Faust igen

Jag tänker uppehålla mig ännu en dag i Goethes Faustdrama. I förra kapitlet rörde vi lite vid häxans kunskapssyn, så nu tycker jag kanske det kan vara dags att låta Faust berätta om sina tankar och tvivel kring denna fråga. I dramats första scen – om man bortser från de tre inledningarna – sitter Faust i sin högvälvda, trånga gotiska kammare och suckar och förtvivlar:

Faust

Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie!
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;
Heiße Magister, heiße Doktor gar
Und ziehe schon an die zehen Jahr,
Herauf, herab und quer und krumm,
Meine Schüler an der Nase herum –
Und sehe, daß wir nichts wissen können!
Das will mir schier das Herz verbrennen.

(Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin och juristeri
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi.
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!
Magister kallar man mig dock,
ja, rent av doktor – min lärjungeflock
drar jag vid näsan sedan tio år,
i krokar och i krumbukter det går.
Att vi intet kan veta förstår jag och märker,
och jag förtvivlar, mitt hjärta värker.)

Vi har gjort en kringgående rörelse och först fått oss till livs vad den unge studenten, vad Mefisto och vad häxan tänker om vetandet (se föregående två inlägg) och nu har vi hamnat hos Faust i början av dramat. Faust ser att allt det vetande han samlat genom långa arbetsfyllda år inte har fört honom en tum närmare verklig kunskap. För Faust är kunskap Upplysning eller Språnget – för att nå kunskap (om man alls kan nå den) måste man på liv och död bryta igenom en barriär, man måste byta dimension, man måste lämna sitt gamla jag. Kunskap är något absolut – antingen har man den eller så saknar den. Det finns ingen väg dit. Man är där eller man är inte där. Ack!

20 tankar om “Faust igen

  1. Jag är böjd att hålla med Faust/Goethe. Kunskap är absolut och LITE kunskap är livsfarligt.
    Ett annat sympatiskt citat av Goethe: ”Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att livet bara är till för att levas.”

  2. Goethe låter väl i och för sig ett flertal perspektiv på vad kunskap kan vara skina fram i dramat från Mefistos pedantiska centrering till systematiken, till den unge studentens glödande iver och till häxans tonvikt vid det intuitiva, men det är i Fausts förhållande till kunskapen och vetandet som tyngdpunkten ligger.

  3. Det här Faust- och kunskapsspåret är väldigt spännande. Det var alltför längesen jag läste Faust och så har jag varit alltför splittrad för att formulera mig kring såna här stora saker de senaste dagarna (ibland skulle bloggandet och framför allt bloggläsandet kunna bli en heltidssyssla…), men det känns på något sätt alldeles för viktigt för att inte säga något om.

    Att kunskap skulle vara absolut tror jag inte på, men LITE kunskap i kombination med tron att kunskap är absolut tänker jag mig vara en av de farligaste kombinationerna.

    Annars är väl Fausts utbrott ovan en illustration av det klassiska uttrycket ”ju mer man vet desto mer inser man hur lite man vet”?

    Jag tror snarare att det finns olika kunskapsnivåer, och att vägen mellan dem faktiskt kan beskrivas som språng från en dimension till en annan. Men jag hoppas verkligen att det inte samtidigt innebär ett språng mellan liv och död, annat än symboliskt…

  4. Aniara, tack för din kommentar, som intresserar mig och som jag ska fundera lite mer över.

    Jag skulle vilja kalla min lilla serie kring Faust och kunskapsbegreppet för ett försök eller kanske ännu mer ett tolkningsförsök av en bestämd företeelse. Jag har försökt följa ett visst spår, som du säger – kunskapssynens spår – genom hela dramat för att ställa de olika personernas idéer bredvid varandra på prov. Alltihop som ett slags tankeexperiment i miniformat. Jag tänker mig att kunskap kan vara allt som de olika personerna säger, att det finns många sätt att se på kunskap och säkert finns det fler än dem jag filtrerade ut – både i och utanför dramat. Kunskap på liv och död finns nog också, även om vi väl (som väl är) inte så ofta befinner oss i sådana extrema lägen.

    Kanske har jag i det här inte riktigt lyckats upprätthålla gränsen mellan kunskap och vägen till kunskap.

