Författare: Bodil Z

Idag fortsätter den lilla serien om Faust I och jag tänker nu titta lite på den andra inledningen som Goethe la till strax innan verket blev publicerat. Den första inledningen, ”Zueignung”, har tiden som sitt tema, den andra, ”Vorspiel auf dem Theater” (”Förspel på teatern”), handlar om verkets integrering i den omgivande världen. I scenen samtalar tre personer om vilka komponenter som är nödvändiga för skapandet av ett bra och verkningsfullt drama. (En förebild till detta hade Goethe funnit i det indiska dramat Sakuntala.) De tre personerna är Skalden, Gycklaren och Direktören, som var och en har sin speciella bild av vad som gör ett skådespel värdefullt. Jag har valt ut några replikavsnitt ur scenen som särskilt tydligt ger uttryck åt respektive persons synsätt:

Direktor:
Ich wünsche sehr, der Menge zu behagen,
Besonders weil sie lebt und leben läßt.
…

Bei hellem Tage, schon vor vieren,
Mit Stößen sich bis an die Kasse ficht
Und, wie in Hungersnot um Brot an Bäckertüren,
Um ein Billet sich fast die Hälse bricht.

(Direktör:
Den hop som lever och som också låter
sin nästa leva, vill jag göra nöjd.
…

På ljusa dagen, före fyra,
bör kassan locka till sig en publik
som slåss om platserna i hetsig yra
likt svältande vid bagarens butik.)

Lustige Person:
Wer macht denn der Mitwelt Spaß?
Den will sie doch und soll ihn haben.
Die Gegenwart von einem braven Knaben
Ist, dächt ich, immer auch schon was.

(Gycklaren:
vem skulle kunna muntra upp vår samtid?
Den som vill ha roligt, och det bör den få.
Och har vår tid en riktigt duktig karl,
bör han värderas av envar.)

Dichter:
Nein, führe mich zur stillen Himmelsenge,
Wo nur dem Dichter reine Freude blüht;
Wo Lieb und Freundschaft unsres Herzens Segen
Mit Götterhand reschaffen und erpflegen.
…

Was glänzt, ist für den Augenblick geboren;
Das Echte bleibt der Nachwelt unverloren.

(Skalden:
Nej, för mig till den stilla himmelsängden
där skaldens glädje blommar rent och klart,
där kärlek och där vänskap gör sig möda
att vårda och välsigna hjärtats gröda.
…

För ögonblicket föddes det som glänser,
det äkta räddas över nuets gränser.)

Här tas alltså aspekter som lönsamhet, popularitet, nöje, konstnärligt värde och beständighet upp. Precis som när det gäller frågan om vad kunskap är (se eventuellt de tre inläggen om detta: 7-9 december) så får också här olika röster komma till tals utan att någon stängs ute eller blir helt överbevisad. Goethe hade själv erfarenhet av alla tre rollerna i ”Vorspiel auf dem Theater”, han hade försökt sig på skådespeleriet, han var under en tid teaterchef i Weimar, men främst var han naturligtvis skald eller författare.

Med scenen ”Förspel på teatern” sätter Goethe in Faustdramat i världen och samhället och han fäster uppmärksamhet på det som är typiskt för den dramatiska genren. Han låter oss också tänka på det som rent praktiskt omger en pjäs: teaterbyggnaden, scenen, skådespelarna och publiken. Vidare kan man säga att scenen diskuterar förhållandet mellan innhåll och form.

PS Faustöversättningen är hela serien igenom Britt G. Hallqvists.

Jag har till min egen orienteringshjälp ett par gånger ritat upp en schematisk bild av spelplatserna i Faust I. Här är en av dessa (tafatta) teckningar:

Som ung man skrev Goethe Urfaust, som redan innehöll större delen av huvudskeendet. Sedan gjorde Goethe genom åren omarbetningar av formen och tillägg och utbyggnad av scener. Som medelålders man la Goethe sista handen vid dramat (jag talar alltså om Faust I, inte om Faust II) och detta gjorde han genom att rama in verket med tre inledningar som satte in detta i tre olika sammanhang. Den första inledningen heter ”Zueignung” (”Tillägnan”) och den handlar om den medelålders diktarens meditation över sina uppdiktade gestalter, över hans löfte till dem om att nu ska det hela fullbordas. Så här ser första strofen ut:

Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten,
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Versuch ich wohl, euch diesmal festzuhalten?
Fühl ich mein Herz noch jenem Wahn geneigt?
Ihr drängt euch zu! nun gut, so mögt ihr walten,
Wie ihr aus Dunst und Nebel um mich steigt;
Mein Busen fühlt sich jugendlich erschüttert
Vom Zauberhauch, der euren Zug umwittert.

