Författare: Bodil Z

Det här är så den fjärde och sista delen av Freya Kliers text om upproret i Östtyskland 1953. Klier talar i hela texten klarspråk på ett sätt som står i gräll kontrast till all opportunism, all feg anpassning och allt fjäsk med makten. Hon ger oss en ingående beskrivning av diktaturens brutalitet, av det hyperaktiva propagandamaskineriet och av hjärntvättens principer. Vi ges här en analys av DDR-statens innersta väsen och vi får en djärv och klar definition av uttrycket ”det kalla kriget”.

Den långa tystnaden

Men junihändelserna glöms inte bort i den fria delen av Tyskland. Den 23.e juni håller Ernst Reuter, Västberlins borgmästare, ett sorgetal till minne av dem som dödats under upproret: ”Ingen makt i världen” säger han i ett försök att ge östtyskarna och kanske sig själv också mod,”ingen kommer i längden att kunna skilja oss tyskar från varandra, vi kommer att mötas, vi kommer att växa samman, så som vi i våra hjärtan redan börjat växa samman på grund av alla hinder och svårigheter…”

Det kommer att dröja länge innan Reuters profetia blir verklighet, invånarna i den sovjetiska ockupationszonen tvingas uthärda sina förtryckare i 36 år till, större delen av denna tid bakom murar. Varje år påminner man om upproret i den demokratiska delen av Tyskland. Tio år efter händelserna grundar några strejkledare som i rättan tid räddat sig över till västsidan en kommitté , som arbetar för att understödja kampen för demokrati i Östtyskland. Men tiden arbetar för SED-funktionärerna. De ser till att minnet av händelserna undan för undan bleknar bort.

I Östtyskland arbetar tiden för de brutala SED-funktionärerna. Snart har de hittat en ny bundsförvant – oss, den första barngenerationen i DDR! Vi är flera hundratusen och vi är en bundförvant som partiet målmedvetet har fostrat fram genom konsekvent hjärntvätt. Vår fostran byggdes upp på ett logiskt och åldersanpassat sätt:

Först kom freden.Vi blev inbäddade i en fred som inte fanns i den utsugande, kapitalistiska Västvärlden, utan naturligtvis bara hos oss. Freden var nyckeln till våra hjärtan. Redan på dagis sjöng vi massor med fredssånger, i första klass vinkade vi till cyklisten Täve Schur när han gav sig ut på den berömda fredsturen och snart försvarade vi tappert freden genom att kasta påkar på pappfigurer som föreställde kapitalistiska krigshetsare.

Någon gång efter år av kollektiv likriktning av våra hjärnor, blev det då dags att ta upp den 17:e juni i skolböckerna:

”Motbevisa de imperialistiska massmediernas påstående att den 17:e juni var ett folkuppror!” stod det att läsa i en skolbok. För att kunna utföra denna uppgift väl försågs vi med rikligt text- och fotomaterial: På bilderna skrattade arbetare emot oss. Man såg kampgrupper i fabrikerna, FDJ-medlemmar som drog fram med banderoller längs Stalin-Allee – alla hyllade de DDR-staten. Om det inte hade varit för klassfiendens hetskampanjer och den tilltagande subversiva verksamheten från de imperialistiska agenternas sida mot vårt DDR, så hade socialismen med arbetarklassen i spetsen för länge sedan blomstrat. I början av femtiotalet genomförde våra arbetare den första femårsplanen, Fredens kraftverksanläggning i Sosa byggdes och det första höghuset i DDR uppfördes. Den 17:e skildras på följande sätt:

”Den 17:e juni 1953 gick ungefär 5% av de yrkesarbetande i DDR i strejk; de som inledde det hela var byggnadsarbetare i Berlin. (Här måste noteras att det bland dessa byggnadsarbetare fanns en hel del tillfällig arbetskraft med ett nazistiskt förflutet, som tidigare haft helt andra funktioner.) I 272 av de cirka 10 000 kommunerna uppstod det tumult och gatudemonstrationer. Insmugglade provokatörer och anhängare av statsfientliga grupper ställde sig i spetsen för de missnöjda och uppviglade dem till ett kuppförsök mot regeringen, de besudlade och förstörde symboler för vår stat och för arbetarrörelsen, misshandlade och mördade partifunktionärer och klassmedvetna arbetare. I Halle befriade en uppeggad mobb en före detta lägervakt från koncentrationslägret i Ravensbrück, Erna Dorn, ur fängelset.”

