Sedan ungefär ett halvår läser jag lite då och då och med ojämna mellanrum i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”. Nu senast har jag läst kapitlet ”Eliten och demokratin”. Jag tänker läsa upp några tankeväckande ställen ur texten för att – inför öppen ridå och förhoppningsvis tillsammans med er – fundera lite över det som sägs där. De första raderna lyder så här:
Den för demokratierna mest besvärande frågan är: hur demokratisk är den demokratiska människan egentligen? Är hon demokratisk bara när det går henne väl? Hitler kom till makten genom demokratiska val. Han borde ha stoppats, säger vi nu, med facit i handen. I Algeriet vann fundamentalisterna FIS i demokratiska val. De stoppades med odemokratisk medel, och många demokrater applåderade.
Att demokrati som princip är bättre än diktatur tycker väl de allra flesta är en självklarhet. Javisst, men demokratin har en rad svagheter – den kan bli till ett majoritetens tyranni gentemot minoriteter, den kan föra till beslut som är ytterst ogenomtänkta, den kan föra till kortsiktighet om det sker väldigt täta ledningsbyten och dessutom till en hel del annat som inte är önskvärt.
Något längre ner på första sidan vänder Kurtén-Lindberg blicken till antikens Rom:
I det republikanska Rom skyddes envälde som pesten, men så fort det var fara å färde utsåg man helt lagligt en diktator – och banade väg för ett permanent kejsardöme. Är ropen på pappa inbakade i mänsklighetens psyke? Är människan bara ett oansvarigt barn?
De två frågorna här ovanför känns väl lite obehaliga. Är det inte väldigt bekvämt att vara omyndig, att låta någon annan bära ansvaret? Någon som man tror har överblick, själv hinner man inte riktigt skaffa sig en sådan. Just i oroliga tider när vår belägenhet är svår att bedöma, tenderar vi att abdiktera från ansvaret och ändå är det just då som det är som allra viktigast att vi inte smiter undan. Är det lättja som är den starkaste drivkraften? Eller feghet? Eller är det det att vi inte litar på varandra?
Kurtén-Lindberg uppehåller sig sedan en stund vid det fördemokratiska Grekland och de förhållanden som rådde där och då, varefter hon närmar sig tiden för demokratins födelse:
Det var förändrade samhällsförhållanden (handel, krig, ökad mobilitet) som skapade det gnissel i maskineriet som omkring år 500 före Kristus ledde till demokratins införande, men också här gällde en form av ömsesidigt utbyte. Ingen klass ger frivilligt ifrån sig sina privilegier, och rösträtten blev en naturlig belöning för en försvarsbörda som nu lades på också andra än de besuttna. Det var en enorm omvälvning av alla dittills rådande värden, ty plötsligt hade alla fria män, också de fattigaste och eländigaste, makt inte bara att rösta utan också att bekläda viktiga politiska ämbeten. I den vevan blev omärkligt och utan att någon ens hade anledning att tänka på saken kön viktigare än klass som särskiljande faktor, ty kvinnorna som inte deltog i försvaret var ointressanta i den här processen. Den nya politiska eliten bestod uteslutande av män, i sammanhanget var det dock stort nog.
Det är egentligen väldigt märkligt att det sedan skulle ta en bra bit över 2000 år – en hissnande tidsrymd – tills rösträtten också blev något för kvinnor. Eller om man vänder på perspektivet, så kan man säga att det är märkligt att det alls kunde bli så att kvinnor fick rösträtt. Om saker inte händer på tusentals år, så är det egentligen ett under att de alls någonsin sker, eller?
Sedan frågar Kurtén-Lindberg hur det då gick med det här nya samhällssystemet:
Hur gick det då med denna omstörtande samhällsomvälvning? Svaret är enkelt: det gick bra så länge det gick bra. Framgångsrika krig mot yttre fiender och goda inkomster från Athens kolonier skapade en samhällelig vi-känsla som för lång tid föreföll att sudda ut de klassmotsättningar som hade föregått demokratins införande.
Kurtén-Lindberg går in på skillnader i livshållning mellan den gamla överklassen och dem som nu var på frammarsch:
Föraktet för arbete och penningsamlande förblev också i demokratin de bildades markering mot de nya uppkomlingsklasserna. Det är en sådan markering Sokrates gör när han – själv bara medelklass – barfota och i demonstrativt asketisk utstyrsel går omkring och undervisar på gator och torg, en gubbhippie som på sant aristokratiskt manér fnyser åt de simpla sofistkollegerna som har mage att ta betalt för sitt arbete.