(Ni nalkas åter, dunkla, ogripbara
gestalter som jag en gång drömlikt såg.
Skall nu jag söka hålla fast er skara?
Finns tillförsikten ännu i min håg?
Ni tränger på, och ert må väldet vara!
Ur tunga töcken böljar fram ert tåg.
Den trolldomsfläkt som följer er i spåren
gör hjärtat upprört som i ungdomsåren.)

Sedan fortsätter strof två med en beskrivning av förhållandet mellan den unge författaren och hans ungdomsverk (Urfaust) och kretsen av människor som omgav honom då. Goethe (för det är allt han själv som spelar i den här scenen) tänker sedan – i tredje strofen – vidare på dem han kände som inte kommer att uppleva det färdiga verket och med ett slags skräck tänker han på ”den obekanta massa” (oss till exempel) som kommer att se dramat nu. Och i fjärde och sista strofen ser han sig själv som mogen och stadgad man på avstånd och i stället är han tillbaka i ungdomen och i dramats första tid för att ifrån den punkten fullborda det länge halvfärdiga.

”Tillägnan” handlar om tiden och den skapar broar mellan tider i Goethes liv, mellan dramats tider och mellan tiden för dramats tillkomst och vår tid.

Allt emellanåt tar jag fram diktsamlingen ”Törst” av Adam Zagajewski. Idag tänker jag läsa dikten ”Snöyra” för er:

Vi lyssnade länge på musik –
lite Bach, lite sorgsen Schubert.
För ett ögonblick lyssnade vi på tystnaden.
Utomhus yrde snön
vinden tryckte sitt blåfrusna
ansikte mot husväggarna.
De döda åkte släde ikapp
och kastade snöboll
på våra fönster.

Jag genomfars av en ilning av lycka över hur livliga de döda är här. Så vilda, så fria!

PS Översättningen är gjord av Anders Bodegård – en mästerlig översättare, inte en enda falsk ton i hela diktsamlingen.

Jag tänker uppehålla mig ännu en dag i Goethes Faustdrama. I förra kapitlet rörde vi lite vid häxans kunskapssyn, så nu tycker jag kanske det kan vara dags att låta Faust berätta om sina tankar och tvivel kring denna fråga. I dramats första scen – om man bortser från de tre inledningarna – sitter Faust i sin högvälvda, trånga gotiska kammare och suckar och förtvivlar:

Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie!
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;
Heiße Magister, heiße Doktor gar
Und ziehe schon an die zehen Jahr,
Herauf, herab und quer und krumm,
Meine Schüler an der Nase herum –
Und sehe, daß wir nichts wissen können!
Das will mir schier das Herz verbrennen.

(Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin och juristeri
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi.
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!
Magister kallar man mig dock,
ja, rent av doktor – min lärjungeflock
drar jag vid näsan sedan tio år,
i krokar och i krumbukter det går.
Att vi intet kan veta förstår jag och märker,
och jag förtvivlar, mitt hjärta värker.)

Vi har gjort en kringgående rörelse och först fått oss till livs vad den unge studenten, vad Mefisto och vad häxan tänker om vetandet (se föregående två inlägg) och nu har vi hamnat hos Faust i början av dramat. Faust ser att allt det vetande han samlat genom långa arbetsfyllda år inte har fört honom en tum närmare verklig kunskap. För Faust är kunskap Upplysning eller Språnget – för att nå kunskap (om man alls kan nå den) måste man på liv och död bryta igenom en barriär, man måste byta dimension, man måste lämna sitt gamla jag. Kunskap är något absolut – antingen har man den eller så saknar den. Det finns ingen väg dit. Man är där eller man är inte där. Ack!

Jag stannar upp lite i Faust och funderar lite mer över kunskap och vetande. Jag går till Häxköket för att få en ny vinkel. Häxan räknar här på häxvis hit och dit och hur som helst och sedan säger hon:

Die hohe Kraft
Der Wissenschaft,
Der ganzen Welt verborgen!
Und wer nicht denkt,
Dem wird geschenkt,
Er har sie ohne Sorgen.

*(Fördold, förglömd,
för världen gömd
är den hemliga, höga förmåga
som ödet skänker
åt den som ej tänker

• han får den utan plåga.)*

Aha, ödet skänker en hög förmåga åt den som inte tänker. Tja… det kan nog vara så att tänkandet ibland är ett hinder för förståendet och förståndet.

Mefisto säger klokt:

Denn ein vollkommner Widerspruch
Bleibt gleich geheimnisvoll für Kluge wie für Toren.

(ty varken dåre eller klok
kan fatta det som går emot logikens lagar.)

Och sedan tar han Människan i örat eller nyper henne lite lätt i förståndet:

Gewöhnlich glaubt der Mensch, wenn er nur Worte hört,
Es müsse sich dabei doch auch was denken lassen.

(Och vanligtvis vill mänskan gärna tro
att det finns mening i de ord som hon får höra.)