Författare: Bodil Z

För länge sedan, det var på bokmässan i Göteborg, köpte jag Sigitas Parulskis roman ”Tre sekunder himmel” (det litauiska originalet heter ”Trys sekundės dangaus”). Det är först nu jag har börjat läsa den, eftersom annat trängde sig före.

Jag minns hastigt förbiflimrande TV-bilder med ryska mödrar som gråter förtvivlat – verkligen förtvivlat – för att deras söner tvingas ge sig av för att göra sin militärtjänst i sovjetarmén. Jag minns också saker jag såg och hörde under min tid i Östtyskland, saker som hade med sovjetsoldater att göra: lastbilar som for förbi med bleka unga kalrakade pojkar på flaket och det som Ulli berättade om hur soldaterna svalt: en morgon hade bagaren i byn blivit nedslagen av några av dem och några andra hade grävt upp sättpotatisen. Varje gång jag passerade förbi en sovjetisk militärförläggning i DDR kom en känsla av beklämning över mig.

I Parulskis ”Tre sekunder himmel” får jag för första gången se den här grymma världen från insidan. I kapitel 13 beskriver han rekryternas intåg:

Vi går in med högburna huvuden, fulla av barnslig stolthet, utan att ana vilket hål vi är på väg ner i för att där tillbringa de kommande två åren… Här samlas rekryter från hela Litauen, de transporteras i omgångar, som fångar till Ryssland, till socialistblockets garnisoner, här känner de sig ännu som hemma, de skämtar, kan till och med fixa sprit, spelar kort, skryter om hur många tjejer de knullat, även om de vänder sig på britsarnas trä under allt större del av nattens timmar, allt mer tveksamma och dystra, men så kommer nästa omgång och de som redan vridit sig i tre dagar känner sig som veteraner…

Så långt verkar det väl uthärdligt om än obehagligt nog. Någon sida senare syns de första tecknen på militärlivets verkligt djupa elände:

och i ett nafs hade någon stulit min aluminiumsked. Utan sked låg man mer pissigt till än utan byxor, med bara fingrarna fick man inte i sig mycket av den vattniga gröt som bjöds. Visserligen fick vi varm mat bara en gång per dag, till frukost och kvällsmat gällde torrskaffningen som fanns i de eländigt slokande ryggpåsarna som av någon anledning kallas vesjtj-mesjok, persedelsäck. Alpinister som blivit av med sin utrustning och bara haft konserver kvar hade dött av svält. Vi tänkte inte dö. Vi hade inga knivar, var skulle man ha fått en kniv ifrån, och om någon haft en så hade du som ersättning för att han öppnat åt dig varit tvungen att mata den hunden också. Vi behövde ingen kniv, vi gned den konserverade gröten mot asfalten tills kanten slipats ner och locket gick upp av sig självt.

Kapitel 13 går mot sin skräckpunkt – det var vetskapen om det här som fick förtvivlan att skrika ut ur mödrarnas ögon i TV-bilden, tror jag. Pennalismen, plågeriet, tortyren de inkallade emellan. Fem soldater av ett annat folkslag kommer in och väljer ut en av pojkarna i Parulskis sovsal och släpar honom med sig:

Viktor låg ovanför mig, i överslafen, jag såg när han kom tillbaka i mörkret, lite sned i ryggen, de sparkade lite, sa han, men chuj, kuken heller, att jag syr i någon knapp åt dem, sen berättade Viktor inte mer. Där ligger jag alltså och det är något som droppar på mig ovanifrån. Viktor, säger jag, det rinner sand från dig, din gamla säck, och Viktor liksom fnittrar till, fast det låter mer som att han gnäller. Jag har väl gått upp i sömmen säger han och fnittrar eller gnyr, ett ihållande ljud i mörkret som ger mig gåshud. Var inte en zombie nu säger jag till honom, vad kan spricka på dig, en knapp eller, va? Viktor skrattar, fast på rösten kan man höra att han inte alls tycker det är roligt och det droppar på mig, igen, nånting droppar, dropp dropp dropp. Gråter du eller, jag vill få honom på bättre tankar, var ingen kärring, vi är ju krigare, fosterlandets försvarare, vi får inte gråta, vi ska vara zombier i två år, med blodiga bröstkorgar, men när jag förstår att dropparna uppifrån inte är tårar håller jag käft och känner mig som den största skithögen i världen, varken levande eller död, en zombie.

På morgonen bar de iväg honom, ansiktet vitt, ögonen igenmurade. Även om han såg på mig från båren och försökte le… han såg för djävlig ut. Jag har sett döda men de stirrade inte på mig med en så fruktansvärd blick. Någonting hade verkligen brustit i honom, även om en människa inte är en balalajka eller ens en Stradivarius med spända strängar som kan brista. Viktor såg vi aldrig mer och det dröjde inte länge förrän köpmännen från de olika enheterna samlade ihop oss och förde iväg oss i okänd riktning för två år framåt.

Igår kväll (efter julfirandet) översatte jag ytterligare en av Wolfgang Borcherts berättelser, ”Die drei dunklen Könige”. Den förra var ”Brödet”. Här kommer ”De tre mörka konungarna” (ser ni något i den som klingar orent, så säg gärna till):

Han famlade sig fram genom förstaden. Husen stod avbrutna mot himlen. Månen var inte där och gatstenarna var förskräckta över de sena stegen. Då stötte han på ett gammalt plank. Han sparkade på det tills en bräda drog en multen suck och lossnade. Träet luktade murket och sött. Genom hela den mörka förstaden famlade han sig tillbaka. Inga stjärnor syntes.

