Disputation i Uppsala den 2 december

En disputation är en extremsituation. Den är fyra-fem års intensivt arbete komprimerat till ett slags föreställning på en-två timmar. Den är ett sprängfyllt här och nu. Den är något man genomlever eller överlever i en annan dimension. Vägen tillbaka till vardagen är inte alltid så självklar. Plötsligt är den ”eviga riktningen” borta eller man har kommit förbi ”sedan”.

I förrgår gick min vän Christine igenom den här processen. Samlad och koncentrerad satt hon där och lika samlad verkade opponenten, professor Britta Hufeisen från Technische Universität, Darmstadt (som för övrigt var i den här rollen för första gången, i Tyskland går det inte till så här). Från min åskådarplats upplevde jag ett samtal på hög nivå, skenbart avspänt, trots situationen, om förhållandet mellan språkundervisning och språkinlärning, om medvetet och omedvetet i inlärningen, om faser och steg i språkinlärningen. Gång på gång tänkte jag att det var synd att inte någon av dem som styr över utbildning och skola i Sverige var närvarande. Här formulerades tankar som skulle kunna ge undervisningen i skolan – och då inte enbart när det gäller språk – inspiration till seriös förnyelse.

Christine + Britta
Britta Hufeisen och Christine Fredriksson

Här följer avhandlingens abstracttext:

The central theme of this work is the interaction and the influence of grammatical input as an external factor in language acquisition and in learning strategies and learning processes as cognitive requirements.

Until now, this problem has been viewed from the perspective of explicit and implicit processes, including concepts such as consciousness/unconsciousness, outer rules/inner rules, and analysed/unanalysed knowledge. But because of these differing interpretations, how the learner uses grammatical input and what role that plays in the development of the target language has only been minimally investigated.

In the tradition of interlanguage theory, and based on connectionist, information processing and variability theories, in this work a descriptive model is developed that describes acquisition at the level of processing and that helps to explain developmental patterns which are observed in the acquisition of German verb morphology by tutored learners.

The specific cognitive processes involved in L2 acquisition are differentiated as three dimensions that are conceptualized as continua: 1. The dimension of selective attention and intake which is defined by the two poles of attention to form/attention to meaning and understanding/noticing. This dimension is dependent on the situational context (formal/informal style) and determines whether verb forms are learned as analysed or unanalysed regarding their function in the target language. 2. The dimension of storage of information in which form-function mappings in short-term memory become permanent routines by associative connection. 3. The dimension of development in which analysed form-function mappings arise out of unanalysed routines by restructuring.

The confirmation of these processes rests on an analysis of written data from Swedish learners at the beginning and advanced levels. They were elicited over two years and were based on the use of different written tasks.

The results of this investigation indicate that German verb morphology is not acquired from rules but rather by associative connections of different kinds of form-function mappings in a network. This process can be described in acquisition phases, developmental sequences, and an acquisition order.

Här är en länk till ytterligare upplysningar.

Och de här bilderna är från mottagningen som följde i direkt anslutning till disputationen:

bild 1

bild 2

bild 3

Avhandling om språkinlärning

Imorgon är det dags. Imorgon försvarar min vän Christine Fredriksson sin avhandling om språkinlärning. Det hela ska ske vid Uppsala universitet. Det kommer att vara en speciell dag för Christine men också för mig. Vi har följt varandra genom doktorandtider och avhandlingsskrivande ända sedan jag började med mitt år 2000. Vi har läst varandras arbeten under tillblivelsefasen, vi har diskuterat, vi har prövat våra tankar och idéer på varandra. Så nu när det är dags för Christine så ligger det mig väldigt nära också. Men bortsett från det här mer känslomässiga, detta som är knutet till vänskapen, så vill jag med eftertryck säga att detta är en viktig avhandling, som kan komma att få verklig betydelse för språkundervisningen i det här landet om den läses av rätt människor. Jag vill rekommendera den till läsning för dem som på olika sätt har den svenska skolans utveckling och då naturligtvis speciellt språkundervisningen i sina händer – i dess helhet och med eftertanke. Och naturligtvis till alla (andra) som är intresserade av språkinlärning och språkundervisning.

