Sedan ungefär ett halvår läser jag lite då och då och med ojämna mellanrum i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”. Nu senast har jag läst kapitlet ”Eliten och demokratin”. Jag tänker läsa upp några tankeväckande ställen ur texten för att – inför öppen ridå och förhoppningsvis tillsammans med er – fundera lite över det som sägs där. De första raderna lyder så här:
Den för demokratierna mest besvärande frågan är: hur demokratisk är den demokratiska människan egentligen? Är hon demokratisk bara när det går henne väl? Hitler kom till makten genom demokratiska val. Han borde ha stoppats, säger vi nu, med facit i handen. I Algeriet vann fundamentalisterna FIS i demokratiska val. De stoppades med odemokratisk medel, och många demokrater applåderade.
Att demokrati som princip är bättre än diktatur tycker väl de allra flesta är en självklarhet. Javisst, men demokratin har en rad svagheter – den kan bli till ett majoritetens tyranni gentemot minoriteter, den kan föra till beslut som är ytterst ogenomtänkta, den kan föra till kortsiktighet om det sker väldigt täta ledningsbyten och dessutom till en hel del annat som inte är önskvärt.
Något längre ner på första sidan vänder Kurtén-Lindberg blicken till antikens Rom:
I det republikanska Rom skyddes envälde som pesten, men så fort det var fara å färde utsåg man helt lagligt en diktator – och banade väg för ett permanent kejsardöme. Är ropen på pappa inbakade i mänsklighetens psyke? Är människan bara ett oansvarigt barn?
De två frågorna här ovanför känns väl lite obehaliga. Är det inte väldigt bekvämt att vara omyndig, att låta någon annan bära ansvaret? Någon som man tror har överblick, själv hinner man inte riktigt skaffa sig en sådan. Just i oroliga tider när vår belägenhet är svår att bedöma, tenderar vi att abdiktera från ansvaret och ändå är det just då som det är som allra viktigast att vi inte smiter undan. Är det lättja som är den starkaste drivkraften? Eller feghet? Eller är det det att vi inte litar på varandra?
Kurtén-Lindberg uppehåller sig sedan en stund vid det fördemokratiska Grekland och de förhållanden som rådde där och då, varefter hon närmar sig tiden för demokratins födelse:
Det var förändrade samhällsförhållanden (handel, krig, ökad mobilitet) som skapade det gnissel i maskineriet som omkring år 500 före Kristus ledde till demokratins införande, men också här gällde en form av ömsesidigt utbyte. Ingen klass ger frivilligt ifrån sig sina privilegier, och rösträtten blev en naturlig belöning för en försvarsbörda som nu lades på också andra än de besuttna. Det var en enorm omvälvning av alla dittills rådande värden, ty plötsligt hade alla fria män, också de fattigaste och eländigaste, makt inte bara att rösta utan också att bekläda viktiga politiska ämbeten. I den vevan blev omärkligt och utan att någon ens hade anledning att tänka på saken kön viktigare än klass som särskiljande faktor, ty kvinnorna som inte deltog i försvaret var ointressanta i den här processen. Den nya politiska eliten bestod uteslutande av män, i sammanhanget var det dock stort nog.
Det är egentligen väldigt märkligt att det sedan skulle ta en bra bit över 2000 år – en hissnande tidsrymd – tills rösträtten också blev något för kvinnor. Eller om man vänder på perspektivet, så kan man säga att det är märkligt att det alls kunde bli så att kvinnor fick rösträtt. Om saker inte händer på tusentals år, så är det egentligen ett under att de alls någonsin sker, eller?
Sedan frågar Kurtén-Lindberg hur det då gick med det här nya samhällssystemet:
Hur gick det då med denna omstörtande samhällsomvälvning? Svaret är enkelt: det gick bra så länge det gick bra. Framgångsrika krig mot yttre fiender och goda inkomster från Athens kolonier skapade en samhällelig vi-känsla som för lång tid föreföll att sudda ut de klassmotsättningar som hade föregått demokratins införande.
Kurtén-Lindberg går in på skillnader i livshållning mellan den gamla överklassen och dem som nu var på frammarsch:
Föraktet för arbete och penningsamlande förblev också i demokratin de bildades markering mot de nya uppkomlingsklasserna. Det är en sådan markering Sokrates gör när han – själv bara medelklass – barfota och i demonstrativt asketisk utstyrsel går omkring och undervisar på gator och torg, en gubbhippie som på sant aristokratiskt manér fnyser åt de simpla sofistkollegerna som har mage att ta betalt för sitt arbete.
Handen på hjärtat – det här med pengar är det något smutsigt eller är det ett nödvändigt ont eller är det ett klokt uttänkt utbytessystem eller hur ser vi på pengar? Och hur ser vi på förhållandet mellan arbete och pengar?
Vi får i den här artikeln veta att den gamla överklassen inte eller åtminstone inte öppet intresserade sig för att tjäna stora pengar:
Nej, det var inte på penningmarknaden den gamla besuttna tävlade under demokratin. Det var äran det gällde, och ära kunde vinnas på tre olika tävlingsarenor: idrott, musisk konst (=humaniora) och politik – alla tre med rötter i det aristokratiska samhälle som demokratins nya samhällsskick hade tagit avstånd ifrån.