Handen på hjärtat – det här med pengar är det något smutsigt eller är det ett nödvändigt ont eller är det ett klokt uttänkt utbytessystem eller hur ser vi på pengar? Och hur ser vi på förhållandet mellan arbete och pengar?
Vi får i den här artikeln veta att den gamla överklassen inte eller åtminstone inte öppet intresserade sig för att tjäna stora pengar:
Nej, det var inte på penningmarknaden den gamla besuttna tävlade under demokratin. Det var äran det gällde, och ära kunde vinnas på tre olika tävlingsarenor: idrott, musisk konst (=humaniora) och politik – alla tre med rötter i det aristokratiska samhälle som demokratins nya samhällsskick hade tagit avstånd ifrån.
Texten tar också upp något om det övre samhällsskiktets uppfostrans- och utbildningsideal:
Den athenska överklassuppfostran med dess tonvikt på såväl kroppslig som andlig exercis borgade för en allsidighet som varken producerade ensidigt blekfeta humanister eller inskränkta fysiska råskinn. Det var ingen tillfällighet att många av de stora dramatiska författarna vid behov även utnyttjades som befälhavare i krig.
Den athenska demokratin byggdes alltså till stor del efter gamla förebilder. Det främsta nya bestod i att man måste lära sig att tala för sin sak, det gick inte längre att regera genom befallningar:
Man måste ha folkets medgivande för sina åtgärder, kunna argumentera med människorna, diskutera, vädja och övertala.
Enligt Kurtén-Lindberg föddes under denna tid något som kan sägas vara ett förstadium till senare tiders kommunism och det var bland medlemmar av överklassen dessa idéer kom till:
Det var egentligen följdriktigt att det var ur just dessa elitistiska kretsar som också tidens ”kommunism” uppstod, med dess häftiga kritik av privategoism och roffarmentalitet och dess försåtligt lockande pläderingar för en statlighet vars yttersta syfte var att avskaffa demokratin och återge eliten all verklig kontroll. Platons totalitära verk ”Staten” hör hemma i denna tanketradition.
De här sista raderna tycker jag är ytterst intressanta. Tyvärr utvecklar Kurtén-Lindberg inte sina tankar längre i denna riktning – inte i den här texten i alla fall -, men kanske kan man fundera vidare ”på egen hand”.
Lite längre ner på samma sida kommer vi in på temat populism:
Folkledarna hade under de goda tiderna inte lyckats undgå den vanligaste demokratiska frestelsen: en röstfiskande populism som i längden tärde för hårt på statsfinanserna.
Detta att politiker lovar olika samhällsskikt fördelar i utbyte mot röster är väl något som tydligt utmärker modern politik i det här landet och naturligtvis även i många andra.
Sedan tar Kurtén-Lindberg upp frågan om bildningens och kunskapens eventuella betydelse för att åstadkomma ett gott styre:
Bildning borgar inte automatiskt för ett klokt ledarskap, frestelsen till kortsiktighet finns också bland de i övrigt kloka och kunniga när det gagnar dem själva och deras ställning. Kunskapens främsta fördel är att den kan ge en förmåga till överblick, till helhetstänkande. Den aristokratiska elitens uppfostran gav dem denna förmåga, men ledde dem inte alla gånger rätt.
Kurtén-Lindberg går sedan in på två stora problem med den athenska demokratin – dels detta att man inte försökte ta itu med att utplåna fattigdomen på allvar, dels att man inte gjorde några verkligt stora ansträngníngar för att höja bildningsnivån bland folket.
Man försökte aldrig utrota fattigdomen bland sina medborgare utan nöjde sig med ett gammaldags belöningssystem, som bara tillfälligt gav de sämst lottade mat i magen och gjorde medborgarna beroende av sina ledares (nu statligt bekostade) gåvor.
Man gjorde heller ingenting för att förhöja folkbildningen. Sofisterna som i någon mån försökte lära de nya medelklasserna den för politiken nödvändiga argumentationstekniken bemöttes av eliten med fnysningar.
