Min flykt från DDR

![fängelse](/wp-content/PICT0/PICT0186.jpg @alignright)Här kommer nu fortsättningen på gårdagens inlägg eller snarare det som omfattades av parentesen (…) i detta. Början av det här finns i en av kommentarerna under inlägget, så den som redan läst där kan hoppa över två stycken här under. Och… möjligen kan någon tycka att det är väl pretensiöst att kalla det här en flykt, men vad ska jag kalla det? En illegal utresa? Jag riskerade inte mitt liv, men så vitt jag har förstått min frihet. Jag har nämligen berättat delar av det här för någon för ungefär ett år sedan. Denna någon är Erika Riemann, vars sjävbiografiska bok om hennes åtta år i stalinistisk-östtyska fängelser och fångläger jag översatt. När jag berättat färdigt sa hon: Du hade kunnat komma i fängelse eller tukthus, det hände också att västeuropéer hamnade där. Och det hjälpte inte vad deras ambassader tyckte eller gjorde.

Jag står alltså på stationen i Stralsund och har just fått reda på att jag inte kan åka tillbaka till Greifswald, eftersom en ny spärrzonsgräns i hast dragits upp mellan Greifswald och Stralsund. Tåget till Trelleborg ska passera om en timme ungefär, men det är förbjudet att stiga på. Jag går ut från stationen genom en sågspånsfylld låda (här samlas klövsjukan in). Jag ser förvirrade ansikten omkring mig och plötsligt stannar en kille framför mig och tittar på mig och försöker avgöra vad jag kan vara för typ. Jag försöker se ut som mig själv och då frågar han vart jag är på väg. – Till Sverige, säger jag och struntar i vad som kan hända. Han ser förbluffad ut och säger sedan att han vill försöka ta sig hem till Dresden och att han tänker försöka passera spärrzonsgränsen i skogen. -Då följer jag med, säger jag, kanske kan jag ta mig till Sverige via Warnemünde och Gedser. Jag ska bara se om jag inte ändå kan hoppa på tåget till Trelleborg. Vi bestämmer var vi ska ses, om jag inte lyckas ta mig upp på tåget.

Efter en stund går jag genom sågspånslådan igen och in på stationen. Jag försöker att inte synas eller se konstig ut. Tåget från Berlin (till Trelleborg) kommer in och det stannar. Jag får hjärtklappning, men närmar mig så försiktigt jag kan med mitt skramlande och felaktiga bagage (bestick och annat slår mot vartannat). Ute på perrongen riktar jag blicken mot det tomma spåret på motstående sida. Ur ögonvrån iakttar jag ändå Berlintåget. Jag ser konduktören hoppa ut och jag ser hur han börjar låsa vagnsdörr efter vagnsdörr från utsidan. Jag står alldeles stilla och nu har jag ansiktet vänt mot tåget. Någon kommer med en låda eller är det något annat? Konduktören vänder sig mot personen med det stora kollit och de – jag kastar mig blixtsnabbt uppför trappan bakom ryggen på honom, rassel, rassel – växlar ett par ord. Jag är på insidan! Det knäpper till i låset och jag är inlåst – som de andra passagerarna.