När han öppnade dörren (den gav till ett klagande ljud) såg hans frus blekblåa ögon på honom. De blickade ur ett trött ansikte. Deras andedräkt hängde vit i rummet, så kallt var det. Han böjde på sitt beniga knä och bröt sönder brädan. Träet suckade. Det luktade murket och sött runt omkring. Han höll en bit av det under näsan. Luktar nästan kaka, skrattade han tyst. Nej, sa hans frus ögon, skratta inte. Han sover.

Mannen lade det söta murkna trästycket i den lilla plåtkaminen. Därinne glimmade det till och en handfull varmt ljus kastades ut i rummet. Ljuset föll på ett litet runt ansikte och stannade där ett ögonblick. Ansiktet var bara en timme gammalt, men det hade redan allt som hör till ett ansikte: öron, näsa, mun och ögon. Ögonen måste vara stora, det kunde man se även om de var stängda. Men munnen var öppen och det andades tyst ur den. Näsa och öron var röda. Han lever, tänkte modern. Och det lilla ansiktet sov.

Det finns lite havregryn kvar, sade mannen. Ja, svarade kvinnan, det är bra. Mannen tog lite till av den söta mjuka veden. Nu har hon fått sitt barn och måste frysa, tänkte han. Men han hade ingen som han kunde slå på käften för det. När han öppnade ugnsluckan, föll en handfull ljus över det sovande ansiktet igen. Kvinnan sade tyst: Titta, som en helgongloria, ser du? Helgongloria! tänkte han och han hade ingen som han han kunde slå på käften.

Sedan var det några utanför dörren. Vi såg ljuset, sade de, från fönstret. Vi vill bara sätta oss ner i tio minuter. Men vi har ett barn, sade mannen till dem. Då sade de inget mer, men de kom ändå in i rummet, blåste ut dimma ur näsorna och lyfte på fötterna. Då föll ljuset på dem.

De var tre. I tre gamla uniformer. En hade en pappkartong, en en säck. Och den tredje hade inga händer. Förfrusna, sade han och höll upp stumparna. Sedan höll han fram sin rockficka mot mannen. Tobak var det i den och tunt papper. De rullade cigaretter. Men kvinnan sade: Nej, barnet.

Då gick de fyra och ställde sig utanför dörren och deras cigaretter var fyra punkter i natten. Den ene hade tjocka inlindade fötter. Han tog en träbit ur säcken. En åsna, sade han, jag har täljt på den i sju månader. Till barnet. Det sade han och gav den till mannen. Vad är det med fötterna? frågade mannen. Vatten, sade åsnetäljaren, det är hungern. Och han då, den tredje? frågade mannen och kände på åsnan i mörkret. Den tredje darrade i sin uniform: Å, ingenting, viskade han, det är bara nerverna. Man har helt enkelt varit för rädd. De fimpade cigarretterna och gick in igen.

De lyfte på fötterna och såg på det lilla sovande ansiktet. Den darrande tog två gula karameller ur sin pappkartong och sade: De är till frun.

Kvinnan spärrade upp sina bleka blåa ögon, när hon såg de tre mörka männen böja sig över barnet. Hon var rädd. Men då tog barnet spjärn med fötterna mot hennes bröst och skrek så kraftigt att de tre mörka männen tassade iväg mot dörren. Där nickade de en gång till, sedan gick de ut i natten.

Mannen såg efter dem. Märkliga vise män, sade han till sin fru. Sedan stängde han dörren. Konstiga vise män var det där, brummade han och tittade efter havregrynen. Men han hade ingen att slå på käften.

Men barnet skrek, viskade kvinnan, riktigt högt skrek det. Då gick de. Titta, vad levande det är, sade hon stolt. Ansiktet öppnade munnen och skrek.

Gråter han? frågade mannen.
Nej, jag tror att han skrattar, svarade kvinnan.

Nästan som en kaka, sade mannen och luktade på träet, som en kaka. Alldeles sött.

Idag är det ju jul, sade kvinnan.
Ja, jul, brummade han, och från kaminen föll en handfull klart ljus på det lilla sovande ansiktet.

Även om Klara Johansons texter inte just nu ligger överst på mitt skrivbord eller i mitt huvud heller för den delen, så återvänder jag till dem gång efter annan. Lite i bakhuvudet har jag medan jag publicerade två små Faustserier här (en av kunskapsyn och en om Goethes introduktioner till dramat) dragit upp några linjer för ett ”samarbete” med KJ om Gretchenfiguren i Faust, men det får bli längre fram. Idag har jag plockat ut ett par små aforistiska texter från avsnittet ”Eftertankar” i ”Det rika stärbhuset”:

Exotisk är ett föråldrat ord och för resten naivt. Sällsamma länder och underliga folkslag blir man snart nödsakad att förlägga till en annan planet. Och dessa föreställningar har aldrig varit annat än mänskobarnens löjliga förvåning över att det inte överallt på jorden ser ut och går till som i hemsocknen.

Sigtunaandan sprider sig som en epidemi. Att samlas i det gröna och vecktals diskutera religion och världsbilden och nutidsmänskan med flera svåra ämnen har blivit ett kärt sommarnöje för framstående personligheter. Förr var det bara studenter och gymnasister som ansågs barnsliga nog för frivilliga tankeutbyten av så allvarlig karaktär.

Lärda herrar kan faktiskt inte fatta att kvinnor och barn en gång i tiden talte flytande latin.