De tre mörka konungarna

![Borchert](/wp-content/PICT1/PICT1812.jpg @alignright)Igår kväll (efter julfirandet) översatte jag ytterligare en av Wolfgang Borcherts berättelser, ”Die drei dunklen Könige”. Den förra var ”Brödet”. Här kommer ”De tre mörka konungarna” (ser ni något i den som klingar orent, så säg gärna till):

Han famlade sig fram genom förstaden. Husen stod avbrutna mot himlen. Månen var inte där och gatstenarna var förskräckta över de sena stegen. Då stötte han på ett gammalt plank. Han sparkade på det tills en bräda drog en multen suck och lossnade. Träet luktade murket och sött. Genom hela den mörka förstaden famlade han sig tillbaka. Inga stjärnor syntes.

När han öppnade dörren (den gav till ett klagande ljud) såg hans frus blekblåa ögon på honom. De blickade ur ett trött ansikte. Deras andedräkt hängde vit i rummet, så kallt var det. Han böjde på sitt beniga knä och bröt sönder brädan. Träet suckade. Det luktade murket och sött runt omkring. Han höll en bit av det under näsan. Luktar nästan kaka, skrattade han tyst. Nej, sa hans frus ögon, skratta inte. Han sover.

Mannen lade det söta murkna trästycket i den lilla plåtkaminen. Därinne glimmade det till och en handfull varmt ljus kastades ut i rummet. Ljuset föll på ett litet runt ansikte och stannade där ett ögonblick. Ansiktet var bara en timme gammalt, men det hade redan allt som hör till ett ansikte: öron, näsa, mun och ögon. Ögonen måste vara stora, det kunde man se även om de var stängda. Men munnen var öppen och det andades tyst ur den. Näsa och öron var röda. Han lever, tänkte modern. Och det lilla ansiktet sov.

Det finns lite havregryn kvar, sade mannen. Ja, svarade kvinnan, det är bra. Mannen tog lite till av den söta mjuka veden. Nu har hon fått sitt barn och måste frysa, tänkte han. Men han hade ingen som han kunde slå på käften för det. När han öppnade ugnsluckan, föll en handfull ljus över det sovande ansiktet igen. Kvinnan sade tyst: Titta, som en helgongloria, ser du? Helgongloria! tänkte han och han hade ingen som han han kunde slå på käften.

Sedan var det några utanför dörren. Vi såg ljuset, sade de, från fönstret. Vi vill bara sätta oss ner i tio minuter. Men vi har ett barn, sade mannen till dem. Då sade de inget mer, men de kom ändå in i rummet, blåste ut dimma ur näsorna och lyfte på fötterna. Då föll ljuset på dem.

De var tre. I tre gamla uniformer. En hade en pappkartong, en en säck. Och den tredje hade inga händer. Förfrusna, sade han och höll upp stumparna. Sedan höll han fram sin rockficka mot mannen. Tobak var det i den och tunt papper. De rullade cigaretter. Men kvinnan sade: Nej, barnet.

Då gick de fyra och ställde sig utanför dörren och deras cigaretter var fyra punkter i natten. Den ene hade tjocka inlindade fötter. Han tog en träbit ur säcken. En åsna, sade han, jag har täljt på den i sju månader. Till barnet. Det sade han och gav den till mannen. Vad är det med fötterna? frågade mannen. Vatten, sade åsnetäljaren, det är hungern. Och han då, den tredje? frågade mannen och kände på åsnan i mörkret. Den tredje darrade i sin uniform: Å, ingenting, viskade han, det är bara nerverna. Man har helt enkelt varit för rädd. De fimpade cigarretterna och gick in igen.

De lyfte på fötterna och såg på det lilla sovande ansiktet. Den darrande tog två gula karameller ur sin pappkartong och sade: De är till frun.

