Författare: Bodil Z

Den här texten är tätt sammanflätad med gårdagens. Jag är inne bland Cesare Paveses dikter (romanerna får ligga den här gången). Jag tänker också tillbaka på den tiden när jag bodde i Norditalien – det var i mitten av sjuttiotalet – då levde ännu myten om Pavese, kanske lever den än lite här och där. Mycket med den hängde kanske samman med hans olyckliga liv och hans självmord, men förstås också med det han skrev i dikterna och romanerna. Jag minns brottstycken av en sångtext av Francesco de Gregori:
•
•

Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va

Ungefär så här på svenska: Cesare förlorad i regnet väntar sedan sex timmar på sin älskade ballerina och han stannar kvar för att blöta ner sig lite till och midnattsspårvagnen ger sig av…

Jag läser i den sista diktsamlingen ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi”, som gavs ut efter hans död och som är en sammanställning av de opublicerade dikter som man hittade i hans hem. Två är på engelska (Pavese läste mycket amerikansk litteratur och översatte till exempel verk av Steinbeck och Dos Passos till italienska. Dessutom skrev han sin doktorsavhandling om Whitman.) och jag väljer en av dem, så behöver det inte bli obegripligt för de flesta av er som kommer hit:

Last blues, to be read
some day

’T was only a flirt
you sure did know –
some one was hurt
long time ago.

All is the same
time has gone by –
some day you came
some day you’ll die.

Some one has died
long time ago –
some one who tried
but didn’t know.

Det här är den sista dikten i samlingen. Nu kommer till sist dikten som fått ge namn åt samlingen. Jag försöker inte översätta den, utan jag låter den stå här för dem av er som vill läsa den i alla fall, antingen ni förstår orden precis eller inte.

Verrà la morte e avrà i tuoi occhi –
questa morte che ci accompagna
dal mattino alla sera, insonne,
sorda, come un vecchio rimorso
o un vizio assurdo. I tuoi occhi
saranno una vana parola,
un grido taciuto, un silenzio.
Così li vedi ogni mattina
quando su te sola ti pieghi
nello specchio. O cara speranza,
quel giorno sapremo anche noi
che sei la vita e sei il nulla.

Per tutti la morte ha uno sguardo.
Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.
Sarà come smettere un vizio,
come vedere nello specchio
riemergere un viso morto,
come ascoltare un labbro chiuso.
Scenderemo nel gorgo muti.

”Le piccole virtù” (”De små dygderna”; så vitt jag förstår är novellsamlingen som helhet översatt till svenska) av den italiensk/judiska författaren Natalia Ginzburg har fångat mitt intresse igen. Under sin ungdom i Turin/Torino levde hon i nära kontakt med många senare berömda författare som till exempel Carlo Levi och Cesare Pavese. Den lilla novell som jag har läst nu heter ”Ritratto di un amico” (”Porträtt av en vän”) och det är vännen Cesare Pavese som beskrivs där. Ginzburg skriver texten som en återblick på sitt eget liv i Turin – kriget och förföljelserna hade tvingat henne att senare ta andra vägar – och som en återblick på Pavese som människa och vän.

I novellen tonar Turin fram som en nordlig plats höljd i grå dimmor, en melankolisk stad som vintertid luktar sot och station. Solen lyser ibland matt genom dimman och färgar snöhögarna rosa och lila. Ginzburg låter blicken svepa över floden Po som förlorar sig någonstans i fjärran. Vi ser Fiatfabrikernas silhuetter och kullarna som böljar bort mot horisonten. Hon upprepar orden om stadens melankoliska väsen och hennes tanke går som av sig själv till Pavese. Han och staden liknar varandra – de är båda lika dystert och sammanbitet arbetsamma, båda lika lätta att locka till drömmar och sysslolöshet.

Vi ser Pavese släntra fram där längs gatorna i sin mörka rock med uppfälld krage och med hatten långt ner i pannan och kring halsen har han ”den där fula ljusa halsduken”. Sedan ser vi honom fylla sida efter sida i ett litet häfte med sina dikter, och i dem skildrar han staden i dimman, floden och kullarna.

Ginzburg beskriver Pavese som en evig tonåring, hans dagar var så långa och fulla av tid som en ung mans också när han kommit upp i helt andra åldrar. Ibland var han djupt olycklig och då tänkte hon eller de – hon säger det i viform, kanske är det hon och hennes man eller hon och vännerna som är viet – att den här stora sorgsenheten skulle försvinna om han någon gång bestämde sig för att bli vuxen. För hon – de – tyckte att hans smärta och vemod var en pojkes och inte en vuxen mans, det vemod en pojke kan känna innan han har tagit mark och lämnat drömmarnas ensliga och karga värld.

