Livet är något annat än det man tror att det är, när man säger ”livet är…”. Jag försöker samla ihop spillrorna av dagen som också blev just något annat än det man menar när man säger ”dag”. Inga stora katastrofer har inträffat, jag har bara fått en påminnelse om alltings bräcklighet. Och det underliga därvid är inte påminnelsen utan att det alls ska behövas påminnelser. Varför vet jag så lite?
Jag lägger en bild av en enkelt vacker och vild rosenbuske som jag tog vid Murterska igår kanske. Rosorna är underbart friskt röda och rosenbladen är inte fler än vad som behövs för att sluta cirkeln, som jag kallar ”cirkel” bara för att jag inte kommer på något bättre ord. Rosenbusken får visa det jag inte lyckas säga om tillvarons dunkla väg och sköra vingar.