Senza sangue: Alessandro Baricco

![Baricco](/wp-content/baricco.jpg @alignright)”Senza sangue” av Alessandro Baricco är en formfulländad miniatyrroman, ett slags sinnrikt utsnidad silhuette. Romanen är möjligen lite livlös, eller för att anspela på titeln, lite blodlös i sin perfektion, men den är utan tvivel ett litet konstverk.

Navet som berättelsen kretsar kring är en hämdaktion, ett mord eller snarare två som förövas i anslutning till ett sedan en tid avslutat krig, möjligen rör det sig om spanska inbördeskriget. Inbördeskriget nämns aldrig uttryckligen och orterna där handlingen är små och okända med undantag för Cartagena (som i och för sig kanske också finns i något sydamerikanskt land) och möjligen någon till. En man som hörde till Francosidan (om nu mitt antagande om det spanska inbördeskriget stämmer) och hans minderårige son mördas brutalt i sitt hus på landsbyggden av tre män. En dotter, som fadern gömmer i ett slags litet lönnutrymme under golvet, klarar sig. Den yngste av männen upptäcker henne emellertid, men han låter henne vara och avslöjar henne inte för de andra.

Många år senare möts flickan och den unge mannen – hon är då i sextioårsåldern och han är över sjuttio. Hon har sökt efter honom, men inte för att straffa honom och mötet blir till en akt av försoning.

Texten är mycket medvetet och noggrant konstruerad till exempel använder Baricco på några ställen identiska eller delvis identiska formuleringar för att binda samman olika textställen. Gården där morden ägde rum beskrivs på bokens första rader så här: ”Nella campagna, la vecchia fattoria di Mato Rujo dimorava cieca, scolpita in nero contro la luce della sera. L’unica macchia nel profilo svuotato della pianura.” (Ute på landet låg den gamla gården Mato Rujo; den avtecknade sig i svart mot kvällsljuset. Den enda fläcken i slättens tomma profil.) Mot slutet av det första av bokens två kapitel upprepas, efter att morden skett och gården stuckits i brand, beskrivningen med en avvikelse: ”scolpita in rosso fiamma contro il buio della notte.” (den avtecknade sig i flammande rött mot nattmörket.)

Två gånger beskrivs den kvinnliga huvudpersonen mycket noggrant när hon ligger ihopkrupen på sidan. Bilderna av henne som liten flicka och åldrad kvinna läggs liksom på varandra och blir till en – eller ska vi säga två varianter av en – genom en beskrivning av hur hon ligger i jordkällaren i början av boken och hur hon ungefär femtio år senare i slutet av historien ligger i en hotellsäng. Så här ligger hon som barn i jordkällaren: ”Rannichiata su un fianco, si mise a cancellare una ad una le imprecisioni. Allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla. Ricontrollò la simmetria della scarpe, accoppiate come in una vetrina, ma di taglio, avresti detto sdraiate, per stanchezza. Le piaceva quell’ordine. Se sei una conchiglia, è importante l’ordine. Se sei guscio e animale, tutto deve essere perfetto.” (Ihopkrupen, liggande på sidan utplånade hon undan för undan bristerna i symmetrin. Hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra. Hon kontrollerade skornas symmetriska position, den ena bredvid den andra som i ett skyltfönster, men liggande skulle man kunna säga, på grund av trötthet. Hon tyckte om denna ordning. För en snäcka är ordning viktig. För den som måste vara både skal och djur, måste allt vara perfekt.) I slutet av boken beskrivs kvinnan där hon ligger i en hotellsäng med formuleringar som ligger mycket nära dem som Baricco använde för flickan i jordkällaren:

”Si rannichiò alle sue spalle: tirò su le ginocchia verso il petto: allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla: si strinse un po’ tra le spalle e fece scivolare le mani, unite, in mezzo alle gambe. Si guardò. Vide una vecchia bambina. Sorrise. Guscio e animale.” (Hon kröp ihop bakom honom: hon drog upp knäna mot bröstet: hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra: hon drog ihop axlarna lite och lät händerna glida in mellan benen. Hon såg på sig själv. Hon såg en gammal flicka. Hon log. Både skal och djur.)

![senza sangue](/wp-content/bariccosenzasangue.jpg @alignleft)Boken är ett vackert ordkonstverk sammanfogat med stor precision och stilsäkerhet, men romanfigurerna är egendomligt livlösa, som om de funnes till bara för att användas som råmaterial för Bariccos formuleringsekvilibristik.