Kvinnan spärrade upp sina bleka blåa ögon, när hon såg de tre mörka männen böja sig över barnet. Hon var rädd. Men då tog barnet spjärn med fötterna mot hennes bröst och skrek så kraftigt att de tre mörka männen tassade iväg mot dörren. Där nickade de en gång till, sedan gick de ut i natten.

Mannen såg efter dem. Märkliga vise män, sade han till sin fru. Sedan stängde han dörren. Konstiga vise män var det där, brummade han och tittade efter havregrynen. Men han hade ingen att slå på käften.

Men barnet skrek, viskade kvinnan, riktigt högt skrek det. Då gick de. Titta, vad levande det är, sade hon stolt. Ansiktet öppnade munnen och skrek.

Gråter han? frågade mannen.
Nej, jag tror att han skrattar, svarade kvinnan.

Nästan som en kaka, sade mannen och luktade på träet, som en kaka. Alldeles sött.

Idag är det ju jul, sade kvinnan.
Ja, jul, brummade han, och från kaminen föll en handfull klart ljus på det lilla sovande ansiktet.

8 tankar om “De tre mörka konungarna

  1. Näsa och öron var röda.

    Den meningen plockar jag ur din fina översättning. Jag är glad att se att du är igång. Det är nämligen jag också.
    Men eftersom jag är diabetiker kände jag, att idag måste jag göra något radikalt för att få ner blodsockernivåerna – jag tog cykeln, satte på mig mössa och vantar och gav mig ut i den klara, kalla juldagen, cyklade upp för två dryga backar, fick upp temperaturen och frös bara om händerna, men när jag kom tillbaka för fem minuter sedan var det just detta:
    Näsa och öron var röda.
    Nu ska jag tina. Kanske dricka en kopp te.
    Jag trodde detta var en vilodag men det var rena rusningstrafiken ute. Skulle folket till den mellandagsrea som i Kristianstads stora butiker startar redan idag?
    Det är synd om människorna, sa Strindberg.
    Dom får skylla sig själva, säger jag.

  2. Tack, Thomas. Själv kom jag just in från förmiddagens hundpromenad i skogen ( jag har en förmåga att vara ”ovarierad”). Londi och jag träffade en annan hund (med människor) så de två hundarna hade väldigt roligt ihop och sprang runt och kastade sig som vildsvin genom riset och vi människor hängde med så gott vi kunde.

    Vad gäller Borchert så tror jag att han har något att säga människor i Sverige idag – hans antikrigsbudskap kommer alltid att vara aktuellt och hans knappa, skenbart enkla stil tycker jag mycket om. Och nu när svenskarna kan mindre och mindre tyska är det nog dags för en översättning av hela hans verk, som inte är omfattande (han dog ung).

  3. Fin översättning !
    En novell som fångar en sida av julen, som lätt glöms bort.
    Tänker på alla europas flyktingar i samband med kriget….deras historia är knappt skriven.
    God forsättning, Bodil !

  4. Tack Martin,
    jag tar alltså inte illa upp ifall det är något du tycker jag borde förbättra. Jag lät min man och min dotter Alexandra provläsa texten sent igår kväll och Alex hittade en dumhet, som jag då snabbt ändrade.

    Vad gäller Borchert så hade jag ”Draußen vor der Tür” i A-kursen under en del av de år jag undervisade i tyska på högskolan. Många av de bosniska studenterna tyckte att detta var den bok i kurslitteraturen som kom dem närmast. Jag minns väldigt tydligt en flicka som sa att Borchert återgav hennes upplevelser av kriget.

    Jag önskar dig också riktigt sköna och trevliga jul-och nyårshelger.

  5. Annika, som du vet var det du som ”sparkade igång” det här översättningsprojektet. Det har stått stilla ett tag, men det ska bli mer nu i vår, tänker jag.

  6. Jag är imponerad över att du tar tag i det. Svenskan behöver en översättning av Borchert. Hoppas du kan få något förlag intresserat av att ge ut honom!

Kommentera