  5. Aniara: Jo, jag håller med om att kombinationen LITE kunskap och tron att den är absolut är den farligaste av dem alla. Dumhet och arrogans i kombination är ju en livsfarlig, men alls inte ovanlig kombination.
    Vet inte vem som sagt det, men jag gillar citat, så här kommer ännu ett: ”Det är så synd, att de kloka är så osäkra på sin kunskap och de dumma så tvärsäkra.”

    Vid några tillfällen har jag tagit upp begreppen kunskap, färdighet och intelligens i klassrummet och ställt frågan vad begreppen innebär, hur dessa tre skiljer sig åt och vad de har gemensamt. Eleverna går då oftast i tredje ring på gymnasiet och det är oerhört intressant att få ta del av deras tankegångar. Jag delger dem alltså inte mina egna åsikter, utan låter dem resonera och filosofera sig fram till lösningar de känner sig nöjda med. Otroligt givande!

    På tal om liv-död-kunskap. Talade med en officer en gång om två jägarsoldater i Arvidsjaur som förfrusit sina fötter och tvingats amputera några tår, eftersom de gick vilse vid en övning. Jag tyckte det var hemskt, att ingen lokaliserade dem och gav dem hjälp – vi lever ju i fredstid. Mannen tittade lugnt på mig och sa, att man som jägarsoldat, bakom fiendens linje oftast är helt utlämnad till sin egen initiativförmåga, kunskap och erfarenhet. Som just sådana soldater, skulle de haft vett att dels veta hur man orienterar sig i naturen, dels fatta att de måste samla ved och göra upp eld och dels omedelbart börja gräva en bivack. Sätter man sig ned i en snödriva och tycker synd om sig själv, dör man. Officeren sa, att även om han kanske kunde tycka synd om soldaterna på ett mänskligt plan, var han helt säker på att de hade fått all nödvändig kunskap. Att de inte hade intelligens nog att använda sig av den innebar helt enkelt att de var usla, olämpliga jägarsoldater. Tja…

    Slutar med ännu en klassiker: Det enda jag helt säkert vet är att jag ingenting vet.

  6. Den här diskussionen fick mig att ta fram en för länge sedan läst bok av Allan Janik, filosof: Cordelias tystnad, ”om reflektionens kunskapsteori” – där han gör ungefär som Bodil och utgår från litterära exempel för att utforska verkliga företeelser, i titelexemplet är det Kung Lear som ställer helt fel fråga till sina döttrar och därmed skapar stort elände.

    Ett kort och kärnfullt kapitel heter ”Informationssamhället som pornografi”, där det står saker som:

    Pornografin riktar in sig på fantasin genom att presentera enkla lösningar där det inte finns några. Detta är så mycket mera problematiskt som vi lämnas sämre i stånd att ta itu med världen som den är än vi var innan vi utsattes för förförelsen.

    och:

    Det finns frågor som inte bör ställas. Det är inte det att dessa frågor är omoraliska eller bör förbjudas utan att de helt enkelt är dumma och destruktiva. Jag tänker på sådana frågor som Kung Lears fråga till sina döttrar: ”Vem av er älskar mig mest?” [—] Centralt för vår diskussion borde vara att det inte finns något i de syntaktiska eller semantiska delarna av Lears fråga som avslöjar dess tragiska potential. Om detta är riktigt så kommer ”informationssamhället” att rymma fler tragedier än dagens samhälle.
    (boken är utgiven 1991)

  7. Aniara: Nu blir jag verkligen nyfiken, men tyvärr sätter min okunnighet käppar i hjulet för mig. Jag har för det första inte klart för mig vad som händer i ”Kung Lear” och det skulle jag gärna vilja ha. För det andra – och här är det snarare en brist i min fattningsförmåga än i vetandet som utgör hindret – behöver jag hjälp med det här:

    *Centralt för vår diskussion borde vara att det inte finns något i de syntaktiska eller semantiska delarna av Lears fråga som avslöjar dess tragiska potential.*

    Varför finns det inget i det semantiska (ordens betydelse) i Kung Lears fråga som avslöjar dess tragiska potential? Och varför borde detta vara centralt för diskussionen hos Janik?

