Historiens vägar: Góra Anny/Annaberg

Gång på gång under den här resan hit och dit över gränserna mellan Tyskland, Polen och Tjeckien har historiens vägar gjort sig tydligt påminda – i ortsnamnen, i möten med människor jag träffade, i samtalen med min tjeckiske man, i bilderna från förr…

I dagens polska Dolny Śląsk som före andra världskrigets slut var det tyska Niederschlesien ligger Nowa Ruda. Här var vi också i höstas, eftersom jag då ville söka efter spåren av Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. Så här såg ett hörn av staden ut i sommarhettan för någon vecka sedan:

Nowa Ruda

Och det här är Neurode sett ur en liknande vinkel någon gång i början av 1900-talet:

Neurode

Jag talade lite med en gammal tysk kvinna som var i staden för att söka efter sitt barndomshem. Hon uttryckte sig mycket försiktigt för att inte säga något som kunde uppfattas som stötande – hon kunde inte riktigt inordna mig i sammanhangen. Vad gjorde en svensk här?

Nowa Ruda lutar sin ena sida upp mot Góra Anny (Annaberg en gång). Däruppe finns ett pensionat som bär namnet Góra Anny och där bodde vi nu för andra gången. Det är ett par i fyrtioårsåldern som driver detta pensionat och det lite märkliga är att mannen och frun har så helt olika syn på förhållandet till historien. Innan jag går in på den här skillnaden gör jag en mycket kort historisk återblick: Niederschlesien hör till de områden av Tyskland som tillföll Polen efter andra världskriget. Det här området var tidigare så gott som helt och hållet befolkat av tyskar, men efter kriget fördrevs den tyska befolkningen som ett kollektivt straff för Hitlers gärningar. De som sedan flyttade in eller snarare flyttades in var polacker från östra Polen som Sovjet la beslag på efter kriget. Dessa människor hade alltså själva fördrivits från sina hemtrakter och sedan blivit tilldelade de före detta tyska områdena.

Frun i pensionatet är uppfylld av ett markant tyskhat. Mannen däremot visar ingen som helst motvilja mot tyskar och dessutom talar han utmärkt tyska. Visserligen verkar de flesta av gästerna vara från Polen, men fruns hållning måste ändå skapa problem eftersom de nästvanligaste gästerna är just tyskar. Intressant är att det på en av väggarna i restaurangen hänger en jättestor bild av huset som det såg ut under den tyska tiden och den tyska texten är kvar.

Annabaude

Under polsk tid har vissa tillbyggnader gjorts, men det är inte svårt att känna igen grundstrukturen från den gamla ”Annabaude”.

Góra Anny 1

Góra Anny 2

Jag tror visst att utveckligen går mot att spänningarna löses upp, alltså att i det här fallet mannens linje vinner i det långa loppet, men det är nog just fråga om ett långt lopp.

När vi senare var på andra sidan bergen på den tjeckiska sidan mötte vi egentligen aldrig någon tyskfientlighet. Kanske ligger en förklaring – det här är alltså fria spekulationer från min sida – i att Sudetområdena aldrig var Tyskland (mer än under en del av Hitlertiden). De var områden i Tjeckien som hade en stor tysk befolkning, men det var inte Tyskland. Därför är det kanske lättare för tjeckerna att handskas med det tyska elementet här – tyskarna fördrevs i och för sig också härifrån som ett straff för Hitlers annektion av först Sudetområdena och sedan hela Böhmen-Mähren, men idag verkar tyskar ses som vilka människor som helst här. För polackerna är saken mer komplicerad, eftersom de bor i ett område som i århundranden varit Tyskland/Preußen och eftersom just de polacker som bor här kommer ifrån trakter som ligger mycket långt härifrån och som de själva blivit berövade med våld. Det finns ett identitetsproblem i det här som det tar tid att lösa, men som ändå måste lösas. För allas bästa.