Det var ju som om Tredje riket hade återuppstått! Som väl var hade de progressiva krafterna bjudit kontrarevolutionen motstånd – till de progressiva krafterna kunde man räkna flertalet arbetare och tjänstemän, SED:s partiorganisationer och arbetarklassens kampgrupper.

Lögnhistorien om den 17:e juni fanns ännu 1989 i tiondeklassarnas lärobok i historia. Och varje barn i DDR hade tvingats lära sig den – i trettio år hade det varit så. Den som tycker att hela historien är för grov för att människor alls skulle kunna tro den, har inte förstått hjärntvättens principer i en totalitär stat. Naturligtvis anade vi redan av erfarenhet att det hela måste vara överdrivet på något sätt. Man i vår generation fanns det aldrig några sympatier för junihändelserna – orden ”SS”, ”koncentrationslägervakt”, ”före detta nazister”, ”mord på människor” hade fastnat i våra huvuden. Dessa ord satt så fast att de fortfarande var kvar efter DDR:s sammanbrott. Som oppositionella intresserade vi oss för upproret i Ungern 1956, vi svärmade för Pragvåren och för solidaritetsrörelsen i Polen… i det egna landet däremot började motståndet först med Biermann-eran.

Ändå hade de en och en halv miljonerna rebeller från 1953 mycket väl kunnat stå fadder för proteströrelsen under hösten 1989: Demonstrationståg med paroller som: ”Kom med i tåget, vi vill vara fria människor!” hade också passat på måndagsdemonstrationerna. Att tåga tillsammans, att i talkörer kräva regeringens avgång – det har något befriande över sig efter år av påtvingad lydnad. Och krävdes det inte mycket mer mod att gå ut på gatorna och protestera i en tid då kommunismen fortfarande var stark och tvingades på en med kraft än i en tid då den sjöng på sista versen?

För mig utstrålar människorna från det tidiga femtiotalet mer kraft… och mer naivitet. Ansiktena utstrålar något spontant, något hängivet och de verkar själva nästan överraskade över det som just händer med dem. Ansiktena från det sena åttiotalet återspeglar – trots uppbrottsstämningen – också årtiondenas slitage. Slitaget efter ideologiska skyttegravskrig, spår som vardagen i en diktatur lämnar efter sig. Och årtionden av politiska trakasserier och arresteringar.

Demonstranterna från den 17:e juni hade en absolut fördel framför demonstranterna från 1989: De hade inte låtit sig luras in på någon ”tredje väg”, detta avkok av den gamla ordningen. Kanske berodde skillnaden på att pamparna under DDR:s barndom inte var så smidiga, kanske berodde den på att man 1953 ännu hade klart för sig att här gällde det ”vi eller de”. Men låt oss lämna sådana jämförelser till historikerna.

När arbetarna i Bitterfeld den 17:e juni formulerar sina krav i ett telegram till Berlin, så visar de – åtta år efter den nazistiska diktaturens sammanbrott – i alla fall en förvånansvärd medvetenhet om vad demokrati är: De fordrar regeringens omedelbara avgång, en regering som kommit till makten genom valfusk, de fordrar att en provisorisk demokratisk regering tillsätts, de fordrar fria demokratiska, hemliga och direkta val inom fyra månader, de fordrar att polisstyrkorna avlägsnas från den tysk-tysk gränsen och fri rörlighet för alla tyskar, de fordrar frigivning av alla politiska fångar, de fordrar att alla demokratiska partier i Västtyskland blir tillåtna i Östtyskland…

Under ett smärtsamt kort historiskt ögonblick testades demokratin 1953 och för ett kort ögonblick uppnåddes den tyska enheten. Det hade behövts något mer för att det hela verkligen skulle lyckas. De som gjorde uppror den 17.e juni hade rent historiskt ingen chans: DDR, som länge föraktfullt kallats ”zonen” satt fast i Sovjetunionens järngrepp. Det kalla kriget hade brutit ut för länge sedan. För mig var det diktatorernas kalla krig mot den östeuropeiska befolkningen, en befolkning som längtade efter demokrati.

”Hopp” skrev Vaclav Havel en gång, ”är inte övertygelsen om att någonting kommer att gå bra, utan vissheten om att någonting har en mening oberoende av hur det går.”