jag

Vid ett fönster i korridoren står ett ungerskt par, ja, jag hör dem i alla fall tala ungerska. Och jag ser att de vet, när de kastar en blick på mig. Annars är de flesta i vagnen västberlinare och jag ser att de inte vet. Jag ställer min väska i en kupé med västberlinare och provsitter en kort stund på yttersta kanten av en sits medan jag försöker göra upp en plan. Det gäller att inte visa biljetten för konduktören, för det kan betyda slutet på försöket. En separat passkontroll tror jag att jag bör klara, även om mitt tjänstepass kanske kan väcka en viss uppmärksamhet eller i alla fall kan de alltför många stämplarna göra det. Men jag får inte visa biljetten och dumt nog har jag nästan inga västpengar, eftersom jag fick med mig fel saker i hastigheten. Jag bestämmer mig för att uppehålla mig så mycket som möjligt på toaletten under färden över Rügen. På toaletten med olåst dörr, för annars syns det ju att någon är därinne. Jag tittar på människorna i kupén och funderar på om jag ska försöka be någon hjälpa mig. Alla utom en hör till en grupp västberlinare som reser tillsammans. Vid fönstret sitter en mörkhårig man som inte hör till sällskapet, kanske är han arab. Jag bestämmer mig för att låta bli, för jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att tala med någon enskilt. Nej, hur gör man? Jag reser mig för jag har en känsla av att konduktören är på väg och han får inte se mig. In på toaletten. Först låser jag för att lugna ner mig lite. Sedan låser jag upp. Efter en stund öppnar en kvinna dörren. Jag låtsas just vara på väg ut. Jag går lite framåt i nästa vagn och vänder sedan snabbt tillbaka. Kvinnan kommer ut från toaletten och jag glider snabbt in och lämnar dörren olåst. Jag kikar ut genom fönstret, det är ett sådant där med mjölkglas, men man kan fälla upp en liten lucka till hälften, så att man ser en strimma av det som är utanför. Jag ser några åkrar susa förbi, jag skymtar en allé. Sedan hör jag någon utanför dörren och ställer mig snabbt intill den – jag är ju på väg ut. Det är ungraren som öppnar dörren. Vi tittar snabbt på varandra, jag tror att han är beredd att lämna toaletten åt mig, men jag får panik och flyr ut och så småspringer jag in i nästa vagn igen. Kanske kan jag byta toalett – men toaletten där är upptagen. Nu vet jag inte längre hur jag ska göra. På måfå går jag tillbaka till ”min” kupé, sätter mig lite på en av de yttersta två platserna. Den mörkhårige mannen vid fönstret kastar en hastig blick på mig. Jag reser mig igen. Ungraren går just in i kupén intill. Snabbt kastar jag mig iväg mot toaletten igen. Ledigt! Jag går in och låser och försöker pusta ut en stund och samla tankarna. Det går inte. Jag låser upp igen och ställer mig alldeles vid dörren. På en ganska lång stund händer ingenting, förutom att jag börjar klättra på mina inre väggar. Jag står vid dörren och försöker ge mig tillåtelse att kika ut genom fönsterspringan, jag försöker välja rätt tillfälle. Jag tar ett steg mot fönstret, men då hör jag någon utanför dörren. Snabbt är jag tillbaka med handen på handtaget. Men inget händer. Jag samlar mig igen för att inta positionen vid fönsterspringan, jag måste ju se var vi är. Genom fönsterspringan ser jag husrader, det måste vara Saßnitz. Nu gäller det att byta taktik, för toaletten kommer att genomsökas av gränsvakterna, det är absolut säkert.

pass

Jag går tillbaka till kupén och sätter mig ytterst igen. Gränsvakterna kommer ombord. Mina knän darrar och jag är alldeles svettig om händerna. Var är mitt pass, tänker jag i panik. Jag rotar nervöst omkring i handväskan och hittar det strax, tar upp det och försöker hålla i det på ett normalt sätt. Men vad ska jag göra med biljetten? Tänk om någon vill se både pass och biljett! Varför slängde jag den inte på toaletten, rakt ner genom hålet? Mina darriga, svettiga fingrar glider över biljetten i handväskan, jag känner på handväskans insida och upptäcker ett trasigt ställe i fodret alldeles uppe vid kanten. Försiktigt börjar jag peta in biljetten i hålet, den är lite för stor så jag sprättar upp sömmen på ena sidan lite till med pekfingret. Ett litet obestämt ljud hörs, jag biter ihop tänderna och trycker, biljetten glider igenom och sedan föser jag den vidare tills den slutligen hamnar underst i väskan innanför fodret. Jag tittar spänt på passagerarna närmast mig, men de ser likgiltiga ut, på mannen vid fönstret vågar jag inte se. Två gränsvakter kommer in – de vill se passen och de vill veta vems bagage som tillhör vem. Jag håller blicken så stilla jag kan, jag ser nu att mannen vid fönstret tittar på mig igen, jag räcker på uppmaning fram mitt pass. Jag anstränger mig febrilt för att bygga upp en normalitetsmask av mitt ansikte. Och det lyckas. Vakten kastar en kort yrkesmässig blick på mig och lämnar tillbaka passet utan att bläddra i det. Mitt bagage får också vara ifred. Männen lämnar kupén, tåget rör sig mot färjan och jag pustar ut inåt.

