Idag tiger jag och lämnar ordet till min vän Sejfo Jakubović. Eventuella kommentarer eller frågor till texten här kommer att besvaras av Sejfo:
Häromdagen läste jag den bok som Bodil och jag köpte på en bosnisk litteraturafton i Uddevalla (Bodil skrev lite om den aftonen i sin blogg där hon också tog upp lite ur boken). Boken heter Evropo, stidi se, eller i engelsk översättning Shame on you, Europe. Den är skriven av Vehid Gunić, och i sin form är den en dagbok som täcker en tidsperiod på två år, nämligen 1992-93 som är de första två åren av kriget i Bosnien Hercegovina.
Vehid är en journalist och arbetar för TV Bosnien Hercegovina i Bosniens huvudstad Sarajevo när inbördeskriget bryter ut i april 1992 och Sarajevo blir belägrat av serbiska trupper. Han lever ett liv som många andra i den staden, ett liv fullt av oro och rädslan för de tusentals granater som faller över Sarajevo varje dag; ett liv fullt av rädslan över att bli träffad av de serbiska krypskyttar som ”sållar död” över Sarajevos gator, för serberna är inte bara i bergen runt staden, de håller också flera stadsdelar under sin kontroll.
Vehid är en patriot, en man som älskar sitt land och är beredd att ge sitt bästa för det. Och det bästa av sig själv ger han också, det han är bäst på, nämligen att skriva och leda TV-program. Han går varje dag från sitt hem till sitt jobb i Sarajevos TV-byggnad. Det är en väg allt annat än en vanlig väg till jobbet. Många har dött utanför hans hem eller på vägen, träffade av granater eller krypskyttar (viktigt att understryka är att det också är folk av serbisk ortodox nationalitet som dödats; det handlar om de serber som i sitt hjärta är riktiga bosnier och patrioter alltså, precis som de serber som tillsammans med sina muslimska och katolska kollegor kämpade under bosnisk flagga för ett suveränt och multinationellt Bosnien Hercegovina – stor hyllning och tack till dem). Den bilden har blivit så pass vanlig att man inte längre är riktigt rädd, man är som hypnotiserad. Men Vehid fortsätter som många andra av Sarajevos invånare. Det är en kamp för livet, en kamp för varje smula bröd man förhoppningsvis kommer att hitta nästa dag, en kamp för varje droppe vatten man får bära i dunkar från ställen ofta långt bort i väntan på att bli träffad av de blodtörstiga vampyrer som inte tvekar att använda sina vapen ens mot gamla och barn, eller att bli förskonad av dem.
Men Vehid ger sitt bästa i att överleva för att kunna använda sitt kunnande i att hjälpa sitt folk, om än bara med ord och penna. Han håller i ett TV-program som visas så mycket man har möjlighet att visa det (nästan aldrig finns det ström, och generatorn behöver drivmedel som inte alltid är tillgängliga eller kostar en förmögenhet när de säljs av United Nation-trupperna). Där försöker han muntra upp sitt folk och ge det hopp genom att bl.a. skriva otaliga brev till olika personer och organisationer runt om i världen. Hans brev gör honom bekant; de gör honom älskad och respekterad av sitt folk, för i de breven talar han som en patriot, som en individ som står för hela sitt hotade folk. I dem visar han sin förtvivlan över situationen, över ett krig som tar alltför många liv, de oskyldigas liv. Han talar för sitt land, han talar för sina medborgare, för sina modiga soldater som med hela sitt hjärta försvarar varje meter av sitt land; han talar för sin fru, som i sitt improviserade klassrum ger sitt yttersta i att hålla sina elever bildade och vars liv och insats släcks av en serbisk granat som dödar både henne och en av hennes elever just när hon skulle ge den eleven det bästa betyget på en uppsats som hon rättat. Vehid talar för hela mänskligheten; han talar till de mänskliga eller uppmanar de omänskliga att visa sina mänskliga sidor.
Vehid är förtvivlad över att ingen gör något konkret för att stoppa detta blodbad. I sin förtvivlan tar Vehid till penna och skriver. Han skriver till många. Han skriver till Bill Clinton, John Major, till många av dåvarande politiker i Bosnien, Kroatien och Serbien. Han skriver t.o.m. till Nobelspriskommittén och klagar över att man nominerar folk som Cyrus Vance och David Owen för fredspris trots att de inte visat vilja att stoppa serbiska granater från att förstöra liv efter liv. Han skriver till Mitterrand, dåvarande fransk president som inte stoppat serberna heller, och han skriver till Mitterrands fru som varit i Sarajevo men inte gjort något konkret heller. Vehid skriver och skriver, men ingen verkar bry sig förutom hans medborgare, folk som lider tillsammans med honom.