Jag tycker att vi yngre står i skuld till männen och kvinnorna från den 17:e juni, vi ringaktade det de gjort och tog inte lärdom av deras erfarenheter.

PS. Igår nådde mig denna intressanta randanmärkning om textens författare.

Idag publicerar jag avsnitt tre av Freya Kliers essä om det östtyska upproret i juni 1953. Just det här avsnittet slår den alltmer utbredda jolmiga bilden av DDR som en ganska harmlös statskonstruktion fullständigt i spillror. Här grinar diktaturens nakna brutalitet emot oss. Några rader ur texten: ”När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”

Våldets seger

Den 18:e juni – den här dagen går tiotusen anställda vid Warnow-varvet i Rostock i strejk – sätter den sovjetiska ockupationsmakten och deras medhjälpare med stor brutalitet stopp för upproret. Ett nyvaknat demokratiskt medvetande kvävs i sin linda. Tolv demonstranter som antas vara upprorets ledare ställs inför ståndrätt och arkebuseras. Sedan följer en arresteringsvåg: den 17: juni hade det gjorts femhundra arresteringar (fyrhundra av dessa gällde arbetare), under dagarna som följer sätts 13 000 i fängelse.

Spårvagnskonduktören Herbert Buley, tidigare kommunist, räknas till de många upprorsledarna: Dagen innan hade han manat till strejk på spårvagnsbangården i Berlin-Köpenick, regeringen skulle störtas men utan våld, var hans ord. Nu slår partivåldet till emot honom. På kvällen den 18:e juni omringas hans hus av elva stasimedarbetare, han arresteras och transporteras till nötkreatursuppfödningen Friedrichsfelde:

”Där tog man ifrån mig allt jag hade och jag fördes in i en stor hall där det tidigare hade stått slaktboskap. Hallen var redan överfull. Där fanns inte bara sådana som hade deltagit i strejken utan också gamla människor, pensionärer som knappt kunde gå med käpp och som uppenbarligen inte visste vad undantagstillstånd innebar för något. De hade brutit mot undantagstilståndet och därför arresterats. När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”

Den unge mannen från Köpenick transporteras tillsammans med andra till stasifängelset i Hohenschönhausen och där tar brutaliteten fart på alllvar:

”Jag kastades ut ur fångtransporten. Några officerare i tjugoårsåldern tog emot mig med hugg och slag. De slog sönder ögonbrynen och ögonen, hela ansiktet på mig. De tvingade mig att vända mig så att mitt ansikte trycktes mot bildörren. Man tog tag i håret på mig och i nacken och slog mitt ansikte gång på gång mot dörren tills alla tänder gick sönder och jag var full av blod. Sedan förde man mig till en cell där vi tvingades att springa runt i en cirkel i 24 timmar.”

Påminner inte detta om brutaliteten hos polisen och Stasi när de mötte demonstranterna i oktober 1989, när dessa hade samlats i tusental till en fredlig protest i Semperoper i Dresden? De omringades och blev slagna och sedan uppslängda på lastbilar, bland dessa fanns skolungdomar, pensionärer och en i rullstol. I Hans Modrows poliskaserner drevs de sedan upp och ner för trapporna, mörbultades, förhördes och misshandlades i timtal i statsmaktens korridorer – framåtböjda med benen isär… Sådant här har en lång tradition i DDR. Också detta att ställa sanningen på huvudet har en lång tradition: Fredliga demonstranter kallas för nazister, uniformklädda med nazimetoder beskrivs som fredsvänner och humanister! Och spårvagnskonduktören Herbert Buley blir mycket riktigt dömd till fyra års fängelse för ”fredshotande, fascistisk propaganda”. Dessutom fråntas han sina medborgerliga rättigheter, han får till exempel inte köra bil efter frigivningen.