Under bilden här – bildens luddiga suddighet står i bjärt kontrast till innehållets klarhet – följer texten i Christines pressmeddelande om avhandlingens huvudinnehåll i korthet:

bok

En känd problematik inom språkundervisningen är att läraren å ena sidan lär ut ett visst grammatiskt fenomen i målspråket, men att eleven å andra sidan oftast inte verkar omsätta denna information i sin språkproduktion. Detta har rest frågan vilken nytta grammatikundervisningen egentligen har för språkinlärningen. I min avhandling som har titeln Erwerbsphasen, Entwicklungssequenzen und Erwerbsreihenfolge och som har handletts av Prof. Dieter Krohn på Institutionen för moderna språk vid Uppsala universitet försöker jag besvara denna fråga genom att belysa hur mycket av en given information eleven är kapabel att ta upp och hur språkutvecklingen påverkas på längre sikt. Jag har också försökt att belysa hur olika yttre faktorer som motivation, elevattityder och de moderna språkens ställning inom skolpolitiken påverkar elevresultaten.

I praktiken har jag under två års tid följt språkutvecklingen hos svenska grundskole- och gymnasieelever som lär sig tyska och undersökt deras språkproduktioner när det gäller inlärningen av tyska verbformer. På så vis har jag kunnat kartlägga olika faser och steg som de flesta elever verkar genomlöpa. Det har visat sig att elever sällan förstår funktionen av en ny introducerad böjningsform omedelbart utan att de antingen lär sig hela ordet respektive hela frasen där böjningsformen ingår utantill eller också att de lär sig böjningsformen, men inte när eller i vilken funktion den används. Först efter hand lär de sig att skilja mellan olika former och deras funktioner. I elevernas produktioner speglar sig denna process i olika typer av fel som avlöser varandra i bestämda räckor och som så småningom avtar tills formerna används korrekt. Språklig kompetens som liknar den hos en infödd talare uppnås därmed först efter sex års undervisning. En överlag låg motivationsnivå hos gymnasieeleverna, vilken kan föras tillbaka till samhällets och skolans signaler, kan vara en viktig orsak till varför många inte når dit.

Grammatikundervisningen har visat sig ha ett avgörande inflytande på den ordning i vilken eleverna lär sig nya verbformer. Men jag har också kommit fram till att de lär sig olika verbformer olika snabbt, beroende på hur entydiga och transparenta de är i avseende på sin funktion. Mina resultat pekar på att korrekta och varierade språkfärdigheter uppnås först när eleven förstått hur en form används i tal och skrift för att uttrycka en viss betydelse. Här kan undervisningen ingripa genom att erbjuda lämpliga förklaringar och övningsformer. Med min forskning hoppas jag därmed att på sikt kunna bidra till mer effektiva didaktiska metoder i tyskundervisningen.

Jag kommer att försvara min avhandling den 2 December 2006 i Ihresalen på språkvetenskapligt centrum i Uppsala. Christine Fredriksson.

PS Jag är tillbaka under pausträdet när det är dags för måndagstexten..

Pär Lagerkvist in italiano: Tu via lattea sopra la solitudine delle anime

Som kanske en del av er vet, har jag en liten bok med en mindre samling dikter av Pär Lagerkvist i italiensk översättning (av Giacomo Oreglia). Jag tar fram den ibland och läser en dikt. Några gånger har jag läst ur den här under pausträdet. Den här här dagen läser jag den här:

Du vintergata över själens ensamhet

Du vintergata över själens ensamhet,
du eviga längtan.
Brinn, brinn långt efter mig,
långt efter att jag inte finns,
jag som aldrig fick bestiga din bro.
Brinn för det folk som skall komma vandrande en gång genom rymderna,
som skall vandra tryggt över avgrunden på en bro av stjärnor.

