Tema med eller utan variation

Jag bjuder er på nytt på mitt eller vårt lyckliga enahanda, tema med och ibland också nästan helt utan variation; gatorna, trädgårdarna, hörnen, våra fötters gång över jord, grus eller asfalt. Över jord. Man skulle kunna tro att detta är evigheten, men så är det ju inte, en dag ska allt detta tas ifrån oss. Just därför, fast kanske inte bara, är det så värdefullt. Och i vissa ögonblick lyser detta särskilt klart. Tanken slirar lite men så fortsätter den självsvåldigt och säger att en del som skriver avbildar tiden, den egna – så att andra längre fram ska kunna förstå hur just den eller den tiden varit – men det finns också de som försöker avbilda det stora nuet eller tillvaron grundtoner och vad det ger till andra är kanske igenkänning eller en möjlighet till evigt återvändande.

1IMG_6144

2iMG_6143

Nyss satt Miki och jag på Simpas terrass. Lille Luka kom förbi i sin brum-bil och hans far gick två steg bakom. Miki och Luka hälsade på varandra och vi vuxna växlande några ord. Ja, Miki räknar jag tills vidare till barnen. Runt om stod lindarna högtidsklädda i sin fullaste lövprakt, ännu ljusgröna men med vida hjärtan. Vinden rörde milt vid grenarna och löven gungade lätt.

3IMG_6141

Och jag tänkte på den nyss tillryggalagda promenaden i kvarteren, på hur vi gick längs Paška och hur jag än en gång hade försökt förstå om Caffe Bar Goran är stängt för alltid eller om det lilla kaféet kommer att öppna igen och i så fall när. Men på dörren stod det fortfarande att det är stängt för storstädning och renovering och fortfarande tackades det för kundernas förståelse. Lite sorgligt vore det om det aldrig öppnade igen för Goran är en del av vår värld. Ja, jag tänker så, även om vi har Simpa.

4IMG_6136

5IMG_6137

Kommentera