Texten tar också upp något om det övre samhällsskiktets uppfostrans- och utbildningsideal:
Den athenska överklassuppfostran med dess tonvikt på såväl kroppslig som andlig exercis borgade för en allsidighet som varken producerade ensidigt blekfeta humanister eller inskränkta fysiska råskinn. Det var ingen tillfällighet att många av de stora dramatiska författarna vid behov även utnyttjades som befälhavare i krig.
Den athenska demokratin byggdes alltså till stor del efter gamla förebilder. Det främsta nya bestod i att man måste lära sig att tala för sin sak, det gick inte längre att regera genom befallningar:
Man måste ha folkets medgivande för sina åtgärder, kunna argumentera med människorna, diskutera, vädja och övertala.
Enligt Kurtén-Lindberg föddes under denna tid något som kan sägas vara ett förstadium till senare tiders kommunism och det var bland medlemmar av överklassen dessa idéer kom till:
Det var egentligen följdriktigt att det var ur just dessa elitistiska kretsar som också tidens ”kommunism” uppstod, med dess häftiga kritik av privategoism och roffarmentalitet och dess försåtligt lockande pläderingar för en statlighet vars yttersta syfte var att avskaffa demokratin och återge eliten all verklig kontroll. Platons totalitära verk ”Staten” hör hemma i denna tanketradition.
De här sista raderna tycker jag är ytterst intressanta. Tyvärr utvecklar Kurtén-Lindberg inte sina tankar längre i denna riktning – inte i den här texten i alla fall -, men kanske kan man fundera vidare ”på egen hand”.
Lite längre ner på samma sida kommer vi in på temat populism:
Folkledarna hade under de goda tiderna inte lyckats undgå den vanligaste demokratiska frestelsen: en röstfiskande populism som i längden tärde för hårt på statsfinanserna.
Detta att politiker lovar olika samhällsskikt fördelar i utbyte mot röster är väl något som tydligt utmärker modern politik i det här landet och naturligtvis även i många andra.
Sedan tar Kurtén-Lindberg upp frågan om bildningens och kunskapens eventuella betydelse för att åstadkomma ett gott styre:
Bildning borgar inte automatiskt för ett klokt ledarskap, frestelsen till kortsiktighet finns också bland de i övrigt kloka och kunniga när det gagnar dem själva och deras ställning. Kunskapens främsta fördel är att den kan ge en förmåga till överblick, till helhetstänkande. Den aristokratiska elitens uppfostran gav dem denna förmåga, men ledde dem inte alla gånger rätt.
Kurtén-Lindberg går sedan in på två stora problem med den athenska demokratin – dels detta att man inte försökte ta itu med att utplåna fattigdomen på allvar, dels att man inte gjorde några verkligt stora ansträngníngar för att höja bildningsnivån bland folket.
Man försökte aldrig utrota fattigdomen bland sina medborgare utan nöjde sig med ett gammaldags belöningssystem, som bara tillfälligt gav de sämst lottade mat i magen och gjorde medborgarna beroende av sina ledares (nu statligt bekostade) gåvor.
Man gjorde heller ingenting för att förhöja folkbildningen. Sofisterna som i någon mån försökte lära de nya medelklasserna den för politiken nödvändiga argumentationstekniken bemöttes av eliten med fnysningar.
Beträffande detta med folkbildningen gör Kurtén-Lindberg en liten jämförelse mellan den athenska demokratin och den demokrati som vi håller oss med här och nu. Hon menar att vi lyckats bättre med folkbildningen – athenarna satsade ju inte alls på det:
Här var de dummare än vi, som förstått att satsa på en hygglig skolning för alla utan bördsbroms. Men athenarna var bättre än vi på att plocka russinen ur den kaka som fanns. Deras intellektuella elit var kulturellt och tankemässigt extremt vältränad sedan barnsben.
Naturligtvis är det viktigt för ett land och dess utvecklingsmöjligheter att dess elit är verkligt välutbildad. Inte minst för de svagaste grupperna i ett samhälle är detta betydelsefullt. Detta naturligtvis förutsatt att eliten ägnar sig åt sådant som är till nytta för samhället. Kurtén-Lindberg utvecklar den här tanken om vad som gör en elit värdefull:
Det är det som är själva poängen med en samhällelig elit: att den på ett eller annat sätt skall låta sina inneboende gåvor komma också helheten tillgodo. Eliter som bara skor sig själva eller som använder sina större resurser till förtryck av mindre gynnade grupper har inte förstått sitt ansvar och kommer heller inte att älskas.
I slutraderna kommer Kurtén-Lindberg tillbaka till det för en demokrati betydelsefulla med medborgarnas beredskap att ta ansvar och det som sägs här är, tycker jag, mycket tänkvärt:
En brist i systemet var att demokratin – naturligt nog i ett samhälle med fattiga massor – hade lärt folket ordet ”rättighet” men inte dess motvikt ”skyldighet”. Utan detta viktiga ord, utan ordet ”ansvar” sittande i ryggmärgen på varje medborgare är alla demokratier – också dagens – bara halvfärdiga byggen och människorna förblir såsom barn. De väntar på gåvor och ropar på pappa om de inte kommer.
Men människan har full förmåga till ansvar. Det är demokratiernas största utmaning att ta fram denna förmåga.
PS Tidigare har jag här under pausträdet skrivit två inlägg om ”Homo sum” dels ett om inledningen, dels ett om kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.