stämplar

Men vad händer nu? Tåget stannar upp… och nu rör vi oss baklänges! Nej! Jag får svindel och kan plötsligt inte se klart. Jag reser mig och sätter mig hastigt igen. Mannen vid fönstret har ögonen på mig igen. Jag förstår att jag ser konstig ut. Västberlinarna börjar också att titta på mig. Antagligen är jag kritvit. Tåget stannar upp med ett ryck och sedan börjar det sakta, sakta röra sig mot färjan igen. Jag pressar undan tanken på att konduktören eller någon, vem det nu skulle vara, skulle kunna fråga efter min blijett och jag gör mig helt blank inne i huvudet. Bara lite, lite till. Vi är nästan framme vid färjan och jag börjar andas lite lättare. Spänningen släpper en aning. Sakta, sakta stånkar tåget fram de sista metrarna till färjan. Jag föreställer mig redan hur vi passerar över skenskarven, men vad är det här? Det går en stöt genom tåget, men det är inte skenskarven, för nu rör vi oss bakåt igen. Vi passerar genom hamnen på nytt. Tårarna stiger upp i ögonen och jag vet inte hur jag ska samla ihop mig till något som liknar en person. En man öppnar kupédörren, är det konduktören? Nej, det är en passagerare som gått fel mer anar än ser jag. Tåget stannar. Jag stänger ögonen och försöker lämna min kropp. Så känner jag en rörelse igen. Vi närmar oss på nytt färjan och nu går det ganska fort, vi passerar skenskarven och vi är på! Jag sitter blickstilla och väntar. Och väntar. Bogvisiret fälls ner. Så småningom, efter några ändlösa minuter, sätter sig färjan makligt i rörelse. Passagerarna lämnar tåget. Jag också. Jag småspringer uppför trapporna, halvt i panik halvt av lättnad. Uppe på persondäck möter jag mannen som satt vid fönstret. Han hälsar, vi ler lite osäkert mot varandra och sedan sätter vi oss vid ett bord. Han frågar vad som egentligen hänt mig. Under hela resan har han sett att det är något med mig som inte står rätt till. Först vill jag inte säga något – han kan ju vara från gränspolisen -, men sedan berättar jag min historia. Spänningen släpper efter. Han är palestinier, får jag veta och han säger något om att han vet hur det kan vara med gränser.

Under överfarten lugnar jag mig något, men jag kan ändå inte låta bli att hela tiden mönstra min omgivning. Jag tycker att en man i grå kostym dyker upp för ofta. Är han där för att hämta tillbaka mig? Är han en civilklädd gränsvakt?

När tåget sedan kör i land i Trelleborg sitter jag på helspänn. När ska det hända? Hur länge kommer jag att klara mig? Men inget händer och ungefär en halvtimme senare stiger jag av i Malmö. Där tar historien ytterligare en underlig vändning som jag inte ska trötta er med nu – i alla fall vaknar jag i häktet följande morgon…

Greifswald, DDR 4.4 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_1_02.jpg @alignright)Den här dagboksanteckningen handlar om min ”flykt” ut ur DDR, fast det står mycket lite om själva flykten och det beror på att den här upplevelsen blev till en chock som tvingade mig att förtiga det mesta av förloppet. Jag trodde länge efteråt, också efter att jag slutat arbeta i Greifswald, att någon var efter mig, någon som skulle kunna skicka tillbaka mig för att straffas för min illegala utresa.

4.4 1982

Efter en orolig natt gick jag imorse till institutionen. Det första jag fick höra var att mul-och klövsjukeområdet förklarats som ”spärrområde”. ”Spärrområde” betyder i det här fallet att ingen får lämna området (utom de som har ett specialtillstånd, som tex lektor Broby-Ilg en av mina kolleger. Var har de fått tag i ett sådant tillstånd? Det har ju precis blivit bestämt det här med ”spärrområdet”!).

I panik kastade jag mig iväg till något som heter ”Direktorat für Kader” för att där fråga om inte jag också skulle kunna få ett sådant där tillstånd. ”Nej, du stannar här.” ”Det kan ta månader; vi vet ingenting.”

Fast besluten att på något sätt ta mig ut (Jan är dessutom redan i Norge.) sprang jag vidare, nu mot stationen. Kanske fanns det ännu en möjlighet. På stationen fick jag veta att man fortfarande kunde åka till Stralsund, men däremot inte längre. Jag köpte en biljett till Stralsund och lämnade sedan Greifswald med första tåget (och tyvärr fel bagage…).

