att både älska och hata. Nå, det var dit Miki och jag färdades någon gång under förmiddagen. Det enda spårvagnsbytet gjorde vi här i våra trakter vid Držićeva. Vi stod där i solen och väntade på sjuan och vi hade blickarna riktade mot söder:

Sjuan kom, inte först, men ganska snart och vi klev på i en halvtom vagn och jag satte mig och så började färden mot nordost. Tretton stopp skulle det vara till Grižanska. Jag tog några bilder genom fönstret, först vid Kvaternikov trg, så här:

Efter en stund for vi längs den stora parken Maksimir och allt var så grönt, så grönt:

Miki hade lite tråkigt och testade ett par gånger med att skälla kort och gällt som ett slags stoppsignal. Jag försökte tala honom till rätta och lyckades väl så där. Och så nådde vi vår hållplats och jag kände att det hade hunnit bli ganska varmt. Lite på måfå valde jag en riktning, mest kanske för att det såg trevligt och grönt ut åt det hållet.

Jag tittade på kartan i telefonen och förstod att det var fel håll. Sedan velade vi runt lite och jag frågade en dam om vår gata, men hon sa att hon inte visste några gatunamn, däremot visste hon vart hon skulle. Bra, tänkte jag, så är det ju och så gick vi helt enkelt rakt fram en stund tills jag kände igen namnet på en parallellgata till vår. Och strax därefter svängde vi in på Klekovačka och så var vi framme.

På den tiden när Londi orkade gå ganska långt brukade vi gå rundan längs Kornatska bort mot Slavonska och sedan utmed Slavonska och någon annan brusande trafikled förbi Kattbalkongen och sedan genom kvarteren med de små trädgårdarna. Nu går jag där på nytt tillsammans med Miki. Vi går där nästan varje dag och vi stannar under Kattbalkongen, precis som Londi och jag brukade göra – jag kommer aldrig att förstå att hon inte är här längre. Katterna där är lika många som förut och en del är säkert desamma som under Londis tid. Igår eftermiddag gick vi förbi där och stannade såsom vi brukar. Jag försöker nu komma på om jag kände igen någon från förr, men jag lyckas inte. På bilden här ser man bara fyra eller fem, men innan jag tog den räknade jag till sju eller åtta, fast det var säkert inte heller alla. Katterna solade sig och putsade sina pälsar.

Vi gick förbi den magiska trädgården, men igår tog jag inga bilder. Vi fortsatte förbi Zmajanska och Zlarinska och svängde in på Pašmanska. På sista tiden har jag valt den gatan i stället för Zlarinska. Längs Pašmanska finns många hemlighetsfulla fickor, dit den gamla tiden krupit undan och nu fortsätter sitt inåtvända liv. Man hör röster från de smala gångarna mellan husen.

Här och där är det förunderligt vackert. Små och stora krukor med kryddväxter och blommor står på rad under de låga taken. Vi stannar och luktar och tittar. Det är vårt sätt att hantera världen.

På en del ställen ser vi en förlorad gatstump och jag fantiserar ihop hur livet en gång levdes här.

Strax innan vi är framme vid hörnet där Pašmanska mynnar ut i Rapska står vi vid staketet till en förvildad trädgård. Miki vill slinka in och egentligen jag också, men jag hindrar oss och vi går vidare förbi Cooltura, som ju ligger både där och i världens centrum. Två steg är avståndet mellan periferi och mittpunkt.

Vårsolens ljus är mäktigt, inga andra intryck kan mäta sig med det. Miki och jag har gått med lätta steg genom morgonen, köpt päron hos Marijan, hälsat på hundar och människor. På andra sidan av ett plank rop-frågade en av mina ”favoritgubbar” hur det är med benet – noga – ja, bra. Och promenaden slutade inte överraskande – men överraskningar är lite övervärderade, ofta i alla fall – på Simpas terrass, där vi intog våra vanliga spanarpositioner och Hana kom ut med mitt telepatiskt beställda kaffe. Och jag såg solens ljus spela över de nu helt utslagna lindhjärtana.

Och Miki såg det han såg. Och det var nästan vindstilla.

Kaffet var ovanligt gott denna morgon. Kanske är kaffemaskinen nyligen rengjord, skulle någon jag känner ha sagt.

Och nu har jag ätit frukost i balkongrummet – ost och päron, minsann. Och jag har sänt en tanke till det där italienska ordspråket om bonden och osten och päronen.
,

Nu är den svindlande tiden, tiden som har kommit i rullning och allt är en enda stor nedförsbacke genom grönska och blommande trädgårdar. Jag vill att den ska stanna, men jag vet också att det inte går och att jag inte heller helt kan önska det, för den här rörelsen är så mäktig och så övertygande att den också blåser bort alla motönskningar och bromsförsök. Dess liv är rörelsen och dess här är nu och dess nu är här. Och långt därborta.

Miki och jag vi går, det gör vi alltid och igår gick vi längs den fula hårt trafikerade Heinzelova bort mot Pet Centar för att köpa nya bollar åt Miki. Fast ful, vad är det jag säger? Heinzelova är inte ful om man tittar ifrån den, åt sidorna, genom rostiga galler och vittrande betongmurar, dessa unggamla ruiner från nysset, det nyligen nya. Och Miki, på korta ben men med bibehållen nyfikenhet, hoppar upp och kikar genom lucka efter lucka i betongmuren.

Där, på andra sidan, är gräset grönare, så är det ju, denna längtan är inlagd i oss jordevarelser. Och jag tittar också inåt den frodiga livsstinna världen under de vida trädkronorna. Det här är min värld, vår värld.

Och de rostiga stängslen är bara där som ett slags kontrast, halvt uppgiven, till den ymniga grönskan. Vem vill vara ett rostande galler, när man kan vara ett träd i lövsprickningstider?