Hos Agnes hittade jag idag ett intressant inlägg som tar avstamp i en DN-artikel om litterär översättning i Sverige och den ojämna fördelningen som råder mellan de språk som översättningarna görs från. Kort och med endast en lätt överdrift sagt: nästan allt som översätts till svenska idag, översätts från engelska. Detta bland annat för att det ”finns en inställning i Sverige att det räcker med att kunna engelska”, kan man läsa i DN-artikeln. Vid första anblicken ser det här ut som en paradox: Vi översätter bara från det språk vi kan (lite tillspetsat sagt). Men egentligen är det kanske inte så paradoxalt som det ser ut. Kanske kan man förklara förhållandet så här: Många svenskar kan relativt bra engelska, svenska medier är fokuserade på den anglo-amerikanska världen, svenskar är mycket intresserade av USA, England och Australien. Intresset är alltså kanske lite större än språkkunskaperna (det är i alla fall betydligt lättare att läsa böcker på svenska, tycker många): Svenskar vill veta mer om och uppleva mer av den angloamerikanska världen, men svenskan är ändå det språk som man läser mest friktionsfritt på.

Men hur är det då, vet svenskar inte ganska mycket om till exempel Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien eller om Polen och Ungern? Finns det verkligen inte ett intresse för hur man lever och tänker i exempelvis andra europeiska länder eller i andra delar av världen också förstås? Det är trots diverse förklaringsförsök (i dagens DN-artikel eller på andra ställen) för mig ändå en gåta att så lite litteratur från andra sfärer än den engelsktalande släpps in i Sverige. Är det förlagen som hela tiden lever och verkar enligt principen att ta det säkra före det osäkra? Eller vad menade till exempel Svante Weyler, när han höll föredrag på Centrum för Tysklandsstudier på Södertörn i våras, då han berättade att det översätts tio gånger så mycket från svenska till tyska som tvärtom? Var det en signal om att han vill (men inte kan / men ännu inte kan) ändra något principiellt i Norstedts produktion? Det ska bli intressant att se om det inträder någon förändring inom
de närmaste åren.

Om vi tittar i DN-artikeln igen, så ger Peter O Nilsson, redaktör för "Kulturnyheterna" i SVT detta som en förklaring till den engelskspråkiga dominansen:

Produktionshastigheten kräver att vi väljer från det utbud som finns nära. Och det är de anglosaxiska och svenska författarna som förlagen väljer att ta hit.

Förlagen alltså igen… fast nog ser formuleringen besynnerlig ut.

Låt oss gå vidare i DN-artikeln. En bit längre ner står det att Jonas Thente, ansvarig för bokrecensionerna i DN, inte tycker att det stämmer att det i första hand är engelskspråkig litteratur som recenseras:

Det är lögn. Däremot är den litteratur som ges ut på andra europeiska språk som regel smalare än den angloamerikanska. Så i stället för en vanlig recension beskrivs den ofta i en essä eller ett introducerande paket.

Jaha. Smalare.

Är det TV styr svenskarnas intresseinriktning mot det angloamerikanska? Antagligen delvis, men borde inte det intresset snart vara tillfredsställt? Åtminstone så att man skulle kunna börja ”variera kosten”? Eller är det bara det välkända som kan väcka vår nyfikenhet? Det låter underligt.

Kan förhållandet bero på rena tillfälligheter? Bland förlagen vågar kanske ingen (eller nästan ingen) för att ingen annan vågar. Eller vanan: det är så här, så så här kommer det att fortsätta att vara…

PS För övrigt berör gårdagens inlägg på Errata också frågan om översättning och kulturutbyte.

Efter ett sommaruppehåll i läsandet av Klara Johansons ”Brev” är detta nu i full gång igen. Jag tog visserligen med mig boken till Italien, men det blev inte mycket läst i den, annat trängde sig emellan. Nyss fastnade jag på ett ställe i ett brev till skulptrisen Sigrid Fridman. Det är daterat så här: Bokrummet 14.7.28. Och här är stället som snärjde mig:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Och en halv sida längre fram:

Ja idéer till utsökta böcker kan man få gratis hos mig, men vill någon vara så god och göra tulipanarosor?