  8. Bodil: Kung Lear presenteras så här på baksidan av min pocketversion:

    I Kung Lear ställer Shakespeare den falska kärlek som smickrar och intrigerar mot den äkta som tiger still. Kungen är gammal och vill dela riket mellan sina tre döttrar. Den största delen vill han ge åt den som älskar honom mest. Cordelia, den yngsta som är hans favorit, förmår inte smickra honom. Detta väcker hans vrede. Riket delas mellan systrarna Goneril och Regan och Cordelia lämnar arvlös landet. De makthungriga systrarna driver bort fadern. Sjuk och hemlös irrar Lear omkring på heden tillsammans med sin narr.

    Om Janik: just i det stycket syftar han på att datorer och artificiell intelligens inte skulle åstadkomma några användbara analyser av Kung Lears replik, och framför allt inte kunna förutse följderna av den.

    Hela diskussionen presenteras så här (återigen baksidestext):
    Finns det ting som konsterna – vissa konster – kan uttrycka men vetenskapen inte? Hur kan konsten ges en plats i tvärvetenskapligt arbete genom att hjälpa till att fylla ut inom fält dit den kalkylerande vetenskapen inte når? [—]
    Ett framträdande tecken i vår kultur är den beprisade öppenheten. Vi omges av Kung Learfigurer som går omkring och ställer fel frågor. Vad som kommer ut av Cordelias oåkomliga tystnad – det kan inte förutses.

  9. Aniara: Stort tack! Nu vet jag lite mer och jag begriper väl ett och annat också (fast där finns kvar en del trögheter att ta sig ifrån). För att få något verkligt grepp borde jag förstås läsa både ”Kung Lear” och Janiks bok och det klarar jag inte nu i alla fall.

    Lite undrar jag ändå (till Janik) om det verkligen är den ”felaktiga” frågan som är det värsta. För mig verkar det värsta var Lears vrede över att Cordelia ”inte förmår smickra honom”.

    Aniara, du behöver absolut inte slita mer med det här ”pedagogiska
    projektet” med mig. Att jag hakar upp mig än här än där beror mycket på kunskapsluckor som jag verkligen inte kan be dig att fylla, eftersom de är alldeles för stora. Men kanske finns det någon annan som kan samtala visare med dig om det här på en mer adekvat nivå. I så fall vill jag gärna lyssna.

  10. Bodil: En mer adekvat nivå? Vi får se…

    Kung Lear har tre döttrar och beslutar dra sig tillbaka som kung och överlämna kungadömet till den dotter han tror sig kunna lita på mest. För att kunna vara säker, ställer han det villkor/den fråga han aldrig skulle ha ställt, om han insett konsekvenserna: Den dotter som kan bevisa för honom att hon älskar honom mest ska ärva tronen.
    Det finns villkor/frågor man aldrig skall ställa, även om de semantiskt sett är korrekta. Kung Lear avser helt enkelt att trygga sin ålderdom och räknar med, att han skall få fungera som far och rådgivare i lugn och ro, om den dotter som älskar honom mest får ta över. Tyvärr, förstår han inte alls de katastrofala konsekvenser hans villkor utlöser och inte heller det semantiska budskap hans två äldre döttrar uppfattar.
    De två äldsta systrarna har alltid känt, att fadern älskat Cordelia – den yngsta – mest och de kan inte förlåta honom för detta. Systrarna ser helt enkelt denna utmaning som en chans att bli av med sin lillasyster och samtidigt straffa fadern för detta ”kärleksförräderi”.
    Tragiken ligger i, att Cordelia verkligen älskar sin far och bestämt hävdar att kärleken icke förhäver sig, söker sitt eller behöver bevisas. De två äldre systrarna däremot överöser sin far med smicker, löften och presenter i en tävling utlöst av deras svartsjuka, avund, förakt för fadern och Cordelia och maktlystnad. Eftersom Cordelia inte deltar i detta falska smicker, låter fadern sig förledas att tro, att de som smickrar mest också älskar honom högst. Så snart han förvisat Cordelia och fördelat kungariket, ser systrarna sin chans att visa sitt rätta jag. De fördriver fadern, då de i sina hjärtan inte kan känna kärlek – deras sinnen är förmörkade av den orättvisa de anser sig ha upplevt för att fadern älskade Cordelia mest. På så sätt inser fadern – för sent – att äkta kärlek inte står att söka i smicker och att han fördrivit den enda dotter/människa som visat honom tillgivenhet och äkta kärlek, bara för att hon inte ville deltaga i detta falska bländverk. Han inser sitt misstag i att ställa det villkor/den fråga han ställt, men nu finns inte längre någon återvändo. Därför är själva frågan kärnpunkten.

