Jag har till min egen orienteringshjälp ett par gånger ritat upp en schematisk bild av spelplatserna i Faust I. Här är en av dessa (tafatta) teckningar:
Som ung man skrev Goethe Urfaust, som redan innehöll större delen av huvudskeendet. Sedan gjorde Goethe genom åren omarbetningar av formen och tillägg och utbyggnad av scener. Som medelålders man la Goethe sista handen vid dramat (jag talar alltså om Faust I, inte om Faust II) och detta gjorde han genom att rama in verket med tre inledningar som satte in detta i tre olika sammanhang. Den första inledningen heter ”Zueignung” (”Tillägnan”) och den handlar om den medelålders diktarens meditation över sina uppdiktade gestalter, över hans löfte till dem om att nu ska det hela fullbordas. Så här ser första strofen ut:
Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten,
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Versuch ich wohl, euch diesmal festzuhalten?
Fühl ich mein Herz noch jenem Wahn geneigt?
Ihr drängt euch zu! nun gut, so mögt ihr walten,
Wie ihr aus Dunst und Nebel um mich steigt;
Mein Busen fühlt sich jugendlich erschüttert
Vom Zauberhauch, der euren Zug umwittert.
(Ni nalkas åter, dunkla, ogripbara
gestalter som jag en gång drömlikt såg.
Skall nu jag söka hålla fast er skara?
Finns tillförsikten ännu i min håg?
Ni tränger på, och ert må väldet vara!
Ur tunga töcken böljar fram ert tåg.
Den trolldomsfläkt som följer er i spåren
gör hjärtat upprört som i ungdomsåren.)
Sedan fortsätter strof två med en beskrivning av förhållandet mellan den unge författaren och hans ungdomsverk (Urfaust) och kretsen av människor som omgav honom då. Goethe (för det är allt han själv som spelar i den här scenen) tänker sedan – i tredje strofen – vidare på dem han kände som inte kommer att uppleva det färdiga verket och med ett slags skräck tänker han på ”den obekanta massa” (oss till exempel) som kommer att se dramat nu. Och i fjärde och sista strofen ser han sig själv som mogen och stadgad man på avstånd och i stället är han tillbaka i ungdomen och i dramats första tid för att ifrån den punkten fullborda det länge halvfärdiga.
”Tillägnan” handlar om tiden och den skapar broar mellan tider i Goethes liv, mellan dramats tider och mellan tiden för dramats tillkomst och vår tid.
Bodil, tack för att du hela tiden introducerar, kommenterar eller påminner om ny litteratur. Eller klasisk. Inte minst sådant som du kommenterat senaste dagarna. Sluta aldrig. Fortsätt.
Tack från M.
PS. Påminner inte Zagajewski om Tranströmer ? Detta inte som en jämförelse, utan som en association ?
Eller klassisk, skall det givetvis stå¨
Jag gillar teckningen! Och din sista mening ger mig en massa associationer, den starkaste till den mytologiska figuren Ahau, han som bär tiden (från mayaindianernas trosföreställningar) – en figur jag blev fascinerad av under min resa i Mexico för ganska många år sedan.
Martin: Jag kommer alldeles säkert att fortsätta skriva om både nyskriven och äldre litteratur. Med mitt lilla Faustprojekt tänker jag nog fortsätta några dagar till.
Mellan Zagajewski och Tranströmer vågar jag mig inte på att göra några jämförelser, men kanske finns det någon annan som dyker upp här som kan göra det.
Aniara: Tack, det är ju lite roligt det här att kunna rita och sedan fotografera teckningen – jag känner en barnslig förtjusning över möjligheten.
Ahau är ett spännande namn och ”han som bär tiden” låter suggestivt. Om du har tid kanske du kan säga något mer om honom.
Det verkar som om våra bloggar korsar varandras spår idag.
Bodil: ja, och mer ”korsbefruktning” bli det, Ahau finns nu att beskåda på min blogg:
http://aniarasanteckningar.blogg.se/index.html
Aniara: Tack för Ahau-bilden! Jag hoppas fler följer länken. Ska jag vara ärlig så hoppades jag lite på något sådant, när jag skrev min senaste kommentar här ovanför.
PS Nu minns jag plötsligt vår förra ”korsning” med Frida Kahlo och Jelinek och alla ”hjortskämt” som kom ur det. Det var långt före dina ”vilande hjortar”.
Bodil: det är roligt (och givande) med sådana korsningar, jag blir glad av det ungefär som av hjortarna. Halvt på skämt och halvt på allvar så kanske det har något med våglängder på häxnivå att göra…