Ulbricht-regeringen överlever upproret bara med hjälp av sovjetiska stridsvagnar. Snart har regeringen emellertid allt under kontroll: ”Efter en och en halv dag”, så drar Karl Eduard von Schnitzler den 19:e juni igång sin propagandamaskin, ”avslutades igår ett äventyr som skulle göra den demokratiska sektorn av Berlin till en brandhärd, som hade kunnat flamma upp till en världsbrand…” För överdemagogen i Östberlin var det fråga om ”ett attentat mot friheten, mot existensen, mot arbetsplatserna och den arbetande befolkningens familjer”, och demonstranterna kallas ”betalda provokatörer, avskummet från Västberlins undre värld…”

I byggnad 5 i Leunafabriken ”Walter Ulbricht” ger verkstadsmekanikern Helmut Dathe sina tusen duperade arbetskamrater en klasskampslektion:

”De flesta som var med och provocerade fram oroligheter och våldshandlingar var arbetsskygga, amerikafrälsta tangoshejker i Berlin och ett par städer till. Vi FDJ-medlemmar från Leunafabriken tar upp kampen mot dessa huliganer och fiender till vårt land.”

Bland dem som inte försvinner bakom celldörrar eller lyckas rädda sig över till Västtyskland, utan måste återvända till sina arbetsplatser, breder en känsla av vanmakt ut sig. För dem ser det dystert ut: De allierade på västsidan kom inte till deras hjälp. Politikerna i Bonn hanterade frågan med diplomatisk försiktighet. Och den 18:e juni inleddes den internationella filmfestivalen, som om ingenting särskilt hade hänt. I DDR förstärks polisväsendet och spionorganisationen byggs ut.

Det här är fortsättningen på gårdagens inlägg, fortsättningen på min översättning av Freya Kliers essä om det stora upproret i DDR 1953. Inte minst Brechts roll i sammanhanget är intressant och skrämmande.

Och för dem av er som vill läsa texten i original, så finns den här.

Den 17:e juni

Den 17:e juni kommer väl ingen av dem som upplevde dagen att glömma. På morgonen den dagen drar tiotusentals människor mot centrum i hällande regn. Strejken har spritt sig till nästan alla stora företag och nästan alla typer av verksamhet. Från stålverket Hennigsdorf och de omkringliggande byggnadsplatserna rör sig ungefär tolvtusen arbetare tvärs igenom Västberlin, de tågar igenom Brandenburger Tor till Marx-Engels-Platz. En kemistudent från Humboldt-Universität minns den euforiska stämningen på det här torget: ”Allt var helt oorganiserat, fullkomligt spontant. För mig var det en stor upplevelse när ett tåg av snickare svängde in från Breite Straße och Rathausstraße, alla iförda sin välkända snickarmundering med de stora hattarna. De bar en fana i färgerna svart, rött och guld utan DDR-emblem och överst en blombukett. De möttes av ett öronbedövande bifall från alla håll…”

Mycket sker spontant under denna förmiddag. På gatorna nära gränsen förenas rebeller från öst och väst, det uppkommer tumultartade scener. Överallt i centrum pågår manifestationer och protestmarscher.

Den 17:e juni 1953 har många ansikten och det är verkligen inte alla som lyser av hopp. Erich Honeckers ansikte är förvridet av anspänning; den 41:årige ordföranden i ungdomsförbundet FDJ tillika kandidat till SED:s politbyrå försvarar denna förmiddag tillsammans med andra pampar sin arbetsplats, FDJ-högkvarteret vid Unter den Linden, han försvarar den mot möjliga ”överfall från kontrarevolutionärer”. Med en röst som gång på gång slår över i falsett vädjar han till partifunktionärerna att stå fasta och enade bakom Ulbricht. FDJ-funktionärerna har utrustats med pistoler och de sprider sig över byggnadens olika våningar. Genom fönstren tränger ljudet av hotfulla protester in. När läget hotar att tillspetsas ytterligare ringer Walter Ulbricht från sitt kontor i SED:s centralkommitté och uppmanar FDJ-ledningen att förbereda de högsta pamparnas familjer på en flykt till Sovjetunionen – ungdomsvännen Honecker ser då lättad ut. Han välkomnar den erbjudna skyddsåtgärden: ”Vem ska senare bygga upp kommunismen om vi faller offer för kontrarevolutionen?” frågar han ilsket de funktionärer som i farans stund inte vill lämna sina platser.

De hårt prövade arbetarna i storföretagen lämnar sina arbetsplatser. Vid universiteten i DDR lämnar studenterna sina hörsalar, historien känns handgriplig denna dag. I Görlitz avsätts borgmästaren – om så bara för några timmar – och ersätts av en stadskommitté, som försöker att hålla upproret i ordnade banor. I Leipzig tränger ett par hundra demonstranter in i det statliga radiohuset och river ner de kommunistiska propagandaaffischerna från väggarna. I Sömmerda i Thüringen går åttatusen männiksor i strejk. I skördetröskfabriken i Weimar väljer tretusen män och kvinnor ett utskott på 17 personer som i fortsättningen ska leda företaget. Det här är bara några exempel, upproret rycker med sig 563 städer och kommuner.