Tu via lattea sopra la solitudine delle anime

Tu via lattea sopra la solitudine delle anime,
tu eterna nostalgia.
Ardi, ardi a lungo dopo di me,
a lungo dopo che ho cessato di estistere,
io che mai ho potuto varcare il tuo ponte.
Ardi per coloro che verranno un giorno vaganti per gli spazi,
che vagheranno sicuri sopra l’abisso su di un ponte di stelle.

vintergatan

Jag läser dem mot varandra och funderar över vad som blev hur. Första raden känns oefterhärmlig – den går kanske inte att föra över gränsen. Nej, jag menar inte att jag inte tycker om Oreglias första rad, men den blev något lite annat, tycker jag. Det är redan något väldigt särskilt med ordet ”vintergatan” som ju inte alls har något med mjölk att göra och så blev själarna flera på italienska och då kanske inte så ensamma. Andra raden däremot känns som ”de två säger ett”: du eviga längtan – tu eterna nostalgia. Jag tittar lite på radlängden – den italienska versionen har längre rader utom – ja, utom vid Lagerkvists långa rad, den som antyder hur långt detta folk vandrat genom rymderna…

My Bosnia is bleeding

Idag tiger jag och lämnar ordet till min vän Sejfo Jakubović. Eventuella kommentarer eller frågor till texten här kommer att besvaras av Sejfo:

Häromdagen läste jag den bok som Bodil och jag köpte på en bosnisk litteraturafton i Uddevalla (Bodil skrev lite om den aftonen i sin blogg där hon också tog upp lite ur boken). Boken heter Evropo, stidi se, eller i engelsk översättning Shame on you, Europe. Den är skriven av Vehid Gunić, och i sin form är den en dagbok som täcker en tidsperiod på två år, nämligen 1992-93 som är de första två åren av kriget i Bosnien Hercegovina.

Vehid

Vehid är en journalist och arbetar för TV Bosnien Hercegovina i Bosniens huvudstad Sarajevo när inbördeskriget bryter ut i april 1992 och Sarajevo blir belägrat av serbiska trupper. Han lever ett liv som många andra i den staden, ett liv fullt av oro och rädslan för de tusentals granater som faller över Sarajevo varje dag; ett liv fullt av rädslan över att bli träffad av de serbiska krypskyttar som ”sållar död” över Sarajevos gator, för serberna är inte bara i bergen runt staden, de håller också flera stadsdelar under sin kontroll.

Vehid är en patriot, en man som älskar sitt land och är beredd att ge sitt bästa för det. Och det bästa av sig själv ger han också, det han är bäst på, nämligen att skriva och leda TV-program. Han går varje dag från sitt hem till sitt jobb i Sarajevos TV-byggnad. Det är en väg allt annat än en vanlig väg till jobbet. Många har dött utanför hans hem eller på vägen, träffade av granater eller krypskyttar (viktigt att understryka är att det också är folk av serbisk ortodox nationalitet som dödats; det handlar om de serber som i sitt hjärta är riktiga bosnier och patrioter alltså, precis som de serber som tillsammans med sina muslimska och katolska kollegor kämpade under bosnisk flagga för ett suveränt och multinationellt Bosnien Hercegovina – stor hyllning och tack till dem). Den bilden har blivit så pass vanlig att man inte längre är riktigt rädd, man är som hypnotiserad. Men Vehid fortsätter som många andra av Sarajevos invånare. Det är en kamp för livet, en kamp för varje smula bröd man förhoppningsvis kommer att hitta nästa dag, en kamp för varje droppe vatten man får bära i dunkar från ställen ofta långt bort i väntan på att bli träffad av de blodtörstiga vampyrer som inte tvekar att använda sina vapen ens mot gamla och barn, eller att bli förskonad av dem.

Men Vehid ger sitt bästa i att överleva för att kunna använda sitt kunnande i att hjälpa sitt folk, om än bara med ord och penna. Han håller i ett TV-program som visas så mycket man har möjlighet att visa det (nästan aldrig finns det ström, och generatorn behöver drivmedel som inte alltid är tillgängliga eller kostar en förmögenhet när de säljs av United Nation-trupperna). Där försöker han muntra upp sitt folk och ge det hopp genom att bl.a. skriva otaliga brev till olika personer och organisationer runt om i världen. Hans brev gör honom bekant; de gör honom älskad och respekterad av sitt folk, för i de breven talar han som en patriot, som en individ som står för hela sitt hotade folk. I dem visar han sin förtvivlan över situationen, över ett krig som tar alltför många liv, de oskyldigas liv. Han talar för sitt land, han talar för sina medborgare, för sina modiga soldater som med hela sitt hjärta försvarar varje meter av sitt land; han talar för sin fru, som i sitt improviserade klassrum ger sitt yttersta i att hålla sina elever bildade och vars liv och insats släcks av en serbisk granat som dödar både henne och en av hennes elever just när hon skulle ge den eleven det bästa betyget på en uppsats som hon rättat. Vehid talar för hela mänskligheten; han talar till de mänskliga eller uppmanar de omänskliga att visa sina mänskliga sidor.

