Människan är ett motsägelsefullt väsen och jag är en människa. Nyss var Miki och jag ute på en runda här i kvarteren. Vi gick och Miki nosade och jag funderade. Jag tänkte på glädjen – den hemliga glädjen – i att ibland få bli missförstådd. Det är lätt att tro att det alltid är viktigt att bli förstådd, men vid lite närmare eftertanke märker man att det inte är så. Det går också att se förståendet som ett slags intrång, ett slags militant vetande om ens inre värld utifrån. Det här betyder – självklart nog – inte att jag aldrig vill bli förstådd, men det finns gränser för graden och av vem och när. Och nej, jag försöker inte medvetet skapa missförstånd, men ibland känner jag en lättnad över att inte ha blivit förstådd. För övrigt finns det ändå alltid några som förstår och lyckligtvis(?) är det inte alltid desamma.
Kanske är det skillnad på förstående och förståelse – förståelsen håller ett lite större avstånd, kanske av aktning och diskretion, medan förståendet gärna förstår och vet med mikroskop eller i alla fall förstoringsglas. Att alltid vara förstådd av alla är som att leva med själen i neonbelysning. Vi – eller i alla fall jag – behöver de dunkla hemlighetsbevarande inre rummen.