Det är en väldig kraft som utgår ifrån folket denna den 17:e juni, och till och med demonstrationstågen i hällregnet är fulla av hänförelse. I hela landet reser sig medborgarna mot härskarna åtta år efter krigsslutet och gör ett försök att skaka av sig den nya diktaturen. Allt går inte fredligt till, den uppdämda vreden från en och en halv miljon människor kräver sex dödsoffer bland partifunktionärer och säkerhetspolis. Det flesta aktioner sker dock utan våld: De ungefär trettiotusen arbetarna från kemifabriken ”Walter Ulbricht” i Leuna står på morgonen först avvaktande utanför fabriksbyggnaderna. Plötsligt är halva personalen samlad på ett ställe – snickare, mekaniker och kemister… Fabrikens radiobil tas fram, många känner sig nog osäkra inför mikrofonen. Sedan stämmer någon upp den tyska nationalsången – nära femtontusen sjunger med och på många rinner tårarna. Så småningom lär man sig handskas med ljudanläggningen: Den stora strejken proklameras. Partiledningen i byggnad 200, av arbetarna kallad ”Kreml”, har under tiden lämnat fabriken genom en sidoingång.

Efter ett tag sätter sig massan i rörelse… i riktning mot Merseburg, där man kommer att sammanträffa med arbetarna från Buna. Några timmar senare – precis som när DDR-regimen störtas 36 år senare – flyger dokument och handlingar genom fönstren, den här gången rör det sig om pappren från polishögkvarteret i Merseburg. De fladdrar ner bland människorna tillsammans med delar av kartoteket från Leunafabrikens första spioner.

Och de intellektuella? Medan Erich Honecker förskansar sig i FDJ-högkvarteret, kämpar sig inte långt därifrån en äldre herre med Brecht-frisyr fram mot Brandenburger Tor. Tittar man lite noggrannare ser man att det är mästaren själv – han går rakt ut i verkligheten och beblandar sig med mängden, för att göra sig en egen föreställning av vad som pågår. Men vad är det som sticker honom i ögonen redan på långt håll, där han tränger sig fram i folkmassan: De har redan halat den röda fanan!

Egentligen är det hans elevers fel att han nu måste träda i närkontakt med den klass som han tillägnat sitt verk, nämligen proletariatet. Dagen innan hade han intet ont anande lämnat sitt hus i Buckow för att påbörja arbetet med en ny rollfördelning på teatern. När han kom dit var det ingen som visste något närmare om det plötsliga upproret och den hotande generalstrejken var inget man pratade om på konstnärernas partimöte. DDR-medierna teg, bara RIAS gav varje timme direktrapporter, där arbetarklassen ropade ”Bort med regeringen!” och ”Vi kräver fria val!”. Var det verkligen arbetarklassen som ropade?

Vid Brandenburger Tor fullbordar redan en blandning av öst- och västtyskar återföreningen, i alla fall provisoriskt. För Brecht är den här synen en spöklik uppenbarelse. Det ser ut att vara början till DDR:s undergång och något sådant är han absolut emot: För honom är DDR ännu för ungt för att dö… och dessutom har han just nu fått möjligheten att grunda en egen teater! Sina lojalitetsförklaringar har han formulerat redan på morgonen: En till den sovjetiske ambassadören, en till ministerpresidenten Stoph och en till den ”värderade kamrat Ulbricht”, som slutar med följande mening: ”Jag vill i detta ögonblick uttrycka min samhörighetskänsla med SED. Er Bertolt Brecht.” Visserligen skriver han också något om en ”stor diskussion”, men i partitidningen ”Neues Deutschland” finns bara den sista meningen med.

När sedan luften fylls av ett dån när ryska stridsvagnar kör fram och människor springer för sina liv, vinkar Brecht till stridsvagnsförarna. För att hejda bojkotten av sina pjäser – efter händelserna i juni är man inte så vänligt inställd till Brecht vid teatrarna ute i världen – skriver han i efterhand en liten dialektisk-ironisk dikt om den 17:e juni.

