Café Europa?

![Mak](/wp-content/mak.jpg @alignleft)Framför mig här på köksbordet har jag en helsides tidningsartikel som heter ”Café Europa?”. Den har kommit hit från vänner i Berlin. Tyvärr vet jag inte i vilken tidning artikeln publicerades (jag ska försöka ta reda på det). Författare till artikeln är holländaren Geert Mak och den handlar om hur långt vi har kvar innan vi når fram till ett verkligt gemensamt Europa. Under hela år 1999 reste Geert Mak kors och tvärs genom Europa på uppdrag av tidningen NRC/Handelsblad.

Så här skriver han i andra stycket, som handlar om Europa och tiden – i Europa finns enligt honom hela 1900-talet representerat, ja, på en del ställen har man till och med kommit en bra bit in på 2000-talet:

Es waren die letzten Monate des Jahrtausends und ich reiste im Auftrag meiner Zeitung, des NRC/Handelsblad, das ganze Jahr 1999 kreuz und quer durch Europa. Es war eine Reise durch die Zeit, denn in Europa werden alle Perioden des zwanzigsten Jahrhunderts noch irgendwo gelebt oder wiedererlebt. Auf den Fähren in Istanbul ist immer 1948. In Lissabon 1956. In der Gare de Lyon in Paris ist es 2020. In Budapest haben junge Männer die Gesichter unserer Väter.

I ett stycke lite längre fram i artikeln börjar Mak med frågan: ”Har vi européer en gemensam historia?” Han nämner sedan några årtal som åtminstone de flesta bildade européer är väl bekanta med, men sedan pekar han på hur olika man tolkar eller beskriver dessa tidpunkter och händelser på olika håll i Europa:

Haben wir Europäer eine gemeinsame Geschichte? Natürlich, und jeder Student kann die Stichworte und Daten herunterrasseln: Römisches Reich, Renaissance, Reformation, Aufklärung, 1914, 1945, 1989. Doch wie unterschiedlich sind die individuellen historischen Erfahrungen der Europäer, all das, was in unser Gedächtnis gemeißelt ist: In Danzig traf ich einen älteren Taxifahrer, der in seinem Leben viermal eine neue Sprache hatte lernen müssen; ich machte Bekanntschaft mit einem deutschen Ehepaar, das ausgebombt und anschließend endlos durch Osteuropa gehetzt war; ich besuchte eine baskische Familie, die Heiligabend in einen fürchterlichen Streit über den Spanischen Bürgerkrieg geraten war und die danach bis ans Lebensende geschwiegen hatte; in allen französischen, ungarischen und deutschen Dörfern fand ich Denkmäler aus dem Jahr 1919 voller toter Namen, lauter Menschen, die fünf Jahre zuvor noch die Tanzböden gefüllt hatten; gleichzeitig stieß ich auf die friedliche Sattheit der Niederländer, Dänen und Schweden, an denen der Sturm meistens vorübergegangen war.

Geert Mak beskriver det han kallar ”den gemensamma europeiska katastrofen”. Han sammanfattar 1900-talet genom att börja med ett slags anspelning på kunskapens träd för att sedan i tur och ordning räkna upp världskrigen, det kalla krigets tid, murens fall och den trots detta fortsatt svåra tiden i Öst- och Centraleuropa, medan Västeuropa var rikt och knappast såg hur östeuropéerna hade det:

Unsere gemeinsame Katastrophe kann man kurz zusammenfassen: Es gab, um 1900 herum, einen Baum und einen Apfel; alle aßen davon, es folgten zwei fürchterliche Kriege, die wir alle auf unsere je eigene Weise erlebten. Danach begannen für den Osten vier tote Jahrzehnte, während sich für den Westen doch noch der Himmel öffnete, ein Paradies aus Motorrollern, elektrischen Mixern, Autos und Fernsehen. Dann kam der Fall der Mauer, einer der festlichsten Momente in der Geschichte des zwanzigsten Jahrhunderts – doch für den Osten brachen erneut schwere Zeiten an, Jahre der erniedrigten Männer und verängstigten Frauen; gleichzeitig feierte der Westen den Boom der neunziger Jahre und bemerkte kaum, was in Mittel- und Osteuropa wirklich passierte. Nein, wir haben einander noch viel zu erzählen, Ost und West, und eigentlich müssen wir damit überhaupt erst anfangen.