Hon berättar om hur han ibland kom på besök och bara satt där med sin halsduk runt halsen och teg för att sedan plötsligt bryta upp och dra igen dörren efter sig. Ginzburg minns att hon – och hennes man – ibland hade känt sig sårade vid sådana tillfällen, men sedan tänker hon vidare att Pavese kanske bara hade velat tillbringa en kväll i tystnad under någon annans lampa än sig egen.

Ginzburg vandrar runt Paveses väsen och stannar upp vid än den ena detaljen än den andra liksom lite på måfå, men så småningom avtecknar han sig ganska tydligt framför oss. Vi får veta att han inte skrev några brev när de var långt ifrån varandra och inte heller svarade han på hennes brev, eftersom han inte kunde hålla av någon som var frånvarande, han ville inte känna saknaden, så han raderade ut dem som inte var där han var.

Under de sista åren var hans ansikte fårat och härjat av plågsamma tankar men vi kunde aldrig lära honom någonting om ett enklare liv som var lättare att andas, för han visste redan allt. Under dessa sista år blev han en berömd författare, men det ändrade ingenting i hans sätt att inte leva sitt liv.

Han dog på sommaren, han valde en augustidag vilken som helst och platsen för självmordet var ett hotell nära stationen i hemstaden.

Hans sista diktsamling heter ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi” – ”Döden kommer och den kommer att ha dina ögon”.

Igår kväll när jag kom hem – eller ned från trädets krona, vilket ni föredrar – låg årets sjätte nummer av tidskriften Ariel här. Nej, jag har inte hunnit läsa det, men jag har ändå redan hittat något som intresserar mig. Jag har hittat en dikt av den vitryske författaren Max Ščur. Här kommer de inledande raderna i presentationen av honom:

Max Ščur är poet, författare, översättare och essäist, född 1977 i Brest, Vitryssland. Han läste spanska och engelska vid universitetet i Minsk under det turbulenta 90-talet och började tidigt publicera sina dikter och översättningar i välrenommerade vitryska tidskrifter. Sedan 1998 lever han i exil i Prag och Stockholm.

Under rubriken ”Europeiska skrivelser” finns förutom sex dikter av Ščur en text om Ulf Peter Hallbergs ”Grand Tour”, sju dikter av Sándor Kányádi, en text om Dubravka Ugresics ”Smärtans ministerium”, två dikter av Jurij Andruchovytj och en text om Anna Politkovskajas ”Putins Ryssland”. Läslockande alltsammans. Dessutom gömmer det här numret av Ariel på mer.

Men nu till Ščurs dikt, för det är den ni väntar på, eller hur?

Tystnad – en sällsynt företeelse här.
Vågorna törs inte röra vid stranden,
vinden törs inte röra vid löven,
inte ens måsen törs skrika –
allt väsen inser med ens
att varje ögonblick är oåterkalleligt.
Endast rymdens bottenlöshet
rör vid havet.

Jag har rotat lite på dolda ställen i en bokhylla igen och bland annat hittade jag några gamla nummer av Jakobs Stege, som det här från 1981:

Som bilden antyder finns det något av Roland Barthes här. ”Le plaisir du texte” heter texten i original och i Malou Höjers svenska översättning heter den ”I ordkonstens lustgård”. Jag väljer inte något med ”plaisir” utan jag fastnar direkt vid det lilla stycket om långtråkigheten – det känns så barthskt/bekant:

Det hjälps inte: att ha långtråkigt är ett komplicerat tillstånd. Man kommer inte ur det med en otålig eller avvisande gest. Långtråkigheten är lika dubbelbottnad som njutningen. Den infinner sig inte självmant och utan dolda motiv. Blir jag led på en babbel-text som man bett mig läsa, så är det egentligen därför att uppgiften inte tilltalar mig. Hur skulle det kännas ifall jag var förtjust i att åta mig den (ifall jag trivdes med att spela en sådan moderlig roll)? Långtråkigheten: en grådaskig spegelbild av vällusten, sedd från njutningens stränder.

Vad är det då som gör det här med tråkigheten och Barthes tillsammans så bekant för mig? För några år sedan läste jag hans självbiografi ”Roland Barthes par Roland Barthes” ( i engelsk översättning) och där fanns ett slags grundtema om tråkigheten – så minns jag det i alla fall. Jag bläddrar lite och hittar det här:

As a child, I was often and intensely bored. This evidently began very early, it has continued my whole life, in gusts (increasingly rare, it is true, thanks to to work and to friends), and it has always been noticeable to others. A panic boredom, to the point of distress: like the kind I feel in panel discussions, lectures, parties among strangers, group amusements: wherever bordom can be seen. Might boredom be my form of hysteria?

Bredvid den här passagen finns ett foto med den lilla texten: Boredom: a panel discussion.

Vad är det i det Barthes säger om tråkighet, som plötsligt för mig får tillståndet uttråkning att verka så alarmerande och samtidigt hissnande? Hur kommer denna sprittande dramatik in i segheten och trögheten? Eller hur blir detta förfärande, förlamande statiska så förskräckande, hotfullt dynamiskt?