Det är ett uppror som initierats av arbetare, de intellektuella i den unga DDR-staten är bara passiva åskådare under detta korta demokratiuppvaknande. En del av dem kommer tre år senare att utveckla sig till dissidenter, en del kommer aldrig att göra det. De flesta konstnärer och författare visar under dessa junidagar Walter Ulbricht och hans anhang sin solidaritet. För de bärs av socialmens stora idé… och de har bättre ransoneringskort än vanliga människor.

Det euforiska uttrycket i ansiktena förbyts så småningom mot ett uttryck av rädsla och förfäran. Vid tolvtiden kör tunga sovjetiska stridsvagnar av typen T34 upp på Alexanderplatz, på Unter den Linden, på Potsdamer Platz, på Leipziger Straße. Undantagstillstånd utfärdas i Östberlin. Från nordsidan av Alexanderplatz rycker sovjetiska soldater fram med fällda bajonetter mot människomassan som belägrar polishögkvarteret. I panik försöker ett hundratal människor att rädda sig upp på estraden i Lustgarten, när sovjetiska stridsvagnar rullar fram emot dem i högt tempo. Som genom ett under hamnar ingen av dem under larvfötterna. Men överallt slutar det inte lika lyckligt – man antar att ett femtiotal av demonstranterna dödades denna dag.

Stridsvagnarnas styrka demonstreras också i andra delar av landet: Tretton av de fjorton distriktshuvudstäderna ställs under sovjetisk krigsrätt och undantagstillstånd utfärdas för 80% av landet.

Innan vi går in på den påföljande terrorn och arresteringarna, vill jag berätta om en episod bland tusen andra, en episod full av komik och djärvhet. Låt oss därför en sista gång vända tillbaka till Brandenburger Tor. Medan sovjetiska stridsvagnar redan rullar genom gatorna och poliser har öppnat eld mot demonstranterna från karbiner och maskinpistoler… medan Erich Honecker har börjat vänja sig vid tanken på en flykt till Moskva och Bertolt Brecht erbjuder DDR-radion sin Berliner Ensemble som propagandainstrument mot folkupproret, genomför en ung lastbilschaufför en storslagen symbolisk handling:

Tillsammans med en annan ung man klättrar Horst Ballentin uppför den smala spiraltrappan till plattformen uppe på Brandenburger Tor. Under ögonen på polis och sovjetsoldater misslyckas först försöket att ta loss den röda fanan ur sitt fäste. De båda männen drar sig hastigt tillbaka i säkerhet. Men den 22-årige lastbilschauffören vill göra ett försök till – den här gången lyckas han och han låter den avskydda fanan fladdra ner på människomassan under honom och människorna river sönder och bränner upp ockupationsmaktens symbol. Ballentin tittar på den tomma flaggstången och får en idé – flaggan med björnen, symbolen för Berlin, ska få ta den röda fanans plats. Han klättrar ner för att gå till verket: Han ger sig av samlar ihop lite pengar och köper sig sedan en Berlinflagga, samma flagga som också vajar över rådhuset i Västberlin. Några timmar senare – under tiden har undantagstillstånd proklamerats – dyker Ballentin upp med sin flagga vid Brandenburger Tor. Detta hade hänt medan han var iväg: Några människor hade klättrat upp på Brandenburger Tor och låtit den tyska flaggan i svart, rött och guld vaja däruppifrån. Men de hade hastigt måst dra sig tillbaka igen, eftersom maskingevär började riktas mot dem nerifrån marken. Den unge lastbilschauffören springer ändå för tredje gången uppför spiraltrappan och hissar Berlins flagga däruppe – nerifrån skjuter man på honom. Björnen i flaggan träffas men inte Ballentin. Han klarar sig till och med undan arrestering, han försvinner i mängden. Det är inte många historier från den 17:e juni som slutar så lyckligt som denna.

