Författare: Bodil Z

Jag har aldrig följt den berömda vandringsleden till Santiago de Compostela, men jag har tänkt på den många gånger och jag har sett vackra bilder från den. Det jag minns allra bäst är avbildningarna av en uråldrig stenväg över böljande högslätter och kullar. Stenarna är stora och ganska ljusa och de ligger inte särskilt tätt. Ofta sticker grästuvor fram emellan dem. De här vägarna är på en gång storslagna och anspråkslösa på ett sätt som talar till både ögon och hjärta.

Nej, det här är inte vägen till Santiago de Compostela, det här är en av vägarna som bär genom Riesengebirge. Jag tror att det finns ett djupt släktskap mellan de här vägarna.

Också Hannibals elefanter gick på sådana här vägar – över Alperna och på andra platser:

Såg kanske den sägenomspunna vägen till Samarkand ut så här i sin nordliga ände?

Vem byggde de här vägarna? Och för vem eller vilka var de tänkta? Inte för mulåsnor väl eller vandrare, men kanske för oxkärror, för trupper till häst, för karavaner, för vagnar vars utseende vi inte kan ana oss till…

PS Imorgon bryter jag upp igen. Första uppehållet tänker jag göra hos min väninna Daniela i Parma. Under pausträdet kommer det att stå stilla i drygt två veckor.

Det här är den andra texten i mina ”Riesengebirgevariationer”, vandringstexten – kanske kommer jag att trötta er med alla bilderna idag, men inget hindrar att ni stiger av där det passar er och glömmer det hela.

Vår första vandringsdag började i dimma och gråväder. Vi trevade oss hit och dit över gränsen mellan Tjeckien och Polen utan att mer än ana dessa gränsöverskridningar. Här skymtar ni mina två medvandrare på väg in i dimman:

Men då och då gav gränsen ifrån sig ett tydligt utrop. Här på tjeckiska:

Något som gör vandrandet här lätt och behagligt är att det på många ställen finns så kallade Bauden (”Baude” är ett gammalt schlesiskt ord som är släkt med det svenska ”bod”, tror jag i alla fall). En Baude är ofta stor och bred och man undrar vad så här stora hus gör uppe i bergen, men ändå passar de in i landskapet. Här serveras – särskilt på den tjeckiska sidan – rejäla skrovmål av till exempel kött, bröd, knödel och soppa. Till det kan man dricka ett mustigt öl. Här är Wiesenbaude eller på tjeckiska Luční bouda som sträcker ut sin jättekropp över platån:

Bergsvägarna syns för det mesta tydligt också på mycket långt håll:

Och de är välmarkerade och oftast finns det avståndsangivelser. Här ser vi en vägtavla på den tjeckiska sidan:

Vad väntar på andra sidan krönet?

Den högsta toppen heter Schneekoppe på tyska, Sněžka på tjeckiska och Śnieżka på polska.

Den är 1603 meter hög eller låg och från den polska sidan kan man åka linbana till ett ställe som befinner sig något hundratal meter under toppen. Därför blir det rätt mycket folk just här. Ändå är den här sista biten överraskande jobbig att kravla sig upp för –

särskilt om man tänker på hur föga utmanande den ser ut på lite håll, till exempel från de högt belägna uråldriga Aupa-kärren (på tjeckiska Upa).

På tillbakavägen följer vi en stig som löper snett nerför ena sidan av Ziegenrück (Getryggen), åtminstone en av gångerna:

Speciellt när solen ligger på är det en lycka att det finns vatten överallt – inte minst för Londi som vet något om vatten.

Under dagarna som föregår min resa till Italien tänker jag uppehålla mig lite vid Riesengebirge här under pausträdet. Det kommer att bli en liten ”presentation” av bergen (den här texten), lite bergsvandringar, utflykter till mytens värld och till sist associationer kring de stenlagda kamvägarna – så har jag i alla fall tänkt mig det. Här ovanför testar fotografen sin kamera i badrummet i Svatý Petr i utkanten av Špindlerův Mlýn.

Krkonoše, Karkonosze eller Riesengebirge heter den västliga delen av den centraleuropeiska bergskedjan Sudeterna.

Det är berg som nästan helt saknar kanter eller toppar och de kantigheter eller toppar som finns verkar nästan som ett slags påklistrad dekor, ett slags bergsalibin, som någon placerat ut på skämt.

De här jättebergen är breda och rundade, så breda att bredden liksom ibland slår ut höjden, så att de högsta ”topparna” ur vissa vinklar verkar lägre eller i alla fall obetydligare än själva bergsrundlarna. Där framme ser ni den högsta toppen som ligger där i gräset som en tappad mössa.

Om man skulle titta på bergskedjan ur ett riktigt högt fågelperspektiv, skulle den kanske se ut som en skimrande slätt – skimret skulle vara uttrycket för de dolda höjdskillnaderna. Eller de oregelbundna konvexformerna skulle under vissa ljusförhållande se ut som stora olikformade skålar. Men jag är ingen fågel, så det här blir bara vanligt människoperspektiv:

Kraków är Polens hjärta. Här känner man på ett ogrumlat sätt landets puls och andning. Och tankens klarhet. I Kraków är Polen världens mitt. Jag vill beskriva Kraków som två ringar eller kanske tre: guldringen, Glówny Rynek, som finns innerst och den gröna yppiga parkringen som omger stadsmuren. Mitt i Glówny Rynek står Sukiennice, på tyska die Tuchhallen, ett slags jättelik marknad mellan väggar och tak. Det vilar något österländskt över byggnaden och den får mig att tänka på Palazzo Ducale i Venedig, som ju också talar om Österlandet, åtminstone med en av sina röster:

Från Glówny Rynek och Sukiennice ser man åt det ena hållet Mały Rynek med den gotiska Mariakyrkan:

Mariakyrkans båda torn bär varsin minityrstad på kransar kring sina hjässor. Titta vilket vimmel av torn och vimplar – däruppe skulle man bo! Jag ser mitt fönster där.

Kungaborgen Wawel vilar som ett stort tungt smycke i södra delen av staden inte långt från floden Wisła. När jag tittar upp mot den grips jag av en hissnande känsla, så högt, så brant, rakt upp mot himlen strävar den:

Här finns också den mäktiga Wawelkatedralen:

I stadsdelen Kazimierz finns de judiska kvarteren. Vi strövar omkring där:

Och den ena kvällen äter jag gefillte fisch på den lilla restaurangen Alef:

PS Imorgon åker jag för några dagar till Västkusten, men jag är tillbaka här till helgen och säger saker igen.