Här kommer nu fortsättningen på gårdagens inlägg eller snarare det som omfattades av parentesen (…) i detta. Början av det här finns i en av kommentarerna under inlägget, så den som redan läst där kan hoppa över två stycken här under. Och… möjligen kan någon tycka att det är väl pretensiöst att kalla det här en flykt, men vad ska jag kalla det? En illegal utresa? Jag riskerade inte mitt liv, men så vitt jag har förstått min frihet. Jag har nämligen berättat delar av det här för någon för ungefär ett år sedan. Denna någon är Erika Riemann, vars sjävbiografiska bok om hennes åtta år i stalinistisk-östtyska fängelser och fångläger jag översatt. När jag berättat färdigt sa hon: Du hade kunnat komma i fängelse eller tukthus, det hände också att västeuropéer hamnade där. Och det hjälpte inte vad deras ambassader tyckte eller gjorde.
Jag står alltså på stationen i Stralsund och har just fått reda på att jag inte kan åka tillbaka till Greifswald, eftersom en ny spärrzonsgräns i hast dragits upp mellan Greifswald och Stralsund. Tåget till Trelleborg ska passera om en timme ungefär, men det är förbjudet att stiga på. Jag går ut från stationen genom en sågspånsfylld låda (här samlas klövsjukan in). Jag ser förvirrade ansikten omkring mig och plötsligt stannar en kille framför mig och tittar på mig och försöker avgöra vad jag kan vara för typ. Jag försöker se ut som mig själv och då frågar han vart jag är på väg. – Till Sverige, säger jag och struntar i vad som kan hända. Han ser förbluffad ut och säger sedan att han vill försöka ta sig hem till Dresden och att han tänker försöka passera spärrzonsgränsen i skogen. -Då följer jag med, säger jag, kanske kan jag ta mig till Sverige via Warnemünde och Gedser. Jag ska bara se om jag inte ändå kan hoppa på tåget till Trelleborg. Vi bestämmer var vi ska ses, om jag inte lyckas ta mig upp på tåget.
Efter en stund går jag genom sågspånslådan igen och in på stationen. Jag försöker att inte synas eller se konstig ut. Tåget från Berlin (till Trelleborg) kommer in och det stannar. Jag får hjärtklappning, men närmar mig så försiktigt jag kan med mitt skramlande och felaktiga bagage (bestick och annat slår mot vartannat). Ute på perrongen riktar jag blicken mot det tomma spåret på motstående sida. Ur ögonvrån iakttar jag ändå Berlintåget. Jag ser konduktören hoppa ut och jag ser hur han börjar låsa vagnsdörr efter vagnsdörr från utsidan. Jag står alldeles stilla och nu har jag ansiktet vänt mot tåget. Någon kommer med en låda eller är det något annat? Konduktören vänder sig mot personen med det stora kollit och de – jag kastar mig blixtsnabbt uppför trappan bakom ryggen på honom, rassel, rassel – växlar ett par ord. Jag är på insidan! Det knäpper till i låset och jag är inlåst – som de andra passagerarna.
Vid ett fönster i korridoren står ett ungerskt par, ja, jag hör dem i alla fall tala ungerska. Och jag ser att de vet, när de kastar en blick på mig. Annars är de flesta i vagnen västberlinare och jag ser att de inte vet. Jag ställer min väska i en kupé med västberlinare och provsitter en kort stund på yttersta kanten av en sits medan jag försöker göra upp en plan. Det gäller att inte visa biljetten för konduktören, för det kan betyda slutet på försöket. En separat passkontroll tror jag att jag bör klara, även om mitt tjänstepass kanske kan väcka en viss uppmärksamhet eller i alla fall kan de alltför många stämplarna göra det. Men jag får inte visa biljetten och dumt nog har jag nästan inga västpengar, eftersom jag fick med mig fel saker i hastigheten. Jag bestämmer mig för att uppehålla mig så mycket som möjligt på toaletten under färden över Rügen. På toaletten med olåst dörr, för annars syns det ju att någon är därinne. Jag tittar på människorna i kupén och funderar på om jag ska försöka be någon hjälpa mig. Alla utom en hör till en grupp västberlinare som reser tillsammans. Vid fönstret sitter en mörkhårig man som inte hör till sällskapet, kanske är han arab. Jag bestämmer mig för att låta bli, för jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att tala med någon enskilt. Nej, hur gör man? Jag reser mig för jag har en känsla av att konduktören är på väg och han får inte se mig. In på toaletten. Först låser jag för att lugna ner mig lite. Sedan låser jag upp. Efter en stund öppnar en kvinna dörren. Jag låtsas just vara på väg ut. Jag går lite framåt i nästa vagn och vänder sedan snabbt tillbaka. Kvinnan kommer ut från toaletten och jag glider snabbt in och lämnar dörren olåst. Jag kikar ut genom fönstret, det är ett sådant där med mjölkglas, men man kan fälla upp en liten lucka till hälften, så att man ser en strimma av det som är utanför. Jag ser några åkrar susa förbi, jag skymtar en allé. Sedan hör jag någon utanför dörren och ställer mig snabbt intill den – jag är ju på väg ut. Det är ungraren som öppnar dörren. Vi tittar snabbt på varandra, jag tror att han är beredd att lämna toaletten åt mig, men jag får panik och flyr ut och så småspringer jag in i nästa vagn igen. Kanske kan jag byta toalett – men toaletten där är upptagen. Nu vet jag inte längre hur jag ska göra. På måfå går jag tillbaka till ”min” kupé, sätter mig lite på en av de yttersta två platserna. Den mörkhårige mannen vid fönstret kastar en hastig blick på mig. Jag reser mig igen. Ungraren går just in i kupén intill. Snabbt kastar jag mig iväg mot toaletten igen. Ledigt! Jag går in och låser och försöker pusta ut en stund och samla tankarna. Det går inte. Jag låser upp igen och ställer mig alldeles vid dörren. På en ganska lång stund händer ingenting, förutom att jag börjar klättra på mina inre väggar. Jag står vid dörren och försöker ge mig tillåtelse att kika ut genom fönsterspringan, jag försöker välja rätt tillfälle. Jag tar ett steg mot fönstret, men då hör jag någon utanför dörren. Snabbt är jag tillbaka med handen på handtaget. Men inget händer. Jag samlar mig igen för att inta positionen vid fönsterspringan, jag måste ju se var vi är. Genom fönsterspringan ser jag husrader, det måste vara Saßnitz. Nu gäller det att byta taktik, för toaletten kommer att genomsökas av gränsvakterna, det är absolut säkert.