    Shakespeare ville väl helt enkelt visa att Paulus hade rätt i Korintierbrevet, om att kärleken icke söker sitt, sann kärlek är lågmäld och syftar till den andras lycka. Människorna är svaga för smicker och låter sig gärna förledas att tro, att den som är mest inställsam också älskar dem högst, trots att det ofta är tvärtom. Inställsamma människor föraktar ofta den de smickrar. Allt detta vet vi, alltså vi har den kunskapen, men logiken och erfarenheten kommer i vägen för hjärtats kunskap och vi förblindas av det vi har framför ögonen.

    Tja, något sådant… Vad tror du?

  11. Bodil: men jag är inte mer kunnig än du (har bara andra böcker i hyllan), och tycker att det är väldigt intressant med din diskussion om olika slags kunskap och vägen dit. Passar ju särskilt bra idag också, med Nobelprisutdelning och allt…

    Du gör precis som Janik, fast du utgår från Faust och inte Lear. Janik undersöker särskilt värdet av det han kallar ”tyst kunskap”, till exempel i arbetslivet, och det tänker jag är en parallell till det du skriver om att det finns olika slags kunskap och att de olika rollfigurerna i Faust representerar dem.

    Vi kan ju lämna Lear, men först en kommentar om hans vrede: jag håller absolut med dig! Att han blir vred hänger nog ihop med att han alls ställer en sån fråga. Han vet vad han vill ha för svar, och när han inte får det går han i taket.

    De två äldre systrarna svarar först, och ”smörar” på hög nivå (det handlar om värdefulla landområden som de ska få ärva). Sedan frågar Lear Cordelia:
    Och du, vår yngsta och vår sista – och vår glädje! – du vilkens unga kärlek Franklands vin och mjölken från Burgund nu tävlar om att vinna, säg, hur vill du svara mig för att begåvas med en tredjedel som överglänser dina systrars? Nå, vad säger du?

    (Systrarna är redan gifta, Cordelia har två olika friare. Den ene vill inte längre ha henne när hon blir arvlös.)

  12. Marita: (oj, vi tryckte nog på skicka kommentar-knappen nästan samtidigt)
    Just precis så! Jag är inte på långa vägar sådär pedagogisk utan tänker (och skriver) ofta i ”språng” som inte är så lätta att följa för andra…

    Hjärtats kunskap, tyst kunskap och ”häxkunskap” brukar tyvärr inte stå så högt i kurs, särskilt inte bland dem som har makt och pengar. Den största orsaken kanske är att den är så svår att bevisa, och lätt att överbevisa – eller i alla fall nedvärdera – med andra sorters kunskap.

  13. Aniara och Marita: Det här inlägget fick ju verkligen spännande och för mig lärorika följder. Jag vet plötsligt en del om ett Shakespearedrama jag bara hade ytterst vaga aningar om och jag har fått veta något om filosofen Allan Janiks tankar. Aniara, du skriver att Janik särskilt undersöker värdet av ”tyst kunskap”. Här kan man säkert gå vidare och se hur den förhåller sig till häxans helt ”slumpintuitiva” kunskap. Tyst kunskap bygger nog mycket på iakttagande och uppmärksamhet – att man VILL veta sådant som kanske ytligt sett inte hör till det ”viktiga här i världen”. Kanske är den också förbunden med en form av tålamod.

    Ytterligare en form av kunskap kanske uppnås via meditation, alltså genom att man befriar sinnet från en massa bråte och störningar och skapar en grund för tankarnas klarhet.

  14. Aniara: Bara lite snabbt – här gäller det visst att inte sitta och slöa – när jag skrev min förra kommentar hade jag inte läst din senaste kommentar ännu (den om häxkunskap alltså), så jag polemiserade inte alls med det du säger om häxkunskap, även om det kanske ser lite ut så.

  15. Vi har ju diskuterat vad kunskapens kärna faktiskt består av förut. Visst måste det finnas olika typer av kunskap och den upplysning t.ex. buddistmunkarna anser sig nå via meditation är naturligtvis en typ. Det är så sorgligt, att vi så lätt förleds av världens vimmel att tro, att den enda kunskap som är värdefull är den vi får inom utbildningsväsendet. Så är det förstås inte. En starkt utvecklad intuition är ju inte heller att förakta – även om man kanske kan diskutera om detta kan benämnas kunskap.