Beträffande detta med folkbildningen gör Kurtén-Lindberg en liten jämförelse mellan den athenska demokratin och den demokrati som vi håller oss med här och nu. Hon menar att vi lyckats bättre med folkbildningen – athenarna satsade ju inte alls på det:
Här var de dummare än vi, som förstått att satsa på en hygglig skolning för alla utan bördsbroms. Men athenarna var bättre än vi på att plocka russinen ur den kaka som fanns. Deras intellektuella elit var kulturellt och tankemässigt extremt vältränad sedan barnsben.
Naturligtvis är det viktigt för ett land och dess utvecklingsmöjligheter att dess elit är verkligt välutbildad. Inte minst för de svagaste grupperna i ett samhälle är detta betydelsefullt. Detta naturligtvis förutsatt att eliten ägnar sig åt sådant som är till nytta för samhället. Kurtén-Lindberg utvecklar den här tanken om vad som gör en elit värdefull:
Det är det som är själva poängen med en samhällelig elit: att den på ett eller annat sätt skall låta sina inneboende gåvor komma också helheten tillgodo. Eliter som bara skor sig själva eller som använder sina större resurser till förtryck av mindre gynnade grupper har inte förstått sitt ansvar och kommer heller inte att älskas.
I slutraderna kommer Kurtén-Lindberg tillbaka till det för en demokrati betydelsefulla med medborgarnas beredskap att ta ansvar och det som sägs här är, tycker jag, mycket tänkvärt:
En brist i systemet var att demokratin – naturligt nog i ett samhälle med fattiga massor – hade lärt folket ordet ”rättighet” men inte dess motvikt ”skyldighet”. Utan detta viktiga ord, utan ordet ”ansvar” sittande i ryggmärgen på varje medborgare är alla demokratier – också dagens – bara halvfärdiga byggen och människorna förblir såsom barn. De väntar på gåvor och ropar på pappa om de inte kommer.
Men människan har full förmåga till ansvar. Det är demokratiernas största utmaning att ta fram denna förmåga.
PS Tidigare har jag här under pausträdet skrivit två inlägg om ”Homo sum” dels ett om inledningen, dels ett om kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.
Jösses. du tar ju i! Big ämne.
Okej, jag skriver ned några spontana tankar som kom medan jag läste, det blir knappast några heltäckande svar.
1. Att kvinnor så småningom FICK rösträtt. Ja, det tycker jag också är konstigt, och jag förmodar att det var en följd av en massa saker, men jag inbillar mig, och här får gärna någon säga emot, att det framför allt var de båda världskrigens ”förtjänst”. Då visade det sig ju att kvinnor ”kunde” allt lika bra som män, köra buss och driva jordbruk och arbeta i industrin. Detta tillsammans med att i de i de flesta länder liksom pojkarna kunde läsa och skriva blev de i grunden avgörande faktornerna.
Även om det inte gick smärtfritt, för återigen, vilken grupp går frivilligt med på att släppa sina privilegier?
Med andra ord, utan folkskolereformen och världskrigen hade vi – kvinnor – fortfarande varit hänvisade till hemmets lugna vrå.
I ljuset av t ex vår egen tideräkning, så är det en jätteförändring, egentligen av aldrig titigare skådat slag, som nu skett.
Och vilka konsekvenser det får för demokrati/samhälle, ja, det börjar vi väl ana, men vi har inte sett slutet på det än.
Hur kom du nu på att ta upp frågan om demokrati…jag ryser redan…och det av en enkel anledning…demokratin, så som man förstår den idag med alla sina former-rätt att göra i stort sett som man vill, att rösta på vem man vill,bla,bla- har just förstört mitt hemland…dvs, så länge vi inte kunde göra allt vi ville och så länge det fanns bara ett politiskt parti att rösta på levde vi utan konflikter..men det är en lång historia…allting är relativt, och så är också receptet på ett välfungerande samhälle relativt.
Det stämmer mycket väl att många är demokratiska bara när de har det bra…men min erfarenhet visar också att det finns många som är demokratiska först när det blir eländigt…då framställs ofta demokratin som humanitet….och då kommer man in på avgörande fråga: betyder demokrati att vara human? eller skall demokrati betyda att vara human…..vi alla är vittnen till att så inte är fallet i många samhällen…..men det gör att jag kommer till slutsatsen att även det är relativt….så, att leva i ett demokratiskt samhälle (vad jag avsyr det uttrycket, det är så banalt på något sätt) betyder inte sama sak i alla samhällen och framförallt inte i alla ”huvuden”.