I Stralsund talar man om för mig att ”spärrområdet” nu håller på att delas in i mindre delar och att det inte går att åka tillbaka till Greifswald, och till Sverige är det naturligtvis helt omöjligt att komma.

(…)

Jag kan knappast tro att det är sant, men här är jag nu i Trelleborg. Jag klarade det!

Greifswald, DDR 3.4 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_1_01.jpg @alignright)När fågelinfluensan nådde Rügen någon gång under den här vintern, kunde jag inte låta bli att associera till något annat, nämligen mul- och klövsjukeutbrottet under våren 1982. Med associationen följde också de gamla malpåslagda tankarna om att ”det här är egentligen något annat”. Under mul- och klövsjuketiden jag upplevde i DDR fick jag nämligen en känsla av att det inte alls eller i alla fall inte i första hand handlade om en sjukdom utan om ett sätt att kontrollera befolkningen och gränserna, också gränserna mellan olika områden inom DDR.

3.4 1982

I en månads tid ungefär har det på grund av mul- och klövsjuka varit förbjudet med inresor till det område som innefattar Greifswald, Stralsund, Rügen och Ribnitz-Damgarten. Stämningen här i staden är underlig.

I övermorgon börjar påsklovet och jag tänker åka till Sverige då, men jag är orolig för att det av en eller annan anledning inte kommer att gå. För säkerhets skull gick jag därför till stationen nu i kväll, för att höra efter om man kan åka till Sverige under den närmaste tiden. ”Självklart”, blev svaret.

Hugo von Hofmannsthal: Vorfrühling

På Leipziger Buchmesse köpte jag mig på antikvariatet där en liten tunn bok med dikter av Hugo von Hofmannsthal. Den första dikten heter ”Vorfrühling” och här talar Hofmannsthal med sin farligt glidande och gäckande röst om denna farliga isheta tid av året och livet:

Vorfrühling

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Er hat sich gewiegt,
Wo Weinen war,
Und hat sich geschmiegt
In zerrüttetes Haar.

Er schüttelte nieder
Akazienblüten
Und kühlte die Glieder,
Die atmend glühten.

Lippen im Lachen
Hat er berührt,
Die weichen und wachen
Fluren durchspürt.

Er glitt durch die Flöte
Als schluchzender Schrei,
An dämmernder Röte
Flog er vorbei.

Er flog mit Schweigen
Durch flüsternde Zimmer
Und löschte im Neigen
Der Ampel Schimmer.

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Durch die glatten
Kahlen Alleen
Treibt sein Wehn
Blasse Schatten.

Und der Duft,
Den er gebracht,
Von wo er gekommen
Seit gestern nacht.

landskap
Detta är förvårens ansikte här.

Det låter ju inge hyvä alls

drakarna

Någon gång efter jul läste jag ”Drakarna över Helsingfors” av Kjell Westö. Och som jag skrev när jag var i början av läsningen, så gav mig boken en hel del spännande inblickar i finlandssvenskt liv och språk. Här är ett förstruket stycke som jag läste om idag. Det rör sig om liten dialog mellan en far och hans son:

”Titta pappa!” tjöt Raj entusiastiskt, ”titta så långa våra skuggor är.”

”Ja”, sa jag utan att titta, ”dom är det.”

”Men titta nu”, tjatade han, ”titta på din så emälång den är!”

Jag hade det på tungan: jag tänkte säga att det vi hunnit göra samlas i våra skuggor, jag tänkte säga att det är vad människans skugga är.

”Vad är det riktigt för språk du talar?”, sa jag i stället strängt.

”Svenska förstås”, sa Raj.

”Och vem är Jonttu då?”

”Han är Vickes bror.”

”Jaha. Och vem är Vicke då”, frågade jag.

”Nå Vicke på dagis ju”, sa Raj förtörnat. ”Men Jonttu går i skolan ren”, fortsatte han sedan och viftade åt Bangatans håll.

”Jaja”, sa jag ointresserat. ”Men jag tycker du ska säga mycket lång eller jättelång i stället för emälång.”

”Ääh”, sa Raj. ”Det låter ju inge hyvä alls.”