Morgon med Miki

Tid har gått igen, vart vet jag inte, men ännu händer det att någon undrar var jag har mina ”štake”, själv går jag nu nästan – ja, just nästan – som om jag aldrig brutit något ben och det där med gips och kryckor har glidit iväg till ett annat lager i tillvaron. Fast något har jag lärt mig. Nej, inget jag har nytta av, men vad är nytta i ett ändligt liv? Man lär sig för själva glädjens skull. Det finns inget annat – nytta är ett påhitt, som har med dödlighetsförnekelse att göra. Tror jag – vet, vet jag inte. Och för några timmar sedan satt Miki och jag på Simpas terrass, där solen är tillbaka efter några dagar bakom moln och regnfall. En förändring har inträtt: parasollerna fälls inte längre ihop, för snart är solen så stark att det blir onödigt, fast än så länge är det bara Ivans föregripande av det kommande, men sitter man vid det yttersta bordet på hörnan, når solen fram. Och där satt jag förstås och Miki satt på sin spanarplats, bunden vid stolpen, för annars kan det hända att han jagar gårdens katter och då kan kattdamerna börja kasta potatis från fönstren igen och det är en onödig risk att ta. Det finns andra platser där han kan springa fri.

1IMG_5938

2IMG_5927

3IMG_5940

Kommentera