Allt emellanåt ikläder jag mig ett slags missionärs- eller agitatorroll i språkliga frågor. Som denna morgon till exempel:
Ledaren i årets första nummer av Svenska språknämndens tidskrift ”Språkvård” handlar om något som kallas parallellspråkighet. Man kan bland annat läsa följande i artikeln:
Ordet står för ett enkelt och eftersträvansvärt faktum: två eller flera språk ska kunna användas parallellt inom ett område. Naturvetenskapliga forskningsrapporter ska skrivas både på svenska och engelska; i den svenska skolan ska man kunna lära sig geografi både på finska och svenska. Inte så att språken brukas i samma omfattning. Engelskan är ofrånkomligen dominerande skriftspråk inom teknik och naturvetenskap, också i Sverige, medan svenskan än mer ofrånkomligt dominerar skolan. Men svenskan ska inte vara obrukbar som vetenskapsspråk, finskan inte omöjlig som skolspråk.
En människa är inte parallellspråkig, utan två- eller flerspråkig. Det finns framstående forskare i Sverige som inte förstår ett ord svenska, och flertalet svenska skolbarn kan mycket lite finska. Men högskolan eller skolan blir för den skull inte bli enspråkig. Och parallellspråkighet innebär naturligtvis bättre förutsättningar för att individen blir flerspråkig.
Motsatsen till parallellspråkighet är domänförluster och diglossi. Ett språk förlorar en domän när det inte längre används som forskningsspråk, skolspråk, rättegångsspråk eller vad det kan vara. Samhället karaktäriseras då av diglossi, d.v.s. språklig tudelning: all skolundervisning bedrivs på ett enda språk (svenska), all forskning på ett annat (engelska); kanske ytterligare någon domän har ett tredje språk. Sådan tudelning skapar oundvikligen kunskaps- och klassklyftor.
Eftersom jag (bland annat) ser mig som en försvarare och bevarare av det svenska språket som fullvärdigt kulturspråk (Denna strävan är naturligtvis inte riktad mot andra språk; jag förlitar mig på att andra tar hand om kampen för polskan, litauiskan, holländskan och rumänskan eller vilket språk det nu gäller.) är det formuleringar som ”svenskan ska inte vara obrukbar som vetenskapsspråk” och ”ett språk förlorar en domän när det inte längre används som forskningsspråk, skolspråk, rättegångsspråk eller vad det kan vara” som intresserar mig mest här. Just på vetenskapens – i synnerhet då naturvetenskapens – område har det redan skett betydande domänförluster, men det finns också andra områden där samma utveckling pågår. Jag tänker mig att betonandet av parallellspråkighetens betydelse och underlättandet av dess förverkligande är en väg att rädda åtminstone delar av det vi annars kommer att förlora inom en kanske snar framtid.
Många gånger tror vi kanske inte att våra enskilda ställningstaganden har någon betydelse för ett språks status och räckvidd i ett samhälle. Jag tänker mig att dessa visst kan ha inflytande över skeendet och att det gäller att vara mycket uppmärksam och medveten om vad som händer på det här området. Och ingripa när vi ser att vi har en möjlighet att göra det.
