En dröm i oxblod och rostrött – Ferrara

Den här sommaren har jag förälskat mig handlöst i en stad. Ferrara heter den och den ligger högst upp i östra Emilia-Romagna. Egentligen känns den här staden mera som Veneto än Emilia-Romagna, tycker jag. Den har inte det där frodiga, jovialiska som finns i Emilia-Romagna utan den har ett allvar och en ädel värdighet och tyngd som passar bättre för Veneto (säg gärna emot mig, om ni tycker något annat).

Ferrara är en stad man obehindrat kan flanera i, biltrafiken är liksom underordnad människorna som går eller cyklar. Människan är stadens mått. Medeltid och renässans flyter i varandra, det finns inga hårda brottytor och det märks tydligt att staden aldrig har varit utsatt för någon omfattande förstörelse. Det bästa av allt är nog färgerna, staden behärskas av den sektor i spektrumet som bär de djupa rödbruna färgerna i sig – ibland med någon liten slinga av ockra.

I Ferrara levde Giorgio Bassani (en författare jag håller mycket högt, tänk bara på ”Il giardino dei Finzi-Contini”), Ludovico Ariosto och Girolamo Savonarola. Det känns helt riktigt att det är så, men mer om dem senare.

Nu vill jag att ni följer med mig, så får jag visa er lite av detta paradis i rost, oxblod, tegel och ockra. Här är en vinkel av det mäktiga Castello estense:

Castello estense

Vi följer Corso Martiri della Libertà ett litet stycke och svänger in på gården till Palazzo Ducale:

Palazzo Ducale

Och plötsligt blir kvällen till eftermiddag och solen lyser på lo scalone coperto som finns i det ena hörnet av borggården:

scalone coperto

Här vet jag inte var exakt vi är, men det är absolut Ferrara:

husvägg

Vi går längs Via delle Vecchie (vilket oerhört namn!) fram mot Via Savonarola. Huset sväller ut över gatan och sluter sina roströda ögonlock:

Via delle Vecchie

Och det här kunde vara Via delle Volte, men det är nog inte det – valvet är för högt. Till Via delle Volte ska vi gå en annan dag.

volta

Vi blickar in i Via Mazzini, den judiska stadsdelens huvudgata.

Via Mazzini

Jag fortsätter nu in här runt hörnet på egen hand. Imorgon ses vi igen – här i Ferrara.

7 tankar om “En dröm i oxblod och rostrött – Ferrara

  1. Nej, det gjorde jag inte, men jag gick förbi där när jag var ute och velade efter Monastero di Sant’Antonio in Polesine (jag hittade till klostret sedan). Jag hoppas att jag kommer tillbaka till Ferrara snart för det finns mycket kvar som jag vill se och som jag vill se igen.

    Det tvekönade lejonet får mig att tänka på ”allt möjligt”…

Kommentera