(Översättningarna är mina egna, även om jag genom Malte Persson sedan någon dag vet att boken finns i svensk översättning.)

En hunds resedagbok

Det är jag som är hunden i den här familjen. Jag heter Londi, men det kanske ni redan vet. Min matte är just nu och rotar någon annanstans i huset, så jag passar på och skriver lite om min sommarresa – det är inte ofta jag får en chans att sitta vid datorn i lugn och ro.

Nyss kom vi hem från en lång resa i Italien och genom Tyskland (ja, jag vet ovanligt mycket om geografiska namn för att vara en hund, det säger alla). Jag träffade många av mina gamla vänner på resan. På den här bilden leker jag med Pitt på stranden nedanför Casteldimezzo. Pitt är en hittehund, hans mamma var nog en pitbull. Han bor i Pesaro:

Pitt

Jag lärde också känna en del nya hundar. Här leker jag med Paco utanför Rotonda Bruscoli vid hamnen i Pesaro. Med Paco och hans husse Luca vet man ibland inte riktigt vem det är som är hunden:

Paco

Dylan är också en ny vän. Det är jag som håller i flaskan:

Dylan

Efter Pesaro åkte vi till La Curbastra. Där finns det två hundar, Senior och Junior. Senior gillar jag inte riktigt, men Junior är bland de bästa hundar som finns. Han är en cane corso. Här ligger han och mig kan ni se lite av bland blommorna:

Junior och jag

Här är en närbild på Junior:

Junior

En dag åkte vi till Lido di Dante (utanför Ravenna) och badade. Här är jag i min skugghydda; jag har grävt om golvet själv för att få det riktigt svalt:

jag

På hemvägen stannade vi i Schliersee i Bayern och hälsade på min gamle vän Ulfi; han är elva år. Så här ser han ut:

Ulfi

Tillbaka

Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg efter sommarens Italienresa. Det blev ett par veckor i Pesaro med turer till Urbino, Gradara och Focara. Den här gången lyckades jag äntligen fotografera Danteinskriptionen över porten till Fiorenzuola di Focara:
Dante

Efter Pesaro levde vi lata och goda dagar på La Curbastra, agriturismo med fruktodling (särskilt persikor) i utkanten av Faenza. En dag blev en mosaikrundvandring i sommarhettan i Ravenna – ett avbrott från Curbastralivets ”dolce far niente”.

Under resans gång köpte jag lite böcker:

Alessandro Baricco: Senza sangue (ännu inte översatt till svenska, men det dröjer nog inte länge innan boken kommer på svenska, eftersom Baricco ju är ganska stor i Sverige)
Sebastiano Vassalli: Un infinito numero (intressant nutida italiensk författare som väl knappast är känd i Sverige; så vitt jag vet finns inget översatt av honom)
Ada Negri: Mia giovinezza (poet som bland annat dykt upp här under pausträdet i samband med Klara Johanson)
Ada Negri: Poesie
Enzo Bettiza: Il libro perduto (intressant, i Sverige väl okänd författare som jag tidigare berört i en kort text)
Giuseppe Ungaretti: Vita d’un uomo (en av Italiens moderna klassiker inom poesin; åtminstone delar av hans verk finns på svenska)
Edgarda Ferri: L’ebrea errante (en för mig ny författare; boken är ett slags hybrid mellan roman och historisk skildring och den handlar om judarnas situation i Europa under renässansen)

Undan för undan kommer jag att ta upp åtminstone en del av böckerna lite närmare här under pausträdet. Med dagens lite torftiga text vill jag egentligen bara signalera min återkomst till bloggvärlden.

Italien…

Ikväll eller tidigt imorgon bitti är det då äntligen dags för årets Italienresa (om allt går som det det ska; vi har ett extra osäkerhetsmoment att räkna med den här gången). Det blir troligen en tid i Pesaro som vanligt och kanske några dagar på "vår" agriturismo La Curbastra och sedan uppehåll i några städer i Tyskland på hemvägen. Här under pausträdet kommer det att vara tyst i ett par veckor (tror jag i alla fall).

Focara

poi farà sì ch’al vento di Focara
non sarà lor mestier voto né preco.
(Divina Commedia, Inferno 28:89-90)

Intryck från Karlovy Vary

Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.

Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner.

Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.

För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.

Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban.

(efter anteckningar och lösa minnen från sommaren 1997)