Författare: Bodil Z

Den här sommaren har jag förälskat mig handlöst i en stad. Ferrara heter den och den ligger högst upp i östra Emilia-Romagna. Egentligen känns den här staden mera som Veneto än Emilia-Romagna, tycker jag. Den har inte det där frodiga, jovialiska som finns i Emilia-Romagna utan den har ett allvar och en ädel värdighet och tyngd som passar bättre för Veneto (säg gärna emot mig, om ni tycker något annat).

Ferrara är en stad man obehindrat kan flanera i, biltrafiken är liksom underordnad människorna som går eller cyklar. Människan är stadens mått. Medeltid och renässans flyter i varandra, det finns inga hårda brottytor och det märks tydligt att staden aldrig har varit utsatt för någon omfattande förstörelse. Det bästa av allt är nog färgerna, staden behärskas av den sektor i spektrumet som bär de djupa rödbruna färgerna i sig – ibland med någon liten slinga av ockra.

I Ferrara levde Giorgio Bassani (en författare jag håller mycket högt, tänk bara på ”Il giardino dei Finzi-Contini”), Ludovico Ariosto och Girolamo Savonarola. Det känns helt riktigt att det är så, men mer om dem senare.

Nu vill jag att ni följer med mig, så får jag visa er lite av detta paradis i rost, oxblod, tegel och ockra. Här är en vinkel av det mäktiga Castello estense:

Vi följer Corso Martiri della Libertà ett litet stycke och svänger in på gården till Palazzo Ducale:

Och plötsligt blir kvällen till eftermiddag och solen lyser på lo scalone coperto som finns i det ena hörnet av borggården:

Här vet jag inte var exakt vi är, men det är absolut Ferrara:

Vi går längs Via delle Vecchie (vilket oerhört namn!) fram mot Via Savonarola. Huset sväller ut över gatan och sluter sina roströda ögonlock:

Och det här kunde vara Via delle Volte, men det är nog inte det – valvet är för högt. Till Via delle Volte ska vi gå en annan dag.

Vi blickar in i Via Mazzini, den judiska stadsdelens huvudgata.

Jag fortsätter nu in här runt hörnet på egen hand. Imorgon ses vi igen – här i Ferrara.

Florens på sommaren är en stad invaderad av turister. Florentinarna är i minoritet i sin hemstad och många av dem slutet sig hårt inom sina skal och en del vänder ibland avigan ut – Avigan av skalet? Vad är det du säger?

Men visst klär Florens ibland i turisterna – passar inte domen i hatt kanske?

Eller är domen och dess ädla linjer vackrast i ensam upphöjdhet? En marmormonolog.

Och florentinarna vet att hitta stilla vinklar i staden också i denna hektiska tid av året. Låt oss kalla den här bilden ”Stilla afton vid Arno”:

Några mil söder om Florens ligger den lilla tornstaden (en gång var Florens lika fullt av torn, får jag veta) San Gimignano också det en verklig turistmagnet. Med några florentinska vänner vandrar jag omkring i gränderna där en eftermiddag när den hårt spända himlen bestämt sig för att störta ner över jorden, men jag fångar ingen enda av blixtarna med min kamera, hur jag än anstränger mig.

Kanske är alla människorna bara inbillning förresten:

En kväll åker vi upp till Fiesole, en stad med rötter i etruskernas värld. Här uppifrån ser man ut över hela Florens, men de gyllene hästskorna finns bara i fotografens fantasier…

Under några dallrande heta julidagar (37-38° i skuggan kombinerat med extremt hög luftfuktighet även för padanska förhållanden) var Parma min stad.

Jag lärde mig snabbt (trots att jag saknar lokalsinne) att det går att få ett grepp om stadens centrum om man ser att dess ryggrad utgörs av en enda gata som visserligen byter namn i tät följd. Så här ser namnserien ut från väster till öster: Via Massimo D’Azeglio, Ponte di Mezzo (som bär över Torrente Parma), Via Mazzini, Piazza Garibaldi och Via della Repubblica. Och om man tar av åt vänster vid Piazza Garibaldi hittar man snart till domen och baptisteriet.

Ett stenkast ifrån domen finns den mycket välsorterade bokhandeln Fiaccadori. Och vilken kunnig personal som finns där! Tala med Valeria Levi så får ni vara med om något intressant. Hon höll ett mindre föredrag om modern italiensk berättarkonst för mig medan jag valde mina böcker under hennes vägledning.

Parma hör till Europas verkligt välmående städer. Tempot i staden ter sig ganska lugnt men det är absolut inte slött. På sommaren börjar många arbeta mycket tidigt för att utnyttja ”morgonsvalkan”. Staden gör ett välordnat intryck utan att det ligger något pedanteri i detta. De centrala delarna klarar man med lätthet av till fots, men vill man till exempel ta sig ut till universitetets campus så går bussarna tätt.

Under mina dagar i staden hann jag se ganska många små skyltar i affärer eller restauranger om att man söker till exempel expediter eller servitörer. Det går att hitta ett jobb här ganska fort, tänker jag mig och mina parmesanska vänner bekräftar detta. Problemet är – som på så många andra platser i Italien – bostadsbristen och även om det byggs en hel del nytt så är det där ”skon klämmer”.

Många av dem som är födda i Parma stannar kvar i staden hela livet. Parma är inte en stad man flyttar ifrån utan trängande anledning, så verkar det i alla fall. En väninna till mig härifrån sa en gång så här (frasen bet sig fast i minnet på mig): ”Più viaggio, più mi piace l’Italia … anzi più mi piace Parma.” (”Ju mer jag reser, desto mer tycker jag om Italien … eller snarare – desto mer tycker jag om Parma” – ja, ”anzi” är lite svåröversatt). Från Parma tar det en och en halv timme till Tyrrenska havet och kanske två och en halv till Adriatiska havet, en halvtimme upp i Apenninerna och ett par timmar till Alperna. Och Parma självt är vackert nog:

För inte så länge sedan blev EFSA (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) förlagt till Parma. Först var det meningen att myndigheten skulle finnas i Helsingfors, men den berömda matstaden Parma ansåg sig som mer lämpad och till sist blev det Parma. Jag hörde någon säga ungefär så här: ”I Helsingfors är det säkert väldigt rent och fint, man vad smakar maten där och vad vet de om mat däruppe?” I Parma finns parmigiano, prosciutto di Parma och vem har inte hört talas om Barilla eller Mulino Bianco. Och Parmalat må vara hur skandalomsusat som helst, men inte beror det på att det är något fel på mjölken. Här vet man något om vad som är värt att stoppa i munnen.

Sommaren i Parma är mycket varm och Torrente Parma upphör nästan att finnas i juli och augusti. Ni anar en trögflytande liten vattenstrimma i nedre delen av bilden om ni tittar noga. Och husens ansikten är naturligtvis slutna mot solljuset.

PS En intressant sak jag hörde, som i och för sig också gäller för andra delar av Italien, är att den som är sjuk och inte kan ta sig till en läkarmottagning har rätt till ett läkarbesök i hemmet samma dag om man ringer sin husläkare mellan sju och tio på morgonen. Ringer man senare på dagen har man rätt till ett hembesök dagen därpå. Det kanske skulle vara något att (åter)införa i Sverige?