Faust, Goethe och världen

![Faust](/wp-content/PICT1/PICT1703.jpg @alignleft)Idag fortsätter den lilla serien om Faust I och jag tänker nu titta lite på den andra inledningen som Goethe la till strax innan verket blev publicerat. Den första inledningen, ”Zueignung”, har tiden som sitt tema, den andra, ”Vorspiel auf dem Theater” (”Förspel på teatern”), handlar om verkets integrering i den omgivande världen. I scenen samtalar tre personer om vilka komponenter som är nödvändiga för skapandet av ett bra och verkningsfullt drama. (En förebild till detta hade Goethe funnit i det indiska dramat Sakuntala.) De tre personerna är Skalden, Gycklaren och Direktören, som var och en har sin speciella bild av vad som gör ett skådespel värdefullt. Jag har valt ut några replikavsnitt ur scenen som särskilt tydligt ger uttryck åt respektive persons synsätt:

Direktor:
Ich wünsche sehr, der Menge zu behagen,
Besonders weil sie lebt und leben läßt.

Bei hellem Tage, schon vor vieren,
Mit Stößen sich bis an die Kasse ficht
Und, wie in Hungersnot um Brot an Bäckertüren,
Um ein Billet sich fast die Hälse bricht.

(Direktör:
Den hop som lever och som också låter
sin nästa leva, vill jag göra nöjd.

På ljusa dagen, före fyra,
bör kassan locka till sig en publik
som slåss om platserna i hetsig yra
likt svältande vid bagarens butik.)

Lustige Person:
Wer macht denn der Mitwelt Spaß?
Den will sie doch und soll ihn haben.
Die Gegenwart von einem braven Knaben
Ist, dächt ich, immer auch schon was.

(Gycklaren:
vem skulle kunna muntra upp vår samtid?
Den som vill ha roligt, och det bör den få.
Och har vår tid en riktigt duktig karl,
bör han värderas av envar.)

Dichter:
Nein, führe mich zur stillen Himmelsenge,
Wo nur dem Dichter reine Freude blüht;
Wo Lieb und Freundschaft unsres Herzens Segen
Mit Götterhand reschaffen und erpflegen.

Was glänzt, ist für den Augenblick geboren;
Das Echte bleibt der Nachwelt unverloren.

(Skalden:
Nej, för mig till den stilla himmelsängden
där skaldens glädje blommar rent och klart,
där kärlek och där vänskap gör sig möda
att vårda och välsigna hjärtats gröda.

För ögonblicket föddes det som glänser,
det äkta räddas över nuets gränser.)

Här tas alltså aspekter som lönsamhet, popularitet, nöje, konstnärligt värde och beständighet upp. Precis som när det gäller frågan om vad kunskap är (se eventuellt de tre inläggen om detta: 7-9 december) så får också här olika röster komma till tals utan att någon stängs ute eller blir helt överbevisad. Goethe hade själv erfarenhet av alla tre rollerna i ”Vorspiel auf dem Theater”, han hade försökt sig på skådespeleriet, han var under en tid teaterchef i Weimar, men främst var han naturligtvis skald eller författare.

Med scenen ”Förspel på teatern” sätter Goethe in Faustdramat i världen och samhället och han fäster uppmärksamhet på det som är typiskt för den dramatiska genren. Han låter oss också tänka på det som rent praktiskt omger en pjäs: teaterbyggnaden, scenen, skådespelarna och publiken. Vidare kan man säga att scenen diskuterar förhållandet mellan innhåll och form.

PS Faustöversättningen är hela serien igenom Britt G. Hallqvists.

2 tankar om “Faust, Goethe och världen

  1. Apropå ”lönsamhet, popularitet, nöje, konstnärligt värde och beständighet”, såg jag att det har skrivits en avhandling om kulturindistrins förhållande till smak (Handelshögskolan i Stockholm), där Jenny Lantz har närstuderat ett stort filmbolag:

    När den ekonomiska logiken får allt starkare fotfäste följer krav på ett ”professionellt förhållningssätt till smak”. Många chefer och anställda talar om vikten av att ha en ”objektiv smak”, att kunna ”kliva ur den privata smaken” och ”spegla marknadens smak”, säger Jenny Lantz.

  2. Intressant, jag ska försöka tänka lite runt detta (fast den här morgonen har allt gått fel hittills och jag känner mig helt dum i huvudet):

    Lönsamhet i sådana här fall är väl att människor – som betalar – kommer dit och tittar. Jag föreställer mig att Goethe i Faust sparkar sig själv som diktare lite på smalbenen och menar att det inte räcker med att en pjäs är något värdefullt i sig, man måste också nå någon med den. Och det rent ekonomiska består i att denna någon betalar, ja, väljer att betala för detta i stället för något annat. Och detta gör författaryrket till något man faktiskt (möjligen) kan försörja sig på. Om inte Staten eller någon liknande institution ska ha kulturen helt i sina händer.

Kommentera