Vehid är förtvivlad över att ingen gör något konkret för att stoppa detta blodbad. I sin förtvivlan tar Vehid till penna och skriver. Han skriver till många. Han skriver till Bill Clinton, John Major, till många av dåvarande politiker i Bosnien, Kroatien och Serbien. Han skriver t.o.m. till Nobelspriskommittén och klagar över att man nominerar folk som Cyrus Vance och David Owen för fredspris trots att de inte visat vilja att stoppa serbiska granater från att förstöra liv efter liv. Han skriver till Mitterrand, dåvarande fransk president som inte stoppat serberna heller, och han skriver till Mitterrands fru som varit i Sarajevo men inte gjort något konkret heller. Vehid skriver och skriver, men ingen verkar bry sig förutom hans medborgare, folk som lider tillsammans med honom.

boken

Jag bestämde mig för att ge er ett litet smakprov ur boken i form av ett av Vehids brev, nämligen det han skrev till den serbiske prästen, eller patriarken Pavle, där han beskyller honom för hans uppförande och ovilja att eller ovetande om religionernas grundregel, nämligen att inte döda. Brevet är daterat till oktober 1993.

It was also in October that I wrote an open letter to the Patriarch of the Serbian Orthodox Church, the careless shepherd of a flock run riot, on the occasion of his visit to Banja Luka and to Mrakovica on Kozara (Städer i norra Bosnien som hållits under serbisk kontroll och där tusentals muslimska och katolska män, barn och kvinnor dödats eller förts till olika koncentrationsläger där de torterats – Kozarac är en liten ort som i stort sett helt förstörts av serbiska trupper).

Patriarch Pavle of the Serbian Orthodox Church
Belgrade

Dear Patriarch,

I have learned from the Serbian nationalist fascist media that you have been visiting my Bosanska Krajina these days. You have been to Banja Luka. Is there any trace remaining in that city of the existence of the Muslim places of prayer that were recently razed to the ground by the capricious and pestilential members of the careless shepherd’ s flock? These fresh wounds to the heart of the once exceptionally beautiful, civilized, multi-ethnic and multi-cultural Banja Luka are painfully felt by every normal person throughout the world. Do you too, as a spiritual father, feel even a little pain from these wounds? If you do, why did you not say so, why did you not speak out?

You have also been to Mrakovica. Did your guides lead you along the tracks of their crimes and through Kozarac? Not even you nor the ideologies whose politics you support can say that this is historically a Serb area. Throughout its more than six hundred year history, this place has never been Serb, nor it is now. In fact, it now nobody’s, since it does not exist any more. Your religious followers have razed it to the ground, and all sixteen mosques of Kozarac with it. Perhaps, for this reason, your guides took you to Mrakovica through Bosanska Krajina by the most complicated, bed route via Gornji Podgradac. I believed that they did not want to show the traces of their “heroic struggle for Serbdom”, composed of the ruins of everything that is not Serbian Orthodox. And yet there was at least one reason for them to take you to Kozarac too. For there the Serbian Orthodox Church still stands, untouched, safeguarded like the apple of their eye by the people of Kozarac to the very last. That beautiful great church was built on the patrimony of my late mother. The church was built by my people of Kozarac of their own free will, for the few orthodox families who lived there. At the beginning of this century the people of Kozarac ordered, in a spectacular gesture, a great church bell from distant Vienna. Does it still toll? Hemingway told us the answer a long time ago.

It is necessary for me to tell you that your followers, criminals to whose monstrous deeds you have so stubbornly and passively closed your eyes, are destroying all before them, razing even the fresh grave of my late mother. Can I and should I forgive and forget?