Jag går tillbaka till kupén och sätter mig ytterst igen. Gränsvakterna kommer ombord. Mina knän darrar och jag är alldeles svettig om händerna. Var är mitt pass, tänker jag i panik. Jag rotar nervöst omkring i handväskan och hittar det strax, tar upp det och försöker hålla i det på ett normalt sätt. Men vad ska jag göra med biljetten? Tänk om någon vill se både pass och biljett! Varför slängde jag den inte på toaletten, rakt ner genom hålet? Mina darriga, svettiga fingrar glider över biljetten i handväskan, jag känner på handväskans insida och upptäcker ett trasigt ställe i fodret alldeles uppe vid kanten. Försiktigt börjar jag peta in biljetten i hålet, den är lite för stor så jag sprättar upp sömmen på ena sidan lite till med pekfingret. Ett litet obestämt ljud hörs, jag biter ihop tänderna och trycker, biljetten glider igenom och sedan föser jag den vidare tills den slutligen hamnar underst i väskan innanför fodret. Jag tittar spänt på passagerarna närmast mig, men de ser likgiltiga ut, på mannen vid fönstret vågar jag inte se. Två gränsvakter kommer in – de vill se passen och de vill veta vems bagage som tillhör vem. Jag håller blicken så stilla jag kan, jag ser nu att mannen vid fönstret tittar på mig igen, jag räcker på uppmaning fram mitt pass. Jag anstränger mig febrilt för att bygga upp en normalitetsmask av mitt ansikte. Och det lyckas. Vakten kastar en kort yrkesmässig blick på mig och lämnar tillbaka passet utan att bläddra i det. Mitt bagage får också vara ifred. Männen lämnar kupén, tåget rör sig mot färjan och jag pustar ut inåt.
Men vad händer nu? Tåget stannar upp… och nu rör vi oss baklänges! Nej! Jag får svindel och kan plötsligt inte se klart. Jag reser mig och sätter mig hastigt igen. Mannen vid fönstret har ögonen på mig igen. Jag förstår att jag ser konstig ut. Västberlinarna börjar också att titta på mig. Antagligen är jag kritvit. Tåget stannar upp med ett ryck och sedan börjar det sakta, sakta röra sig mot färjan igen. Jag pressar undan tanken på att konduktören eller någon, vem det nu skulle vara, skulle kunna fråga efter min blijett och jag gör mig helt blank inne i huvudet. Bara lite, lite till. Vi är nästan framme vid färjan och jag börjar andas lite lättare. Spänningen släpper en aning. Sakta, sakta stånkar tåget fram de sista metrarna till färjan. Jag föreställer mig redan hur vi passerar över skenskarven, men vad är det här? Det går en stöt genom tåget, men det är inte skenskarven, för nu rör vi oss bakåt igen. Vi passerar genom hamnen på nytt. Tårarna stiger upp i ögonen och jag vet inte hur jag ska samla ihop mig till något som liknar en person. En man öppnar kupédörren, är det konduktören? Nej, det är en passagerare som gått fel mer anar än ser jag. Tåget stannar. Jag stänger ögonen och försöker lämna min kropp. Så känner jag en rörelse igen. Vi närmar oss på nytt färjan och nu går det ganska fort, vi passerar skenskarven och vi är på! Jag sitter blickstilla och väntar. Och väntar. Bogvisiret fälls ner. Så småningom, efter några ändlösa minuter, sätter sig färjan makligt i rörelse. Passagerarna lämnar tåget. Jag också. Jag småspringer uppför trapporna, halvt i panik halvt av lättnad. Uppe på persondäck möter jag mannen som satt vid fönstret. Han hälsar, vi ler lite osäkert mot varandra och sedan sätter vi oss vid ett bord. Han frågar vad som egentligen hänt mig. Under hela resan har han sett att det är något med mig som inte står rätt till. Först vill jag inte säga något – han kan ju vara från gränspolisen -, men sedan berättar jag min historia. Spänningen släpper efter. Han är palestinier, får jag veta och han säger något om att han vet hur det kan vara med gränser.
Under överfarten lugnar jag mig något, men jag kan ändå inte låta bli att hela tiden mönstra min omgivning. Jag tycker att en man i grå kostym dyker upp för ofta. Är han där för att hämta tillbaka mig? Är han en civilklädd gränsvakt?
När tåget sedan kör i land i Trelleborg sitter jag på helspänn. När ska det hända? Hur länge kommer jag att klara mig? Men inget händer och ungefär en halvtimme senare stiger jag av i Malmö. Där tar historien ytterligare en underlig vändning som jag inte ska trötta er med nu – i alla fall vaknar jag i häktet följande morgon…