PS Sigrid Fridmans skulpturer ansågs (anses ännu på sina håll?) som mycket kontroversiella. Klara Johanson kämpade under många år hårt för att få hennes konst erkänd.

Idag överlåter jag min plats här under pausträdet till sommarens andra gästskribent (Londi räknar jag inte som gäst, för vi lever ju så symbiotiskt att man ibland inte vet vems ord som är vems – eller vem som är hunden av oss) – min goda vän Michal Moskow:

“Shall We. . .?”

Shall we go to Petersburg,
somewhere north
of where I live?

Shall we go to Petersburg?
Cruises are cheap
in the bitter cold of winter.

And what if we don’t make it
all the way to Petersburg?
Get captured by an iceberg,

frozen to the sea?
Why, then we’ll live there
forever, caught in a moment

of bliss and ecstasy,
on the way to Petersburg,
a living ice sculpture in the dead of winter.

“On Surviving a Month in an American Suburb
Or: Environmentalism is Dead and Gone”

Trash trucks of the mind
empty my life every morning.

Four o’clock, and the rest
of the world sleeps

as the trash trucks lumber, roar,
stop, reverse with beep beep beeps

down the streets and alleys
between the houses and picket fences

emptying the cans where neighbors
have deposited their trash

picking up dumpsters at the
shop on the next street over

discharging them with clangs
that rattle against my head

emptying my bed of sleep
emptying my mind of thought

evacuating life so that finally
it will exist no more

buried under mounds of trash
compacted by the machines

crushed by what the perfect suburban
families have tossed away.

©Michal Moskow July 31, 2005

Michal Moskow lives in Göteborg, Sweden, and visits Minnesota in the U.S.A. often but doesn’t often stay in the suburbs.

I början av vistelsen i Pesaro läste jag ut ”Il fantasma di Trieste” av Enzo Bettiza. Jag gör ett litet tillägg här till det jag skrev om boken för några veckor sedan.

Berättartekniskt är romanen intressant uppbyggd, även om det egentligen inte är fråga om några direkt innovativa grepp – boken har två berättarröster: en konventionell berättare och en röst från huvudpersonen, Daniele Solospin, vars dagbok vi får läsa utdrag ur. Den konventionelle berättaren är huvudberättare och han kommenterar emellanåt också dagboksinslagen – det är han som håller i trådarna.

Romanhandlingen skulle ur en viss synvinkel kunna beskrivas som en kombination av förskjutningar av (minst) tre olika teman: ett historiskt, ett självbiografiskt och ett litterärt – första världskrigets utbrott, Bettizas uppväxt i Zara och Spalato och Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

En kardinalpunkt i romanen är en tilldragelse som kan sägas var en variation på skottet i Sarajevo 1914 – attentatet på tronföljarparet är flyttat till Trieste 1913 och tronföljarparet är ersatt av tämligen bleka ”controfigure”. Händelsen får inga avgörande följder inom romanen, men det skapas en spänning som, för den som har åtminstone ett minimum av historiska kunskaper, pekar framåt mot krigsutbrottet.

Det är lätt att hitta spår av eller paralleller till Bettizas självbiografi ”Esilio” i ”Il fantasma di Trieste”. Miljön är visserligen flyttad från Zara och Spalato till Trieste, men familjekonstellationen har en hel del likheter, särskilt fadersgestalten och amman/barnsköterskan verkar nästan kalkerade på motsvarande gestalter i självbiografin. Tiden är flyttad från perioden kring och under andra världskriget till perioden mellan förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott.

Likheterna med ”Buddenbrooks” är slående – också i den triestinska romanen befinner sig en gammal inflytelserik köpmannafamilj på fallrepet. Den sista generationen har ingen alls begåvning eller lust för affärer och redan föregående generation har börjat tappa greppet. Vissa lite raffinerat ”sjukliga” drag går att återfinna hos Daniele Solospin precis som hos Hanno Buddenbrook.

Det här är en fascinerande roman med välgjorda personporträtt, spännande förlopp och miljöer och inte minst – intressanta samtal mellan romanfigurerna. Slutet är tyvärr lite ofullgånget, historien sipprar liksom bort i ingenstans till sist.