Hitler själv hade sina föreställningar om ett demokrati..sin egen form av den…så på så sätt var han egentligen inte odemokratisk alls…det är bara att han inte inkluderade humanism i den…och det är något som en #riktig och rätt demokrati” måste göra för att begreppet ska vara positivt laddad till 100%…idag anser många att demokratin är något positivt….och så ska den vara….men man vill att vi ska tycka så..man ger oss inga större val..det är alltid demokrati som ställs emot diktatur..och då träder demokrati fram som positiv..inte konstigt när man laddat bägge med sina respektiva laddningar, positiva å ena sidan och negativa å andra….
Ska demokrati betyda att du ska ha rätt att välja vem du vill..även om det leder till undergång för en massa människor…..vi är alla medvetna om att demokratin har 1001 form..att den oftast bara syns eller finns på ytan…och det enda man vill är att med ”demokratiska medel” förstöra för så många andra som möjligt för att skaffa sig själv så mycket som möjligt….demokratin som vi har den idag (kära semantiken!) är oftast bara en modern form av förtryck och framförallt hjärntvättning…….
Stort ämne! Några tankar….
Har alltid uppfattat rädslan som människans starkaste drivkraft. Om man då kombinerar det med Kurtén-Lindbergs ord om att man aldrig lärt folket vad ordet ”ansvar” innebär, kan resultatet bli förödande för ett samhälle.
Om man som elit förbehåller sig själv den intellektuella (och nu politiska) makten kan man kanske inte förvänta sig annat än att ”massan” alltid kommer att bli som en skock får, vars mest basala instinkt (rädslan) man då vädjar till för att fiska röster. Man ”tröstar” de av rädsla darrande med löften om höjd pension, mer barnbidrag, utvecklad a-kassa, etc. Makteliten själva har redan ekonomiskt tryggat sin ålderdom rejält, ser barnbidrag som bonus och kommer aldrig att utnyttja a-kassan. Hur ska man annars förklara att främlingsfientliga partier (se där ett pk-ord i stället för rasistiska) alls släpps in i ett demokratiskt system? Nog har de vädjat till människors rädsla. Flera av de mest avskyvärda ledarna i världshistorien har kommit till makten genom att vädja till folkets rädsla – för svält, för ekonomisk undergång, för överklassen, för nationell utplåning, för olika religioner…. Och folket har nästan alltid skrikit efter pappa. Exemplen är tallösa.
Vi är bättre på folkbildning, men i Grekland var eliten bättre på att plocka russinen ur kakan, säger Kurtén-Lindberg. Men så har vi också i mångt och mycket utplånat den intellektuella eliten (bortom klass) och tagit bort förmågan för alla att plocka russinen ur kakan. Ett absolut oundvikligt öde för ett samhälle som utjämnar utbildningsnivån för alla. Hur det står till med bildningsnivån verkar vara en helt annan fråga – än mindre uppmuntrande.
Man gjorde de gamla. sjuka och fattiga beroende av statens gåvor, men gjorde noll och ingenting för att utplåna fattigdomen. Även i vårt eget samhälle är folket beroende av statens gåvor, även om mycket har gjorts för att folket ska slippa svälta. Så snart folket upplever att bidragen är hotade poppar rädslan upp – och man ropar på pappa. Innebär alltid demokrati en infantilisering av folket?
Summa summarum – demokrati utan intellektuell elit, utan ansvarskänsla, med beroende av bidrag inbyggt i systemet, infantilisering av folket och med ett behov av makten att vädja till folkets starkaste drivkraft – rädslan, kanske helt enkelt inte fungerar optimalt. Kan man ersätta denna typ av demokrati med något annat som gör det? Vad skulle det vara och hur skulle det fungera i praktiken?
