I gårdagens SvD läste jag två artiklar som har med utbildning i Sverige att göra. Jag läste dem med några minuters mellanrum och efteråt kände jag hur de båda texterna började skava mot varandra i mitt huvud. Visserligen handlar den ena om skolan och den andra om högskolan, men jag har inte upptäckt några vattentäta skott mellan dessa och dessutom, om man kan tycka att förskola och gymnasium hör ihop (vilket man gör i dagens Utbildningssverige), så ska det väl inte vara omöjligt att tala om gymnasium och högskola i samma text.
Den ena artikeln har rubriken ”Sex levande reformer för bättre utbildning” och är skriven av skolminister Ibrahim Baylan. Texten är ett slags svar på ett angrepp från Lars Leijonborg, som skrivit att det nu ligger en ”död hand över skolan”. Baylan bemöter först detta med en vag programfras: ”Vi socialdemokrater arbetar för en likvärdig skola som är gemensamt finansierad och som har gemensamma mål.” (Vad betyder förresten ”gemensamma mål”?)Sedan går han över till att främst rabbla siffror i punktform:
*1. Den femåriga satsningen på 15 000 fler lärare….
- under 2006-2007…. 225 miljoner kronor.
- …diskrimineringslag…
- …. 450 mijoner kronor.
- …framåtsyftende individuell utvecklingsplan…
- 10 000 lärare… fortbildning…*
Resten av artikeln finns här.
Den andra artikeln är skriven av kolumnisten Zanyar Adami och bär titeln ”De smartaste jag träffat har inga högskolepoäng”. Jag plockar ut ett par avsnitt som intresserar mig i det här sammanhanget:
Mina högskoleår var de tre slappaste åren i mitt liv. En kurs som motsvarade fem veckors studier tog jag på fem dagar. Inte för att jag är speciellt smart utan för att systemet håller en så låg nivå.
De smartaste människorna jag har träffat är dem utan en enda högskolepoäng. De gallras ut och är inte lika attraktiva på arbetsmarknaden som guzzen med filosofie kandidat examen. Frågan är vad en sådan examen säger om en persons kompetens?
Jag lärde mig mer på ett halvår genom att starta en tidning än jag lärde mig på tre år på KTH. Jag tog alla poäng men jag tog aldrig ut någon examen. Det var min tysta protest mot samhällets fetischism för examensbevis.
Och här finns hela texten.
Efter den här läsningen kände jag en krypande irritation. Vad är det för syn på utbildning som råder i det här landet? Skolministern verkar sitta fast upp till hjässan i mekanisk sifferexercis och floskelrabbel och Adami med sin utbildning på KTH och sin roll som kolumnist på SvD slänger ur sig den ena naiviteten efter den andra.
 Vad skulle dessa båda herrar ha att säga varandra om de till äventyrs skulle mötas en gång för att diskutera utbildning i Sverige? Vad skulle Baylan säga, tror ni? Och Adami? Skulle de vara överens?
Nu menar jag inte att just de här två personerna är så särskilt viktiga för utbildningsstandarden i Sverige (OK, Baylan i någon mån så länge han innehar just den här posten), men den obehagliga tanke som slår mig är att de åsikter och de förhållningssätt dessa två har, nog är åtminstone ganska representativa för människor i dagens Sverige.
