Il fantasma di Trieste: fortsättning

I början av vistelsen i Pesaro läste jag ut ”Il fantasma di Trieste” av Enzo Bettiza. Jag gör ett litet tillägg här till det jag skrev om boken för några veckor sedan.

![Miramare](/wp-content/cast1.gif @alignleft)Berättartekniskt är romanen intressant uppbyggd, även om det egentligen inte är fråga om några direkt innovativa grepp – boken har två berättarröster: en konventionell berättare och en röst från huvudpersonen, Daniele Solospin, vars dagbok vi får läsa utdrag ur. Den konventionelle berättaren är huvudberättare och han kommenterar emellanåt också dagboksinslagen – det är han som håller i trådarna.

Romanhandlingen skulle ur en viss synvinkel kunna beskrivas som en kombination av förskjutningar av (minst) tre olika teman: ett historiskt, ett självbiografiskt och ett litterärt – första världskrigets utbrott, Bettizas uppväxt i Zara och Spalato och Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

En kardinalpunkt i romanen är en tilldragelse som kan sägas var en variation på skottet i Sarajevo 1914 – attentatet på tronföljarparet är flyttat till Trieste 1913 och tronföljarparet är ersatt av tämligen bleka ”controfigure”. Händelsen får inga avgörande följder inom romanen, men det skapas en spänning som, för den som har åtminstone ett minimum av historiska kunskaper, pekar framåt mot krigsutbrottet.

Det är lätt att hitta spår av eller paralleller till Bettizas självbiografi ”Esilio” i ”Il fantasma di Trieste”. Miljön är visserligen flyttad från Zara och Spalato till Trieste, men familjekonstellationen har en hel del likheter, särskilt fadersgestalten och amman/barnsköterskan verkar nästan kalkerade på motsvarande gestalter i självbiografin. Tiden är flyttad från perioden kring och under andra världskriget till perioden mellan förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott.

Likheterna med ”Buddenbrooks” är slående – också i den triestinska romanen befinner sig en gammal inflytelserik köpmannafamilj på fallrepet. Den sista generationen har ingen alls begåvning eller lust för affärer och redan föregående generation har börjat tappa greppet. Vissa lite raffinerat ”sjukliga” drag går att återfinna hos Daniele Solospin precis som hos Hanno Buddenbrook.

Det här är en fascinerande roman med välgjorda personporträtt, spännande förlopp och miljöer och inte minst – intressanta samtal mellan romanfigurerna. Slutet är tyvärr lite ofullgånget, historien sipprar liksom bort i ingenstans till sist.

Kommentera