”Nej, vi har mycket kvar att berätta för varandra, öst och väst, ja, egentligen har vi inte ens börjat.”

Europa har, till skillnad från USA, än så länge inte någon gemensam historia, fortsätter Mak. Han menar att idén med ett enat Europa först varit en dröm för en handfull idealister för att sedan övergå till att bli ett projekt för teknokrater, byråkrater och affärsmän. Han talar om kommunikationsproblem, och om att det ofta saknas möjligheter för ett levande europeiskt samtal:

Europa hat, im Gegensatz zu den Vereinigten Staaten, immer noch keine gemeinsame ”Geschichte”. Die Vereinigung Europas ist zu lange ein von idealistischen Pionieren entworfenes, technokratisches Projekt gewesen, das sich schon sehr bald Kaufleute, Bürokraten und einige begeisterte Politiker zu eigen gemacht haben. Jetzt, da sich die Union sowohl vergrößert als auch zu einer politischen Einheit vertieft, rächt sich der technokratische und bürokratische Charakter dieses Prozesses. Manche sprechen in diesem Zusammenhang von einem ”kommunikativen Defizit” Europas: vom Mangel an politischer Streitlust auf europäischem Niveau, die für eine lebendige Demokratie lebenswichtig ist. Das Fehlen einer gemeinsamen Sprache ist hierfür zweifellos ein Grund. Bedenklicher noch ist, dass sogar die Möglichkeit zu einem gemeinsamen Gespräch fehlt: Es gibt immer noch kein Europäisches Café, einen Ort, an dem die Europäer ihre Meinungen bilden können, wo Ideen geboren werden, Ansichten geprüft.

Européerna behöver mötesplatser – både bildligt och bokstavligt – där de kan utbyta tankar om till exempel kultur och politik, där de kan vädra ut sina frustrationer och missförstånd. En kulturell och demokratisk dialog européer emellan är en angelägenhet av allra största vikt:

Ohne solche Begegnungsstätten und Cafés hängt jede politische Entwicklung in der Luft, ohne eine permanente Diskussion bleibt Europa ein Wasserfall von Phrasen, der Form nach eine Demokratie, in Wirklichkeit aber ein ”grand ennui”, ein vollkommener Mangel an Geschichten, Diskussionen und öffentlichem Drama. ![Europa](/wp-content/9045011786.jpg @alignright)Das Fehlen dieser gemeinschaftlichen Lebenshaltung führt zu einer geistigen Trägheit, an der die gesamte Europäische Union letztendlich zugrunde gehen kann. Dies macht einen demokratischen und kulturellen Dialog in Europa – ich vermeide mit Absicht das Wort ”Einigung” – zu einer Frage von allerhöchster Dringlichkeit.

(Geert Mak har med utgångspunkt från sin långa resa också skrivit boken ”In Europa” – jag ska försöka få tag i den.)

Tillägg: Tidningsartikeln publicerades i tidskriften Europa.

L’ebrea errante: Edgarda Ferri

![Ferri](/wp-content/ferri.jpg @alignleft)Igår läste jag ut L’ebrea errante av Edgarda Ferri. Bokens tema är mycket intressant och engagerande. Det handlar här om judarna i 1500-talets Europa, om förföljelse och fruktansvärda övergrepp. Historien börjar i Portugal, där judarna vid denna tid tvångsdöptes och tvångsomvändes till kristendomen, ofta var det deras enda överlevnadsmöjlighet. Och ändå framstod regimen i Portugal som mildare än den i Spanien. Så småningom blev emellertid läget för de portugisiska så kallade ”marrani” ohållbart: deras egendom beslagtogs, många brändes på bål. Huvudtråden i boken skildrar den oerhört rika portugisiska judinnan Grazia Nasis liv, hur hon använder all sin kraft och stora delar av sin förmögenhet för att rädda de portugisiska judarna från undergången. När hennes man dör tvingas hon att fly från Portugal tillsammans med dottern, som hotas av ett tvångsgiftermål med en kristen man. ![Istanbul](/wp-content/mosquesunset.jpg @alignright) De två flyr först till Antwerpen och sedan vidare till Venedig och Ferrara för att slutligen nå fram till Istanbul, där de får en fristad.

