En dröm i oxblod och rostrött – Ferrara

Den här sommaren har jag förälskat mig handlöst i en stad. Ferrara heter den och den ligger högst upp i östra Emilia-Romagna. Egentligen känns den här staden mera som Veneto än Emilia-Romagna, tycker jag. Den har inte det där frodiga, jovialiska som finns i Emilia-Romagna utan den har ett allvar och en ädel värdighet och tyngd som passar bättre för Veneto (säg gärna emot mig, om ni tycker något annat).

Ferrara är en stad man obehindrat kan flanera i, biltrafiken är liksom underordnad människorna som går eller cyklar. Människan är stadens mått. Medeltid och renässans flyter i varandra, det finns inga hårda brottytor och det märks tydligt att staden aldrig har varit utsatt för någon omfattande förstörelse. Det bästa av allt är nog färgerna, staden behärskas av den sektor i spektrumet som bär de djupa rödbruna färgerna i sig – ibland med någon liten slinga av ockra.

I Ferrara levde Giorgio Bassani (en författare jag håller mycket högt, tänk bara på ”Il giardino dei Finzi-Contini”), Ludovico Ariosto och Girolamo Savonarola. Det känns helt riktigt att det är så, men mer om dem senare.

Nu vill jag att ni följer med mig, så får jag visa er lite av detta paradis i rost, oxblod, tegel och ockra. Här är en vinkel av det mäktiga Castello estense:

Vi följer Corso Martiri della Libertà ett litet stycke och svänger in på gården till Palazzo Ducale:

Och plötsligt blir kvällen till eftermiddag och solen lyser på lo scalone coperto som finns i det ena hörnet av borggården:

Här vet jag inte var exakt vi är, men det är absolut Ferrara:

Vi går längs Via delle Vecchie (vilket oerhört namn!) fram mot Via Savonarola. Huset sväller ut över gatan och sluter sina roströda ögonlock:

Och det här kunde vara Via delle Volte, men det är nog inte det – valvet är för högt. Till Via delle Volte ska vi gå en annan dag.

Vi blickar in i Via Mazzini, den judiska stadsdelens huvudgata.

Jag fortsätter nu in här runt hörnet på egen hand. Imorgon ses vi igen – här i Ferrara.