Imorgon är det den 17 juni och jag tänker passa på att påminna om vad som hände den dagen och dagarna däromkring 1953 i DDR. Jag tror att det är många som glömt det, åtminstone i Sverige. Som en gång tidigare här ger jag ordet till den östtyska regissören och författaren Freya Klier. Jag har översatt en essä av henne om händelseutvecklingen under dessa dramatiska dagar i DDR:s historia. Här är nu första avsnittet och under de närmaste dagarna tänker jag låta ytterligare tre avsnitt följa:

Dagen före

På morgonen den 16:e juni 1953, det är en grå, regnvåt dag, går byggnadsarbetare, murare och snickare på byggarbetsplatserna vid Stalin-Allee i Östberlin i strejk i protest mot statens trakasserier. Det är inte den första protestdemonstrationen den här våren… men det är den som kommer att bli mest ödesdiger. Som en följd av det officiella införandet av socialismen året innan, introduceras en ekonomisk politik som drastiskt försämrar den redan låga levnadsstandarden i DDR: Arbetsnormerna höjs sedan dess i takt med priserna i HO-butikerna, landet tvångskollektiviseras, pensionerna är erbarmligt låga. Som motvikt ser partipamparna till att klasskampen tillspetsas efter 1952, att åtal av politiska skäl blir vanligare… och arbetsnormerna fortsätter att höjas. DDR-regeringen kring Ulbricht, Pieck och Grotewohl, en marionettregering tillsatt av Sovjetunionen, är avskydd av DDR:s befolkning. ”Pipskägg, buk och brilla är inget vi kan gilla”(”Spitzbart, Bauch und Brille sind nicht des Volkes Wille”) blir snart en slogan som ljuder över gator och torg. Om fria val kan DDR-medborgarna än så länge bara drömma.

Sedan senhösten 1952 tilltar tecknen på protest på landet, på byggarbetsplatserna och i fabrikerna, SED-ledningen å sin sida fortsätter även efter Stalins, ”den framåtsträvande mänsklighetens store ledarens”, död att försämra befolkningens villkor. Följden blir att ungefär 400 000 människor ger sig av till Västtyskland under det första halvåret 1953. För dem som blivit kvar är situationen krisartad: Hela yrkesgrupper blir av med sina ransoneringskort för mat, priserna på baslivsmedel stiger igen. Försörjningskrisen antar proportioner som påminner om tiden direkt efter kriget. När sedan arbetsnormerna i företagen höjs med ytterligare 10%, trappas läget upp. Det blir de östberlinska byggnadsarbetarna som ger signalen till uppror. Redan den 15:e juni påbörjas en strejk i kvarter 40 vid Stalin-Allee, man fordrar att normhöjningen tas tillbaka. När sedan SED:s fackföreningstidning nästa morgon skärper konflikten, bildas vid niotiden en protestgrupp bestående av till en början 80 arbetare, som med en provisorisk banderoll, där man kräver att normhöjningen stryks, ger sig av emot centrum. Arbetare från alla byggarbetsplatser längs Stalin-Allee ansluter sig till tåget, som växer till en sådan folkmassa att polisen inte har någon möjlighet att stoppa den. ”Kom med i tåget, vi vill vara fria människor!” lyder den självmedvetna parollen och vem låter sig inte ryckas med av den? Snart består demonstationståget av flera tusen människor: ”Tåget hade en inre naturlig disciplin” kommer den dåvarande SED-sekreteraren Heinz Brandt vid ett senare tillfälle att beskriva händelsen. ”Det var inte alls samma tröga ordning som vid de vanliga tvångsdemonstrationerna. Det sjöd och brummade dovt från tåget och en hetsande och betvingande beslutsamhet utgick ifrån det. Det hördes bara enstaka rop. Just det här aktiva lugnet var det som fick demonstranterna att verka så hotfulla.”

Vid middagstid når demonstrationståget fram till ministeriebyggnaden på Leipziger Straße. Regeringen syns dock inte till, en enda minister möter folket. Han har ingen chans, stämningen är upphettad, han blir överröstad. Och medan partifunktionärerna på andra håll hastigt tar tillbaka normhöjningen, fordrar talkörer redan DDR-regeringens avgång, folkpolisens avveckling och DDR-arméns upplösning. Man kräver fria val. Uppropet till generalstrejk blir slutligen signalen till en landsomfattande revolt. En delegation av östberlinska byggnadsarbetare anländer till RIAS’ radiostation i Västberlin för att överlämna en resolution, som från och med detta ögonblick kommer att sändas i nyhetsprogrammet en gång i timmen.

Som en löpeldar sprider sig händelserna från Berlin till provinsen i ett land som plötsligt kommit i gungning. På kvällen den 16:e juni diskuterar man överallt i landet den till dagen därpå planerade generalstrejken. I politbyrån råder en upprörd stämning och man håller sammanträden till långt in på natten.