Temat är oerhört viktigt och säkerligen intressant för alla som någon gång funderat på hur de europeiska judeförföljelserna egentligen uppkommit. Boken ger inte svar på denna fråga, men den beskriver en hel del typiska förlopp och situationer i renässansens Europa.

Tyvärr är bokens form inte helt lyckad: Det rör sig om ett slags hybrid mellan en roman och en redovisning av historiska fakta och händelseförlopp. Det som främst saknas är en känsla av närvaro; jag hoppades att få lära känna romanpersonerna, åtminstone huvudpersonen, men man kommer så gott som aldrig nära henne, hon förblir ett namn som Ferri fäster ett knippe egenskaper och handlingar vid. Boken innehåller också för många, ibland nästan ändlösa, uppräkningar. Första gången en sådan uppräkning dyker upp, gör den i och för sig ett suggestivt intryck – det är i första kapitlet, där läsaren får uppleva hur nyheten om Francesco Mendes’ (Grazia Nasis man) död sprids genom Lissabons gator och gränder. Man får följa med i hur budskapet liksom på egen hand färdas genom luften från yrkesgrupp till yrkesgrupp, från kvarter till kvarter. Det är fart och flykt över det hela och man märker knappast att denna beskrivning sträcker sig över flera sidor. Greppet förlorar emellertid sin fräschör när det dyker upp i det ena sammanhanget efter det andra – det rör sig till exempel om uppräkningar av varor i Venedigs hamn eller av lyxartiklar vid sultanens hov. Författaren använder liksom all sin energi till att teckna bakgrunden, medan hon lämnar förgrunden tom eller i det närmaste tom. Intressant i sammanhanget är den ymniga förekomsten av ”imperfetto”, ett tempus i italienskan som används just för att beskriva och måla upp bakgrunder, men däremot inte för att föra handlingen framåt.

Baktill i boken finns en omfattande bibliografi, 38 verk nämns. Några exempel är: ”Les Juifs en France, en Italie et en Espagne” (I. Bedarride), ”Gli ebrei a Venezia” (G. Cozzi) och ”Gli ebrei nel mondo islamico” (B. Lewis). Här finns oerhört mycket att inhämta och begrunda, föreställer jag mig.

Jag tycker alltså inte att hybridgenren är helt lyckad, men boken, inklusive hela den rika bibliografin, skulle kunna vara en riktig guldgruva av stoff för en gripande roman eller också kan den erbjuda ett omfattande material för ett stramare historiskt dokument.

Klara Johanson: Werther

I bakgrunden läser jag ivrigt vidare i Klara Johansons ”Brev” och då och då gör jag återblickar i ”Det speglade livet”. De första raderna i det första kapitlet, ”Den unge Werther”, i den boken lyder så här:

Mitt i en övermodigt fager aprilvår, vars leende man inte tordes tro och som man njöt likt en straffbar lycka, utlades i svenska boklådsfönster den vårligaste av romaner – ”Werthers lidanden”, ånyo översatt.

Under kapitelrubriken finner man ett årtal, 1912, det är alltså under början av år 1912 som Klara Johanson här vandrar omkring i vårljuset bland boklådorna och tar upp ”Den unge Werthers lidanden” i sin hand.

Hon uppehåller sig en stund vid romanens tillkomst och inordnar sedan Werthergestalten bland andra romanhjältar:

Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.

Hon fortsätter med en liten analys av Wertherfiguren:

Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!

Självmordets roll i romanen kommenterar Klara Johanson så här:

Genom en magisk synförvändning tvingar oss diktaren att acceptera Werthers pistolknall som den logiska lösningen av ett ödesproblem, medan den i själva verket är historiens punctum saliens och från begynnelsen dirigerar den sinnrikt tillrättalagda utvecklingen.