    Däremot är jag nog fortfarande böjd att hålla med Faust om att kunskap är absolut – av vilken typ den vara må. Vägarna till kunskap är förstås många och stegen till den kan tas språngvis – men kunskapen i sig är absolut (för mig) i det avseende att vi egentligen inte KAN någonting, innan vi upplevt någon sorts aha-upplevelse med ett ögonblick av klarsyn. Ibland uppnås den insikten eller kunskapen nästan omedelbart (det bara måste vara så) och ibland anstränger vi oss i åratal, innan vi knäcker koden för vi ser inte det självklara (t.ex. upptäckten att DNA är spiralformad). När man väl insett ”det rätta” sammanhanget står allt liksom i ett förklarat ljus och kunskapen blir absolut, även om vägen dit inte var det och utvecklingen av den inte är det.

  16. ”Kunskap är absolut” kanske men bara inom det fält vi kan överblicka. ”Absolutismen” är ett attribut som vi behöver för att kunna orientera oss i den verkliga världen och det fungerar ju ganska bra. I en värld där ”allting är relativt” skulle vi bli galna. Tränger vi oss däremot bort mot kvantfysikens yttersta gränsmarker duger inte begreppet – men vad har vi å andra sidan där att göra? Här är ett citat som en av kommentatorerna ovan bör känna sig direkt tilltalad av:

    Vi börjar ana att vår vilsegång
    är ännu djupare än först vi trott
    att kunskap är en blå naivitet
    som ur ett tillmätt mått av tankesyn
    fått den idén att Gåtan har struktur

  17. Överblickbar kunskap är nog absolut för Faust (och mig). Det innebär inte att man kan ha kunskap om allt eller ens att det är önskvärt. Det finns saker man inte kan eller ska veta. Tror jag. Det har hänt mig alltför många saker jag inte kan förklara – eller ens försöker förklara – för att jag ska tro, att det är möjligt för människan att ha mer än ytlig/praktisk kunskap. Absolut sådan. Ha, ha!

    I strängteorin försöker fysikerna förklara hur allt hänger ihop. Religionen och filosofin, framför allt buddismen och taoismen har förstås alltid vetat att allt hänger ihop – inte hur, bara att. Det är väl ytterst tveksamt om vetenskapen kommer att kunna förklara ALLT. Det är fråga värt om det ens är önskvärt för oss att veta allt och exakt hur allt hänger ihop. Och – både Newton och Einstein var troende, även om Einstein fått för sig att han förstod Guds natur genom att säga, att Gud inte spelar tärning med världens sammanhang. Men, tänk om det inte finns någon Gud vare sig med eller utan tärning och allt bara är oerhörda sammanträffanden. Blir det då svårare eller lättare att tro på företeelser som människans inneboende godhet, ondska, mening med livet, kunskapens egentliga värde, etc?

  18. Bengt O: ja, jag gillar gränsmarker! Därmed inte sagt att det inte kan finnas struktur där… Varifrån kommer citatet?

    Marita: jag förstår vad du menar. Det kanske också beror på hur man tolkar betydelsen av ”absolut kunskap”. Tänker till exempel på mig själv, som på gymnasiet var fena på att lösa integraler och förstod alltihop hur bra som helst men som nu inte skulle komma någon vart alls med en sån uppgift. Det är klart att jag skulle kunna repetera och lära in på nytt och det skulle säkert inte ta så lång tid som det gjorde första gången, men ändå.

    Och jag minns, fortfarande från gymnasiet, att 1989 års nobelpris i kemi ändrade på det vi just hade lärt oss på lektionerna, och som hade verkat hur absolut som helst …

    Fast dessa exempel kanske tillhör kunskapens utveckling och inte kunskapen i sig… (nu har jag nog gått vilse i det här spåret så det är bäst att sluta).

    Bodil: jo, jag tror också att tyst kunskap bygger på tid och erfarenhet. Och att häxkunskap är ungefär detsamma som den kunskap man kan få genom meditiation – den bara finns där, men man måste ha eller träna sig till en förmåga att uppfatta den.

  19. Hmmm…

    Vi anar nu att det vi kallar rymd
    och glasklarhet kring Aniaras skrov
    är ande, evig ande ogripbar
    att vi förlorat oss i andens hav.

Kommentera