Mitt inne i allt det rostbruna, tegelröda, oxblodiga och färgtunga håller Ferrara en gnistrande diamant med båda händerna. Ferrara gömmer helt öppet på en diamant, den största som finns i den här världen. Och diamanten har en balkong mot himlen.
Jag låter er nu ta farväl av Ferrara – åtminstone för en tid – medan jag i stället låter Ferrara bli en del av mig eller mig en del av henne.
Nej, det är nog ingen som vinkar från balkongen…
Under mina dagar i Ferrara vandrade jag ofta längs Via delle Volte. Det är en gränd som överkorsas av en lång serie små valv, vart och ett med sitt karakteristiska ansiktsuttryck. Under medeltiden flöt Po mycket närmare staden än nu och längs den yttre sidan av Via delle Volte fanns en rad magasin som låg direkt utmed floden. Magasinbyggnadernas "grändsida" härbärgerade små butiker. På motsatta sidan av gränden, sidan in mot staden, fanns köpmännens bostäder och valven utgjorde passager mellan magasinen och bostäderna, så att varje köpmansfamilj hade sin egen förbindelseväg mellan arbetets och hemmets världar.
Jag tänker låta er få följa med in i denna ”valvens gata”. Nu ska jag inte prata mer. Låt oss gå tysta, för det här är en egenartad liten värld, som man kanske kommer närmast med stumma blickar.
Här någonstans på den ena väggen ska det finns en skylt där det står ”fondachi medievali”, tycker jag mig minnas. Det betyder ”medeltida magasin”. ”Fondaco” är förresten ursprungligen ett venetianskt ord.
Första gången jag såg den här bilden på Girolamo Savonarola var jag mycket ung, ja, det var nog i barndomen. Vilket ansikte! Det stannade i mitt minne och det gjorde namnet också – i det här namnet flyter harmoni och dunkel besvärjelse samman.
Nu gick jag på hans barndoms gator och det här är nog hans födelsehus:
•
•
•
•
Han predikade om bot och bättring; också prästerskapet, ja påven själv drabbades av hans bannstråle. Kanske var han galen, kanske inte, men ett är säkert: han var inte feg och hans mod kostade honom livet. I Florens hängdes han och sedan brändes han på bål – i hemlighet är jag lite lättad över att han hängdes innan han brändes, Giordano Bruno brändes levande.
Om kvällarna under min tid i Ferrara brukade jag gå till hans staty som står helt nära Castello estense och jag brukade läsa inskriptionerna på sockeln. Det står något om hans mod där och om makthavarnas fega grymhet – jag minns inte de exakta orden. Jag såg in i hans ansikte därinne i munkkåpan, på händerna som höjs mot skyn för alltid och på de vilt spretande fingrarna. Jag försökte veta vem han var.
Och jag försökte tänka mig hålet till hans himmel.
I Salongen för vi just nu en kamp(anj) för att nå en förläggare som är beredd att ge ut Else Lasker-Schülers dikter på svenska. Bra översättare finns. Det som saknas är ett förlag som vågar sig på den här uppgiften. Else Lasker-Schüler är hittills översatt till minst 21 språk. Är det inte dags för svenskan nu – drygt hundra år efter att hennes första diktsamling kom ut?
Till er som är intresserade av att läsa om Else Lasker-Schüler men tycker att Salongstexten verkar väl lång, kan jag rekommendera den här texten hos Jelena.
Men nu störtar vi oss ut över branten och rakt ner i dikten ”Eros” ur den första diktsamlingen ”Styx” (1902):
O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos.
Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen
Irrgewordene Lilien.
I slutet av gårdagens text om Ferrara finns en bild av Via Mazzini, huvudstråket i den judiska delen av staden. Här svänger vi in och följer efter Giorgio Bassani – på ett lagom avvägt avstånd – på hans dagliga promenad. Vi ser honom ta av in på Via delle Vecchie – cyklarna och de bortvända gatskyltarna är detaljer som ramlat in från vår tid på Bassanis promenadväg.
Bassani tar av till höger där Via delle Vecchie mynnar ut på Via Savonarola. Vi går sakta längs gatan för det är en mycket het dag. När vi står utanför en mäktig tegelbyggnad med ett ensamt marmoremblem – ensamt i en vidsträckt tegelvärld – ovanför porten ser vi Bassani avteckna sig som en lite avlång punkt på väg in i Via Cisterna del Follo.
I den här tegelbyggnaden finns idag universitetets litteraturvetenskapliga institution inrymd. Vi hasar in genom porten in i portvalvet för att svalka oss lite. När vi tittar ut på gatan igen är Bassani försvunnen. Var det bara inbillning alltsammans?
Vi går tillbaka igen längs Via Savonarola, Via delle Vecchie, Via Mazzini ut på Piazza Trento Trieste. Vid katedralen svänger vi åt höger.
Vi följer Via Martiri della Libertà med Castello estenses tunga dunkla huskropp på vänster sida:
Vi korsar Viale Cavour och går sedan längs Corso Ercole I D’Este förbi Palazzo dei Diamanti, vars väggar under vissa ljusförhållanden (inte de här) skimrar i rosa och guld:
Men vart är vi på väg? Jag vill föra er in i Bassanis romanvärld för den finns i alla fall kvar här, även om han själv kanske är borta. ”Il romanzo di Ferrara” denna mäktiga romancykel lever kvar här i gator och gränder och trädgårdar och dess höjdpunkt och kärna är ”Il giardino dei Finzi-Contini” (”Den förlorade trädgården” som ni kan läsa om här). Som Bassani själv var familjen Finzi-Contini judar och huvuddelen av romanen utspelar sig i slutet av trettiotalet just när raslagarna trätt i kraft. Huvudpersonen, som är Bassani själv eller i alla fall hans alter ego, upplever sin första stora kärlek här och det är Micòl Finzi-Contini han älskar, men hans känslor besvaras inte eller bara på ett vagt och undanglidande sätt. Familjen Finzi-Continis trädgård blir till ett slags slutet lyckorike, dit Giorgio bara har sporadiskt tillträde. Och det är den här trädgården jag vill söka upp. Bakom den höga tegelmuren som löper längs Corso Ercole I D’Este, tror jag den finns:
Här är vi nu djupt inne i trädgården och där bakom de mörkröda jalusierna är Micòls rum:
