Författare: Bodil Z

Vad hände då i Julia Romanowskas salong? Vad gjorde Julia med Fernando Pessoa och hans från varandra så väsensskilda röster? Hon flätade samman dem till en vild brokig hårpiska, ett korus av röster, en kakofoni av motklanger. Den kvinnliga (Julia) och den manliga (Mats Qviström) rösten for ut mot varandra, gick upp i en enhet, skildes, möttes, överröstade varandra, sjönk in i varandra. Och med och kring och i dem musiken – fado, klezmermusik, Chopin, Schubert…

Nu gör jag en motrörelse eller en omvägens medrörelse och tar ut några speciella pärlor eller faror ur flätverket och lägger dem här så att ni kan få känna på dem:

I de stunder då landskapet är en gloria av liv
och drömmen bara en dröm,
har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna
sällsamma bok med portar som står öppna mot en allé
som leder till ett öde hus.

Just den här timmen har aldrig funnits förr,
inte heller detta ljus,
inte heller detta mitt väsen.

Jag har aldrig gjort annat än drömt.

En människa som besitter verklig vishet kan sitta på en stol
och njuta av hela världen.

Jag har mitt opium i själen!

Allt ryms i allt.

Paranoikerna resonerar på ett mer avancerat sätt
än de flesta normala människor.

Jag känner skräck, sorg
och vämjelse, och jag tänker att de som varken känner
skräck, sorg eller vämjelse
är just de som har all anledning att göra det.

Att se klart är att inte handla.

Vi bor alla långt borta och vi har inga namn.
Att leva är att vara en annan.

Ibland promenerade vi arm i arm under cedrarna och
johannesbrödträden och ingen av oss tänkte på att leva.
Vi trodde oss vara odödliga.

Vakna sov vi där dag efter dag nöjda med att inte vara
någonting,
nöjda med att varken ha begär eller förhoppningar,
nöjda med att ha glömt färgen på kärleken och smaken
på hatet.

Jag har bara älskat det som inte är.

Jag har fått utstå förödmjukelsen att lära känna mig själv.

Vid vilken avgrund står jag när jag ser mig själv längst
nere i djupet?

Och sedan ljudlöst en fridfull dröm i en enorm rymd, som
månen som rullar fram bland stjärnorna.

Så trist att jag aldrig varit en haremsdam!

Och du då har du någonsin bott vid havet?
Nej, det har jag aldrig gjort. Visste du inte det?
Jo, det visste jag, men jag trodde ändå att du hade gjort det. Varför skulle man inte tro på det som man bara får för sig?

Just nu går livet i höga vågor här och imorgon åker jag till Stockholm för att besöka Julia Romanowskas litterära salong. Temat är Fernando Pessoa och hans fyra lyriska röster. Lite utmanande – mot mig själv – lägger jag ut en dikt på originalspråk som jag inte förstår helt och hållet – ännu i alla fall:

Basta pensar em sentir
Para sentir em pensar.
Meu coração faz sorrir
Meu coração a chorar.
Depois de  parar de andar,
Depois de ficar e ir,
Hei de ser quem vai chegar
Para ser quem quer partir.
Viver é não conseguir.

Någon gång i mitten av kommande vecka är jag tillbaka här under pausträdet igen.
 

Jag läser Umberto Saba igen eller fortfarande. En av de vackraste och mest kända bland hans dikter är ”A mia moglie” (Till min hustru). Den består av sex olika långa strofer där hustrun får vara en höna, en kviga, en tik, en kanin, en svala och en myra. Jag tänker bara läsa den första för er och där är hon en vit unghöna. Så här:

Tu sei come una giovane,
una bianca pollastra.
Le si arruffano al vento
le piume, il collo china
per bere, e in terra raspa;
ma, nell’andare, ha il lento
tuo passo di regina,
ed incede sull’erba
pettoruta e superba.
È migliore del maschio.
È come sono tutte
le femmine di tutti
i sereni animali
che avvicinano a Dio.
Così se l’occhio, se il giudizio mio
non m’inganna, fra queste hai le tue uguali,
e in nessun’altra donna.
Quando la sera assonna
le gallinelle,
mettono voci che ricordan quelle,
dolcissime, onde a volte dei tuoi mali
ti quereli, e non sai
che la tua voce ha la soave e triste
musica dei pollai.

(Du är som en ung
och snövit höna.
Med vindrufs i nacken
hon sträcker hals att dricka
och krafsar i backen,
men kan sig också skicka
som en drottning i sin gång.
Högbröstad, stolt och långsamt
beträder hon det gröna.
Hon är förmer än hannen.
Hon är som alla honor
hos de serena djuren
som alla står så nära
Gud i naturen.
Om ej min syn och tanke mig bedrar
i dem du dina likar har
och ej i någon annan kvinna.
Från hönsens viloställen
kan skrockandet om kvällen
ibland förunderligt minna
om hur du vissa dagar
bekymrar dig och klagar –
du vet ej då, vad din röst är lik
hönsgårdens milt bedrövade musik.)

De första två versraderna är välkända i den italienska poesivärlden. De är nästan som en symbol för Sabas lyrik. Slutet tycker jag särskilt mycket om – e non sai che la tua voce ha la soave e triste musica dei pollai. Hönsgårdens ljud får här en helt ny och djupt gripande dimension.

Det är Anders Österling som har översatt dikten. Raden ”Med vindrufs i nacken” är så väl funnen att jag hajar till inför den. Just den lilla sekvensen tycker jag är till och med bättre än motsvarigheten i originalet.

Vid ett högtidligt tillfälle för snart en vecka sedan lyssnade jag till den här dikten av Peter Hacks:

Hochzeitslied

Haben auf diesen Tag
Lange warten müssen.
Wie zwei Tropfsteine,
Ehe sie sich küssen.

Haben uns gesucht,
Haben uns gefunden.
Wollen uns suchen
Bis zur letzten Stunde.

Unsre Liebe, die soll sein
Fest wie Glas.
Ein Glas, das hält fünfhundert Jahr,
Wenn ich’s nicht fallen laß.

Här under glaset passar jag på att önska brudparet all lycka.