Patriarch, by fortunate professional coincidence I was in Jerusalem just before the aggression launched by your followers against my Bosnia. In Jerusalem I went to Golgotha, following the Stations of the Cross. Because of you and your followers, the Golgotha being endured by my Bosniac people is incomparably worse. In Jerusalem I also visited the Church of the Holy Sepulchre, the grave of Jesus Christ. There, outside the Church of the Holy Sepulchre, in pious rapture and in front of the television cameras, I related the Ten Commandments to my viewers. I remember them to this day. I particularly recall the sixth: Thou shalt not kill; and the tenth: Thou shalt not covet anything that is thy neighbour’s.

Patriarch, when did you personally utter these commandments to your believers, your followers? Or have you perhaps, like many others, forgotten that such universal commandments even exist?

Om Vehid någonsin erhållit ett svar från patriarken är inte känt, men att patriarkens ställning mot kriget inte ändrats är ett känt faktum. Vehids många brev har nog inte haft någon direkt verkan på de som kunde stoppat kriget, ett krig som sträckte sig ända in i året 1995 där det stoppades genom en så kallad Daytons överenskommelse, i ett skede när den bosniska armén var på väg att ta tillbaka alla de områden som erövrats av de serbiska styrkorna. Man kan undra över att just den tidpunkten valts, men de utmattade människorna var glada i alla fall.

biblioteket

Sarajevo under belägring. I förgrunden syns Nationalbiblioteket, byggt i pseudomorisk stil, öppnat 1896. Den 25 augusti 1992 träffad av flertal serbiska granater från de närliggande bergen, vilket resulterade i att tusentals värdefulla och unika böcker förstördes i den våldsamma branden som granatbeskjutningen orsakade. Det försvann 80 % av böcker och dokument som vittnar om bosnisk historia. Bilden är från 1993. 

karta

Den vita linjen som syns på kartan här ovan är gränsen mellan det som kallas Serbiska Republiken med Banja Luka som huvudstad och den andra delen kallas Muslimsk-kroatiska Federationen med Sarajevo som huvudstad……..de två delarna går under namnet Bosnien Hercegovina med Sarajevo som huvudstad……

Den ärlige lögnaren – om den moderna massturismen

Någon gång i början av det här året skrev jag ett kort inlägg om den syrisk-tyske författaren Rafik Schami och hans bok ”Der ehrliche Lügner” (Den ärliga lögnaren). Jag upprepar lite av min text om honom här, så att ni kan snabborientera er (här finns annars länken till inlägget):

Schami föddes 1946 i Damaskus och han kom som flykting till Tyskland 1971. Innan han påbörjade sin författarbana doktorerade han intressant nog i kemi. Han räknas idag till de mera framstående författarna i Tyskland och han har fått ett antal prestigefyllda priser. Hans böcker har översatts till en rad språk bland annat till svenska, men just ”Der ehrliche Lügner” som är bland de mest läsvärda är ännu inte översatt till det här språket.

Schamis bok

”Der ehrliche Lügner” är ett slags tusen-och-en-natt-sagosamling som utspelar sig på en indisk cirkus på turné i Främre Orienten. Huvudpersonen är Sagoberättaren Sadik. På ett plan följer vi cirkusartisternas liv och färder och på ett annat vandrar vi ut och in i det myller av sagor som Sadik bjuder oss. Egentligen hänger alla sagorna ihop – ibland löst ibland på ett fastare sätt – men jag har nu (precis som förra gången) dragit ut en tråd ur sagoväven. Den här tråden handlar om den moderna charterturismen. Jag kallar den ”Farbror Djamils upptäckt” och här följer min översättning av den:

Han lade allt oftare märke till att många turister inte ens visste i vilket land de var. Många hade jäktat in på en turistbyrå direkt efter arbetet och frågat efter specialerbjudanden och bokat genast och sedan visste de inget mer än att de hade två veckor vid havet för femhundra eller sexhundra dollar med frukost framför sig.

Så här till exempel kunde erbjudandet se ut: ”Fjorton länder på sju dagar” och turisterna föstes utan andningspauser genom programmet. ”Vad är det idag?” frågade då till exempel en turist sin granne i bussen. Grannen svarade: ”Tisdag.” – ”Då måste det här vara Kairo”, blev slutsatsen.