I slutet av kapitlet befinner sin Klara Johanson i Goethes Wetzlar och ”Den unge Werther” mynnar ut i dessa rader:

Men på gator och stigar möter man ånyo ynglingen med Goethedragen och Jerusalemkostymen, den evigt levande, och romanen börjar omigen, ty man slipper inte ur trollringen förrän man sista gången träder ut genom stadsporten med riksstadsvapnet och Lahnbron bär en åter till den sig så kallande verklighetens platta mark med dess järnbana och fabriker.

Lahn

Di belt vo Lusérn

![stemma](/wp-content/stemma_lus.jpg @alignright)Härom dagen fick jag ett litet häfte med sånger och dikter på cimbriska i present. Cimbrerna bor i ett begränsat bergsområde mellan Trento och Verona i östlig riktning. Så här skriver Carl Johan Gardell om cimbrerna i en artikel i SvD från förrförra våren:

På högplatån Altopiano d’Asiago, som gränsar till Poslätten i norra Italien, finns sju små kommuner där befolkningen talar den tyska dialekten tautsch eller cimbriska. Enligt en äldre teori skulle den folkgruppen vara ättlingar till de cimbriska stammar som på 100-talet f Kr invaderade det romerska riket. De flesta moderna forskare anser dock att cimbrernas förfäder var de bayerska nybyggare som kejsaren Fredrik Barbarossa lät rekrytera till regionen på 1180-talet.

I inledning av det lilla häftet läser jag att cimbriskan idag endast talas av ett par hundra i Luserna/Lusérn, av några dussin i orten Giazza/Ljetzan och av ännu färre människor i byn Roana/Robaan.

Här är en sång ur häftet, ni som kan tyska, eller ännu hellre bayerska, kan nog gissa er till delar av innehållet: Sången heter ”Di belt vo Lusérn”. På tyska blir det ”Die Welt von Lusérn” och på italienska ”Il mondo di Luserna”:

Pechar darbeck!
Pechar stea au!
pit disan schüan tage
pit disarn hoatar nacht
a baila vor in takh
mochbar såin in at di perng

Bar bartn seng nir Venezia
un åndre stattn ó
liachtar bo da se mövarn
fin bait aus az mer
un ben da khint di sunn
sebar at da åndar sait
di hoachan baisan perng
di gletschar in Tirol

Junge steat au!
Junge steat au!
Pit söllan schüan hümbl
vo disan schüan lånt
vo disarn khluan belt
sebar da groas belt.

Bar bartn seng nir Venezia
un åndre stattn ó
liachtar bo da se mövarn
fin bait aus az mer
un ben da khint di sunn
sebar at da åndar sait
di hoachan baisan perng
di gletschar in Tirol

Junge steat au!
Junge steat au!

Lusérn

Naumburger Dom

På hemvägen från Italien gjorde vi uppehåll i Naumburg och gjorde också en rundvandring inne i Naumburger Dom. Naumburg ligger i sydänden av Straße der Romanik. Ta förresten gärna en titt hos Agnes under rubrikerna ”Påskresor” och ”Fågelland och en försmak av den romanska vägen”.

Och ja, domen är senromansk med inslag av förgotik. Här är den sedd från gatan som för från stadens centrum:

Dom

![Uta](/wp-content/PICT0/PICT0563.jpg @alignleft)

I koret står tolv statyer längs väggens halvcirkel, ganska högt upp så att man ser dem snett nerifrån; dessa skulpturer är avbildningar av kyrkans grundare. Den mest bekanta av grundarfigurerna är den vackra Uta av Naumburg. Jag är uppvuxen med bilden av Uta, hon var ett begrepp redan i min barndom, även om jag i verkligheten såg henne för första gången förra året. Bredvid Uta står hennes man Ekkehard. Hela koret befinner sig i ett slags halvdunkel och dels detta och dels att skulpurerna befinner sig så högt upp gör ett mycket suggestivt intryck – från dem, och då särskilt från Uta, utgår för mig ett liknande slags fascination som från Bamberger Reiter i domen i Bamberg. Också han befinner sig högt upp i en halvdager, liksom dold, hur synlig han än är.

På ena väggen i kryptan fick jag syn på en märklig figur, en lyktbärare:

lyktbärare

Och vem är det här?

figur