Kategori: Berättelser ur livet

Jag bjuder er på nytt på mitt eller vårt lyckliga enahanda, tema med och ibland också nästan helt utan variation; gatorna, trädgårdarna, hörnen, våra fötters gång över jord, grus eller asfalt. Över jord. Man skulle kunna tro att detta är evigheten, men så är det ju inte, en dag ska allt detta tas ifrån oss. Just därför, fast kanske inte bara, är det så värdefullt. Och i vissa ögonblick lyser detta särskilt klart. Tanken slirar lite men så fortsätter den självsvåldigt och säger att en del som skriver avbildar tiden, den egna – så att andra längre fram ska kunna förstå hur just den eller den tiden varit – men det finns också de som försöker avbilda det stora nuet eller tillvaron grundtoner och vad det ger till andra är kanske igenkänning eller en möjlighet till evigt återvändande.

Nyss satt Miki och jag på Simpas terrass. Lille Luka kom förbi i sin brum-bil och hans far gick två steg bakom. Miki och Luka hälsade på varandra och vi vuxna växlande några ord. Ja, Miki räknar jag tills vidare till barnen. Runt om stod lindarna högtidsklädda i sin fullaste lövprakt, ännu ljusgröna men med vida hjärtan. Vinden rörde milt vid grenarna och löven gungade lätt.

Och jag tänkte på den nyss tillryggalagda promenaden i kvarteren, på hur vi gick längs Paška och hur jag än en gång hade försökt förstå om Caffe Bar Goran är stängt för alltid eller om det lilla kaféet kommer att öppna igen och i så fall när. Men på dörren stod det fortfarande att det är stängt för storstädning och renovering och fortfarande tackades det för kundernas förståelse. Lite sorgligt vore det om det aldrig öppnade igen för Goran är en del av vår värld. Ja, jag tänker så, även om vi har Simpa.

Livet är något annat än det man tror att det är, när man säger ”livet är…”. Jag försöker samla ihop spillrorna av dagen som också blev just något annat än det man menar när man säger ”dag”. Inga stora katastrofer har inträffat, jag har bara fått en påminnelse om alltings bräcklighet. Och det underliga därvid är inte påminnelsen utan att det alls ska behövas påminnelser. Varför vet jag så lite?

Jag lägger en bild av en enkelt vacker och vild rosenbuske som jag tog vid Murterska igår kanske. Rosorna är underbart friskt röda och rosenbladen är inte fler än vad som behövs för att sluta cirkeln, som jag kallar ”cirkel” bara för att jag inte kommer på något bättre ord. Rosenbusken får visa det jag inte lyckas säga om tillvarons dunkla väg och sköra vingar.

Samtidigt som jag tillbringat en glädjerik och intensiv helg med min kusin Karin och min trogne krullpojke Miki – vi har strövat i Gornji Grad, ätit på Amfora, druckit gemišt på Cooltura och pratat ”om allt” – har jag återupplevt några ögonblick från min barndom. Ja, jag har fått några helt nytagna bilder från Kolbäcksgränd i Bagarmossen, som en vän som bor där i närheten har tagit och sedan skickat till mig.

På den första bilden ser man Kolbäcksgränd 10, min första adress i livet. Vi bodde på andra våningen till vänster, sett ”härifrån”. Inne i den vita rutan, som nog inte fanns då, är barnkammarfönstret. Där innanför bodde mina bröder och jag. Det smala fönstret utanför rutan är köksfönstret, det är jag ganska säker på. Jag känner också igen – tror jag i alla fall – det lilla trappsteget upp till porten.

Den andra bilden verkar vara tagen ungefär från porten och ut mot lekplatsen, som i min barndom inte alls var så parkaktig, i alla fall minns jag inte att det fanns så många träd. Jag kan se skridskobanan framför mig, för på vintrarna spolades hela eller nästan hela lekplatsen och jag åkte skridsko där. Och borta i hörnet till vänster bodde min bästa vän Lena och någonstans till höger bodde en annan Lena och Christer, som jag lekte med ibland.

På den sista bilden ser man Kolbäcksgränd någonstans ifrån hörnet där mjölkaffären var. Och man tittar bort mot Höghuset, som faktiskt ser lika stort ut på bilden som det gjorde i min tidiga barndoms verklighet. Där bodde Monica, som jag lekte med ibland, och också Kim och Nella. Och i huset snett emot, alltså längst ut på ”vår” huslänga, bodde Maud och Håkan och deras lillasyster Ylva. Jag glömmer aldrig hur jag skämdes när Maud en gång bad sin mamma om godis genom att falla på knä samtidigt som hon malde fram en ändlös repetitiv tiggarramsa: snälla snälla snälla mamma, kan jag inte få… Jag minns att jag att jag tyckte det var en både omöjlig och obegriplig handling.

Det har varit en bländade dag och vi har hållit oss i skuggan ganska mycket under våra rundor. Det lilla trädet framför Simpa, som jag aldrig lär mig namnet på, blommor igen precis som på bilden jag tog för tre år sedan, det var Londis sista vår, ja, räknar jag lite så är nog blomningen några dagar senare i år än den var då. Men prakten är densamma. Miki blundar, trött på allt löjligt fotograferande, men han sitter rak och samlad.

Det lilla trädet sträcker sina grenar upp i det blåa himlahavet.

Och Simpa blir mindre och hemligare innanför och i skuggan av all lövrikedom och allt blommande överdåd. Det finns ingenting att säga.

Dagen har varit rik på värme och sol och vi söker oss numera till skuggsidan på våra promenader, Miki och jag. Här går vi längs Olibska bort mot Rapska. Ni som vet vet.

Och där vid svängen såg vi att Cooltura nu efter en lång tid av förberedelser har öppnat sin nya terrass för gästerna. Och nya paraplyer har kommit upp. Almir vilar aldrig.

Miki, som ju är en bar-habitué och Cooltura-stammis, försökte pressa upp dörren, men den här gången blev det inget och han tittade lite uppgivet först på mig och sedan ut mot gatan. Jag mumlade något om att vi ju redan suttit på Simpas terrass på morgonen.