Författare: Bodil Z

Igår kväll när jag kom hem – eller ned från trädets krona, vilket ni föredrar – låg årets sjätte nummer av tidskriften Ariel här. Nej, jag har inte hunnit läsa det, men jag har ändå redan hittat något som intresserar mig. Jag har hittat en dikt av den vitryske författaren Max Ščur. Här kommer de inledande raderna i presentationen av honom:

Max Ščur är poet, författare, översättare och essäist, född 1977 i Brest, Vitryssland. Han läste spanska och engelska vid universitetet i Minsk under det turbulenta 90-talet och började tidigt publicera sina dikter och översättningar i välrenommerade vitryska tidskrifter. Sedan 1998 lever han i exil i Prag och Stockholm.

Under rubriken ”Europeiska skrivelser” finns förutom sex dikter av Ščur en text om Ulf Peter Hallbergs ”Grand Tour”, sju dikter av Sándor Kányádi, en text om Dubravka Ugresics ”Smärtans ministerium”, två dikter av Jurij Andruchovytj och en text om Anna Politkovskajas ”Putins Ryssland”. Läslockande alltsammans. Dessutom gömmer det här numret av Ariel på mer.

Men nu till Ščurs dikt, för det är den ni väntar på, eller hur?

Tystnad – en sällsynt företeelse här.
Vågorna törs inte röra vid stranden,
vinden törs inte röra vid löven,
inte ens måsen törs skrika –
allt väsen inser med ens
att varje ögonblick är oåterkalleligt.
Endast rymdens bottenlöshet
rör vid havet.

Jag har rotat lite på dolda ställen i en bokhylla igen och bland annat hittade jag några gamla nummer av Jakobs Stege, som det här från 1981:

Som bilden antyder finns det något av Roland Barthes här. ”Le plaisir du texte” heter texten i original och i Malou Höjers svenska översättning heter den ”I ordkonstens lustgård”. Jag väljer inte något med ”plaisir” utan jag fastnar direkt vid det lilla stycket om långtråkigheten – det känns så barthskt/bekant:

Det hjälps inte: att ha långtråkigt är ett komplicerat tillstånd. Man kommer inte ur det med en otålig eller avvisande gest. Långtråkigheten är lika dubbelbottnad som njutningen. Den infinner sig inte självmant och utan dolda motiv. Blir jag led på en babbel-text som man bett mig läsa, så är det egentligen därför att uppgiften inte tilltalar mig. Hur skulle det kännas ifall jag var förtjust i att åta mig den (ifall jag trivdes med att spela en sådan moderlig roll)? Långtråkigheten: en grådaskig spegelbild av vällusten, sedd från njutningens stränder.

Vad är det då som gör det här med tråkigheten och Barthes tillsammans så bekant för mig? För några år sedan läste jag hans självbiografi ”Roland Barthes par Roland Barthes” ( i engelsk översättning) och där fanns ett slags grundtema om tråkigheten – så minns jag det i alla fall. Jag bläddrar lite och hittar det här:

As a child, I was often and intensely bored. This evidently began very early, it has continued my whole life, in gusts (increasingly rare, it is true, thanks to to work and to friends), and it has always been noticeable to others. A panic boredom, to the point of distress: like the kind I feel in panel discussions, lectures, parties among strangers, group amusements: wherever bordom can be seen. Might boredom be my form of hysteria?

Bredvid den här passagen finns ett foto med den lilla texten: Boredom: a panel discussion.

Vad är det i det Barthes säger om tråkighet, som plötsligt för mig får tillståndet uttråkning att verka så alarmerande och samtidigt hissnande? Hur kommer denna sprittande dramatik in i segheten och trögheten? Eller hur blir detta förfärande, förlamande statiska så förskräckande, hotfullt dynamiskt?

I den tredje inledningen till Faust I, ”Prolog im Himmel”, sätts dramat in i ett ännu större sammanhang – det sätts i relation till det som är utanför tiden och rummet. I den här scenen spelas det för hela förloppet så centrala vadet – inne i själva dramat ingås ju det ödesdigra vadet mellan Faust och Mefisto – liksom upp i en annan tonart och de båda kontrahenterna är Gud och Mefisto. Här följer ett par viktiga repliker ur scenen:
• • •

Mephistopheles:
Was wettet Ihr? den sollt Ihr noch verlieren,
Wenn Ihr mir die Erlaubnis gebt,
Ihn meine Straße sacht zu führen!

(Mefistofeles:
Låt oss slå vad! Ifall du låter
mig verka på hans väg och karaktär,
så får du honom aldrig åter.)

Der Herr:
Solang er auf der Erde lebt,
So lange sei dir’s nicht verboten.
Es irrt der Mensch, solng er strebt.
…

Ein guter Mensch in seinem dunklen Drange
Ist sich des rechten Weges wohl bewußt.

(Herren:
Så länge jorden honom bär
må du få lov till det. En mänska felar
så länge som hon strävar där.
…

den goda mänskan med sin trängtans gåta,
hon vet den rätta vägen ganska väl.)

En inspirationskälla till ”Prolog i himmelen” är Jobs bok i Bibeln, där ju Satan får Guds tillåtelse att fresta Job. Här får Mefisto på ett liknande sätt tillåtelse att fresta Faust. Samtidigt är vadet i himlen ett slags förstorad spegelbild av vadet på jorden eller en transponering från den timliga sfären till evigheten.

Vadet som sådant är en dramatiserande vidareutveckling av pakten som fanns Goethes ”förlaga” folkboken om Faust. En pakt innebär ju ”om du får det av mig, så får jag det av dig” och slutet är därigenom (någonting) slutet. Ett vad är däremot två hypoteser som ställs emot varandra och där kan ingen veta hur det slutar. Ett vad har en helt annan dynamik än en pakt och vadet slitet liksom upp den bortre väggen i historien.