Jag bestämde mig för att ge er ett litet smakprov ur boken i form av ett av Vehids brev, nämligen det han skrev till den serbiske prästen, eller patriarken Pavle, där han beskyller honom för hans uppförande och ovilja att eller ovetande om religionernas grundregel, nämligen att inte döda. Brevet är daterat till oktober 1993.
It was also in October that I wrote an open letter to the Patriarch of the Serbian Orthodox Church, the careless shepherd of a flock run riot, on the occasion of his visit to Banja Luka and to Mrakovica on Kozara (Städer i norra Bosnien som hållits under serbisk kontroll och där tusentals muslimska och katolska män, barn och kvinnor dödats eller förts till olika koncentrationsläger där de torterats – Kozarac är en liten ort som i stort sett helt förstörts av serbiska trupper).
Patriarch Pavle of the Serbian Orthodox Church
Belgrade
Dear Patriarch,
I have learned from the Serbian nationalist fascist media that you have been visiting my Bosanska Krajina these days. You have been to Banja Luka. Is there any trace remaining in that city of the existence of the Muslim places of prayer that were recently razed to the ground by the capricious and pestilential members of the careless shepherd’ s flock? These fresh wounds to the heart of the once exceptionally beautiful, civilized, multi-ethnic and multi-cultural Banja Luka are painfully felt by every normal person throughout the world. Do you too, as a spiritual father, feel even a little pain from these wounds? If you do, why did you not say so, why did you not speak out?
You have also been to Mrakovica. Did your guides lead you along the tracks of their crimes and through Kozarac? Not even you nor the ideologies whose politics you support can say that this is historically a Serb area. Throughout its more than six hundred year history, this place has never been Serb, nor it is now. In fact, it now nobody’s, since it does not exist any more. Your religious followers have razed it to the ground, and all sixteen mosques of Kozarac with it. Perhaps, for this reason, your guides took you to Mrakovica through Bosanska Krajina by the most complicated, bed route via Gornji Podgradac. I believed that they did not want to show the traces of their “heroic struggle for Serbdom”, composed of the ruins of everything that is not Serbian Orthodox. And yet there was at least one reason for them to take you to Kozarac too. For there the Serbian Orthodox Church still stands, untouched, safeguarded like the apple of their eye by the people of Kozarac to the very last. That beautiful great church was built on the patrimony of my late mother. The church was built by my people of Kozarac of their own free will, for the few orthodox families who lived there. At the beginning of this century the people of Kozarac ordered, in a spectacular gesture, a great church bell from distant Vienna. Does it still toll? Hemingway told us the answer a long time ago.
It is necessary for me to tell you that your followers, criminals to whose monstrous deeds you have so stubbornly and passively closed your eyes, are destroying all before them, razing even the fresh grave of my late mother. Can I and should I forgive and forget?
Patriarch, by fortunate professional coincidence I was in Jerusalem just before the aggression launched by your followers against my Bosnia. In Jerusalem I went to Golgotha, following the Stations of the Cross. Because of you and your followers, the Golgotha being endured by my Bosniac people is incomparably worse. In Jerusalem I also visited the Church of the Holy Sepulchre, the grave of Jesus Christ. There, outside the Church of the Holy Sepulchre, in pious rapture and in front of the television cameras, I related the Ten Commandments to my viewers. I remember them to this day. I particularly recall the sixth: Thou shalt not kill; and the tenth: Thou shalt not covet anything that is thy neighbour’s.
Patriarch, when did you personally utter these commandments to your believers, your followers? Or have you perhaps, like many others, forgotten that such universal commandments even exist?
Om Vehid någonsin erhållit ett svar från patriarken är inte känt, men att patriarkens ställning mot kriget inte ändrats är ett känt faktum. Vehids många brev har nog inte haft någon direkt verkan på de som kunde stoppat kriget, ett krig som sträckte sig ända in i året 1995 där det stoppades genom en så kallad Daytons överenskommelse, i ett skede när den bosniska armén var på väg att ta tillbaka alla de områden som erövrats av de serbiska styrkorna. Man kan undra över att just den tidpunkten valts, men de utmattade människorna var glada i alla fall.
Sarajevo under belägring. I förgrunden syns Nationalbiblioteket, byggt i pseudomorisk stil, öppnat 1896. Den 25 augusti 1992 träffad av flertal serbiska granater från de närliggande bergen, vilket resulterade i att tusentals värdefulla och unika böcker förstördes i den våldsamma branden som granatbeskjutningen orsakade. Det försvann 80 % av böcker och dokument som vittnar om bosnisk historia. Bilden är från 1993.
Den vita linjen som syns på kartan här ovan är gränsen mellan det som kallas Serbiska Republiken med Banja Luka som huvudstad och den andra delen kallas Muslimsk-kroatiska Federationen med Sarajevo som huvudstad……..de två delarna går under namnet Bosnien Hercegovina med Sarajevo som huvudstad……
