Greifswald, DDR 4.4 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_1_02.jpg @alignright)Den här dagboksanteckningen handlar om min ”flykt” ut ur DDR, fast det står mycket lite om själva flykten och det beror på att den här upplevelsen blev till en chock som tvingade mig att förtiga det mesta av förloppet. Jag trodde länge efteråt, också efter att jag slutat arbeta i Greifswald, att någon var efter mig, någon som skulle kunna skicka tillbaka mig för att straffas för min illegala utresa.

4.4 1982

Efter en orolig natt gick jag imorse till institutionen. Det första jag fick höra var att mul-och klövsjukeområdet förklarats som ”spärrområde”. ”Spärrområde” betyder i det här fallet att ingen får lämna området (utom de som har ett specialtillstånd, som tex lektor Broby-Ilg en av mina kolleger. Var har de fått tag i ett sådant tillstånd? Det har ju precis blivit bestämt det här med ”spärrområdet”!).

I panik kastade jag mig iväg till något som heter ”Direktorat für Kader” för att där fråga om inte jag också skulle kunna få ett sådant där tillstånd. ”Nej, du stannar här.” ”Det kan ta månader; vi vet ingenting.”

Fast besluten att på något sätt ta mig ut (Jan är dessutom redan i Norge.) sprang jag vidare, nu mot stationen. Kanske fanns det ännu en möjlighet. På stationen fick jag veta att man fortfarande kunde åka till Stralsund, men däremot inte längre. Jag köpte en biljett till Stralsund och lämnade sedan Greifswald med första tåget (och tyvärr fel bagage…).

I Stralsund talar man om för mig att ”spärrområdet” nu håller på att delas in i mindre delar och att det inte går att åka tillbaka till Greifswald, och till Sverige är det naturligtvis helt omöjligt att komma.

(…)

Jag kan knappast tro att det är sant, men här är jag nu i Trelleborg. Jag klarade det!

4 tankar om “Greifswald, DDR 4.4 1982

  1. Detta är också min fråga. Avslutade du din tjänst som utlandslektor med flykten?

  2. Jo, en månad senare ungefär när mul- och klövsjukespärren plötsligt släpptes (för att jag är plikttrogen och nyfiken).

    Jag talade med Jordbruksverket i Sverige för att höra hur rimligt detta med spärrområden för människor (i städer som inte träffar några kor) vid den här typen av sjukdom kunde vara och där ansåg man det som meningslöst. Och mina partitrogna kolleger från Danmark och Norge (inte Jan utan den andra norska lektorn) hade specialtillstånd, som de för övrigt fått innan informationen om spärrområdet blev offentliggjord. De var tydligen inte möjliga bärare av m- och k-sjuka på samma sätt som jag, eftersom de var politiskt DDR-korrekta.

    Jag ska fundera lite över flykten och jag skriver ner lite om den när jag har tänkt (den är förträngd och jag blev knäpp för kanske ett år efter den och egentligen är det helt ologiskt att jag återvände).

  3. OK, nu har jag tänkt efter lite under lunchen:

    Jag står alltså på stationen i Stralsund och har just fått reda på att jag inte kan åka tillbaka till Greifswald, eftersom en ny spärrzonsgräns i hast dragits upp mellan Greifswald och Stralsund. Tåget till Trelleborg ska passera om en timme ungefär, men det är förbjudet att stiga på. Jag går ut från stationen genom en sågspånsfylld låda (har samlas klövsjukan in). Jag ser förvirrade ansikten omkring mig och plötsligt stannar en kille framför mig och tittar på och försöker avgöra vad jag kan vara för typ. Jag försöker se ut som mig själv och då frågar han vart jag är på väg. – Till Sverige, säger jag och struntar i vad som kan hända. Han ser förbluffad ut och säger sedan att han vill försöka ta sig hem till Dresden och att han tänker försöka passera spärrzonsgränsen i skogen. -Då följer jag med, säger jag, kanske kan jag ta mig till Sverige via Warnemünde och Gedser. Jag ska bara se om jag inte ändå kan hoppa på tåget till Trelleborg. Vi bestämmer var vi ska ses, om jag inte lyckas ta mig upp på tåget.

    Efter en stund går jag genom sågspånslådan igen och in på stationen. Jag försöker att inte synas eller se konstig ut. Tåget från Berlin (till Trelleborg) kommer in och det stannar. Jag får hjärtklappning, men närmar mig så försiktigt jag kan med mitt skramlande och felaktiga bagage (bestick och annat slår mot vartannat). Ute på perrongen riktar jag blicken mot det tomma spåret på motstående sida. Ur ögonvrån iakttar jag ändå Berlintåget. Jag ser konduktören hoppa ut och jag ser hur han börjar låsa vagnsdörr efter vagnsdörr från utsidan. Jag står alldeles stilla och nu har jag ansiktet vänt mot tåget. Någon kommer med en låda eller är det något annat? Konduktören vänder sig mot personen med det stora kollit och de – jag kastar mig blixtsnabbt uppför trappan bakom ryggen på honom, rassel, rassel – växlar ett par ord. Jag är på insidan! Det knäpper till i låset och jag är inlåst – som de andra passagerarna.

    Detta är inte slutet på historien, men jag tror att jag sparar resten eller gör ett inlägg av det hela imorgon i stället. Annars får jag inte gjort något mer idag… och tro det eller ej, jag har annat att göra…

Kommentera