Nu är den svindlande tiden, tiden som har kommit i rullning och allt är en enda stor nedförsbacke genom grönska och blommande trädgårdar. Jag vill att den ska stanna, men jag vet också att det inte går och att jag inte heller helt kan önska det, för den här rörelsen är så mäktig och så övertygande att den också blåser bort alla motönskningar och bromsförsök. Dess liv är rörelsen och dess här är nu och dess nu är här. Och långt därborta.
Miki och jag vi går, det gör vi alltid och igår gick vi längs den fula hårt trafikerade Heinzelova bort mot Pet Centar för att köpa nya bollar åt Miki. Fast ful, vad är det jag säger? Heinzelova är inte ful om man tittar ifrån den, åt sidorna, genom rostiga galler och vittrande betongmurar, dessa unggamla ruiner från nysset, det nyligen nya. Och Miki, på korta ben men med bibehållen nyfikenhet, hoppar upp och kikar genom lucka efter lucka i betongmuren.
Där, på andra sidan, är gräset grönare, så är det ju, denna längtan är inlagd i oss jordevarelser. Och jag tittar också inåt den frodiga livsstinna världen under de vida trädkronorna. Det här är min värld, vår värld.
Och de rostiga stängslen är bara där som ett slags kontrast, halvt uppgiven, till den ymniga grönskan. Vem vill vara ett rostande galler, när man kan vara ett träd i lövsprickningstider?