Detta var alltså min farbror Djamils upptäckt. Och hans plan var mycket enkel: Man behövde bara föra turisterna någonstans vartsomhelst och visa dem något som de trodde var Arabien, Spanien eller Afrika. Bara de sparade bensinpengarna skulle betyda en förmögenhet.

Han köpte en enslig strand i Amerika och lät bygga en stor hotellanläggning där. Marken i det här området var ännu mycket billig. När allt var färdigt drog han igång en stor reklamkampanj för resor till Arabien. Hans priser slog de stora reseföretagen med häpnad och kunderna köade utanför hans resebyråer. Han lät konkurrenterna veta att han genom sina speciella förbindelser med flera arabiska kungahus hade fått ekonomiskt stöd därifrån. OK, tänkte många av researrangörerna, Arabien kan väl den här araben få ta hand om.

Farbror Djamils turister landade lyckligt i Arabien, där artiga araber hälsade dem välkomna och där de fick se en magdanserska uppträda. Sådant hade turisterna aldrig upplevt förr.

Allt var rent och stranden var en dröm. Då och då drog en karavan förbi under hotellfönstren och beduinerna talade flytande engelska, var välrakade och brokigt klädda. Många amerikanare andades lättat ut, eftersom de innan de gav sig av ändå hade känt sig lite rädda för araberna. I priset ingick till och med en frukost hos shejk Abdulruhman Hallab Elnamle.

I månader var Arabien en hit och min farbror simmade i pengar. Personalen rekryterade han bland arabiska studenter, som vill tjäna lite extra vid sidan av studierna. De var tvungna att skriva under på att de inte skulle låta något om de verkliga förhållandena läcka ut.

Sedan dök det upp nya plakat från hans företag som talade om billiga resor till Spanien. Och ännu en gång köade människor i timtal för att reservera platser och snart var orten i Spanien med den underbara stranden fullbokad för månader framåt. De förvirrade konkurrenterna lät han genom skickligt utspridda rykten veta, att han nu hade en hemlig överenskommelse med den spanska regeringen.

Personalen tog emot turisterna med gitarrmusik och på kvällarna serverades det paella vid öppna eldar och flamencodans.

Under de följande åren dök det upp liknande erbjudanden för Japan, Thailand, Frankrike och Afrika och min farbror köpte hela tiden mer mark och hans företag växte, så att ”Paradis-resor” snart var en av de tre största researrangörerna i USA. Min farbror lät en okänd författare skriva en bok om sig för några tusen dollar med titeln: ”Från diskare till miljonär”. Den här boken var länge en storsäljare och min farbror tjänade mijoner på den.

Hans personal var vid det här laget så perfekt att inte bara teknikerna på två dagar kunde förvandla ”Arabien” till ”Afrika” och sedan vidare till ”Thailand”. Den var så bra att till och med araber, spanjorer och afrikaner kände sig som hemma, när de reste till ”sina” länder. Och också agenterna, som konkurrenterna skickade ut för att ta reda på vad framgången berodde på, kunde bara säga att allt gick rätt till.

Inom fem år kunde min farbror erbjuda över sextio länder och hans medarbetare uppträdde som eskimåer, beduiner, urskogsinvånare och alpbönder. De dansade, joddlade, slukade eld och knivar och lät sina höfter rotera, så att fakirer från Calcutta och orientaliska danserskor blev bleka av avund.

En ”Paradis”-feber bröt ut i USA. Och när de första tvivlen kom, blomstrade företaget ännu mer. Inte heller sanningen som så småningom läckte ut, kunde göra konkurrenterna lyckliga. Nej, det äkta Arabien, Spanien eller Thailand var vid det här laget för varmt, för bullrigt, för smutsigt och för farligt för turisterna, medan de alla kände sig som hemma i min farbrors ”Paradis”.

Så långt berättade jag historien för min publik, som var hänförd över att en arab med sin list lyckats föra till och med amerikanarna bakom ljuset. Men varken publiken eller jag själv anade den gången att farbror Djamils fantasier skulle bli verklighet redan under vår livstid.