Vandring i Ugglebergen

När jag vänder den inre blicken bakåt så ser jag de röda vägarna i Góry Sowie/Eulengebirge igen. I den här delen av Dolny Śląsk/Niederschlesien har tiden tagit en liten omväg kring sig själv och blivit lite längre. Vi följer en röd väg med gräspäls i mitten nerför backen och uppför nästa.

röd väg

Åsarna böljar mjukt i gröna och blåa nyanser och de gamla gårdarna ligger insmugna i träddungarna. Värmen gör luften disig, men på höjderna fläktar det lite och luften känns lättare.

åsar

Här använder man fortfarande hästar i jordbruket. Man ser också många ridhästar i den här trakten. Tidigt om morgnarna såg jag ibland en halvnaken ung man galoppera förbi på en svartvit häst med ett lika svartvitt föl skuttande några steg efter.

häst

Och korna verkar fortfarande få vara kor på samma sätt som korna i min barndoms småländska somrar. Hur ofta ser man nu i Sverige eller någon annanstans i Västeuropa två kor gå och småbeta så här i skuggan av ett träd? Någon menar kanske att det här är ett slags hycklarromantik och att de polska böndernas liv är hårt och det är säkert sant och riktigt, men jag säger och ser ändå det här.

kor

Här ser ni en av mina två medvandrare på väg förbi en förfallen gård. De som bodde här förr måste ha varit ganska välbärgade, ser det ut som…

Londi

Uppbrott

Tidigt imorgon är det dags för sommarens första lite längre resa. Den här gången är siktet inställt på de polsk-tjeckiska gränsbergen – Riesengebirge på tyska. Tillsammans med man och hund tänker jag vandra där och sedan blir det lite städer också, vi får se. Om ungefär två veckor sitter jag under pausträdet igen.

Vi lämnar Sverige just på midsommarafton och det är ett mycket medvetet val. Jag tycker om den nordiska midsommaren som idé och drömverklighet – dans kring midsommarstången, ljuset, ängarna, de sju blommorna under kudden. Men som verklighet brukar det mest vara regn, kyla och ja, underliga förväntningar. Fast vad vet jag om det, jag har ju nästan aldrig varit här på midsommar…

Det är oändligt vackert här i den här tiden:

landskap

Svindel

Mitt inne i skogen finns lupinhavet. Det ni ser här är bara en liten vik av detta hav:

lupinhav

Oftast går lupinerna mig till mötes en och en och tillvaron känns begriplig:

lupin

Men någon gång händer det att lupinvågen eller livet självt slår en volt kring världen:

lupinvåg

Portugisiska dagar

I Stockholm köpte jag mig ett litet portugisiskt ficklexikon som jag tänker ha som stöd när jag nu försöker läsa dikter av Eugénio de Andrade och Fernando Pessoa och väl så småningom en del andra portugisiska poeter.

lexikon

Jag började med att bläddra omkring i den lilla boken för att bekanta mig så smått med de portugisiska ordformerna och för att se hur de förhåller sig till motsvarande italienska och spanska. Jag kände från tidigare till typiska ändelser som ”-ção” i ”contradição” (motsägelse) eller ”salvação” (räddning) och en del lösa ord: ”coração” (hjärta), ”criança”(barn), ”falar” (prata).

Efter lite bläddrande ser jag att mycket är ungefär som jag trodde och att en del ord ligger närmare spanskan, andra närmare italienskan. Det är utan tvekan fler som liknar spanskan, men inte så få är faktiskt mer lika italienskan.

Vad kan dagarna heta på portugisiska, funderar jag och tittar efter. Här blir jag lite paff. Se här, jag börjar med ”måndag” och fortsätter veckan igenom:

segunda-feira
terça-feira
quarta-feira
quinta-feira
sexta-feira
sábado
domingo

Portugisiskan har visst haft en period då man ville fjärma sig från spanskan och kanske från andra romanska språk över huvud taget. Man ville ha egna portugisiska ord för olika företeelser. Fast den som fick stå för dagarnas namn verkar inte ha haft alltför mycket fantasi…