Jag går till det som jag uppfattar som en av de verkliga hjärtpunkterna i Kurtén-Lindbergs text:
*En brist i systemet var att demokratin – naturligt nog i ett samhälle med fattiga massor – hade lärt folket ordet ”rättighet” men inte dess motvikt ”skyldighet”. Utan detta viktiga ord, utan ordet ”ansvar” sittande i ryggmärgen på varje medborgare är alla demokratier – också dagens – bara halvfärdiga byggen och människorna förblir såsom barn. De väntar på gåvor och ropar på pappa om de inte kommer.*
*Men människan har full förmåga till ansvar. Det är demokratiernas största utmaning att ta fram denna förmåga.*
Det är först när samhällsmedborgaren i allmänhet ser värdet i att själv ta ansvar, att ta skyldigheter på lika stort allvar som rättigheter, som det går att börja bygga en demokrati värd namnet. Kanske är detta något omöjligt och kanske är det till och med farligt att försöka tvinga fram något sådant (ja, att tvinga människan är alltid farligt även om det är till godhet, det är det som sker i ”idealistiska” diktaturer”). Kanske är människan så beskaffad att hon alltid (och detta gäller alla även om tyngdpunkterna ligger på olika ställen i olika människor) kommer att ha infantila sidor, sidor som betyder att man först och främst tänker på sig själv, att man kämpar hårt för att få sina rättigheter tillgodosedda medan man mera motvilligt och halvhjärtat intresserar sig för skyldigheterna.
”Men människan har full förmåga till ansvar. Det är demokratiernas största utmaning att ta fram denna förmåga.”
Men då är det ju inte självklart att det är demokratiernas utmaning?
Det gäller att hitta ett samhällsskick, statsskick som bäst ordnar det hela?
I Sverige har ”demokratiseringen” gått mycket långt i jämförelse med andra länder. Kanske längst?
ALLA har gjorts som Marita påpekar beroende av staten, utom möjligen då eliten, men alla människor är under några perioder av sitt liv trots allt beroende av den, små, sjuka eller gamla. Vissa under hela livet – de som har sin försöjning av den – eller sina bidrag.
Ingen vuxen individ är någonsin beroende av eller tvingad att ta ansvar för någon annan.
Vuxna barn har inget ansvar för sina gamla föräldrar. Vuxna vuxna inget egentligt ansvar för sina myndiga barn. (Många tar ju ansvar ändå, men många blir också utan någon som tar hand om.)
Det finns alltså inga underordnade individer, vilket det väl ändå gör i de flesta totalitära samhällen, folk som ”måste” göra något av en eller annan anledning.
Alla blir i det här läget, då det inte finns några lagar som säger att vi måste ta hand om våra gamla föräldrar t ex, beroende av om huruvida barnen ”känner för” att göra det.
Känslan styr alltså, inte förnuft eller maktspråk.
Jag tror inte att det går att få fungerande samhällen där endast mäniskors känslor är det som ska styra deras handlingar.
Kanske är ”milddiktatuer” att föredra?
En god vän som är psykoanalytiker påstod att när ”demokratiseringen” det vill säga att alla i princip är likadana och lever på samma nivå gått för långt i ett samhälle så försvinner drivkrafterna för att folk ska sträva efter att få det bättre.
Alla intar någon form av tillbakalutad attityd och ingen är beredd att kavla upp ärmarna längre för att åtminstone barnen ska få det bättre.
Folkhemmet byggdes ju av människor som ville att deras ungar skulle få bra mat, badrum och just utbildning – något alla verkligen inte hade fått dittills.
Jag tror att vi befinner oss där någonstans, vid gränsen för att det hela gått för långt i likriktning, och jag tror att den där pendeln håller på att slå tillbaka, klyftorna kommer att öka, men inte på ett politiskt styrbart vis, och mer och mer kommer att hända som ligger utanför politikernas makt.
Det HÄNDER redan.
Ungefär som man höll på i Sverige och inte skulle ha reklamteve, nej, det skulle man ju inte.
Och så rätt som det var, med teknikens framsteg var de kommersiella kanalerna på plats.
Ungefär så.
För dem som inte läst Paulo Coelhos ”Zahiren” (finns ute att köpa) kan jag bara rekomendera……han tar inte upp demokratin i sin för mig underbara ”livsåskådarroman” (hittade på begreppet, men det kanske finns)..men berättar just mycket om oss som inprogramerade stackars människor…en till sinnes enkelt skriven roman som väcker tankarna……tankarna om livet och oss själva….jag kan ge er ett smakprov:
”Det som är kvar är bandet. Vi satte dit det. Om du tittar efter ser du att det inte finns något arbete, det finns ingenting, bara en jönsig vit och röd plastremsa som spärrar vägen på en jönsig trottoar. Men ingen undrar vad den gör här. Alla går ner från trottoaren och ut i gatan där de kan bli påkörda, och sedan går de upp igen längre fram”.
eller
”Vet du vad jag skulle vilja göra?-rösten var Mikhails, men jag såg honom inte eftersom han stod bakom en hylla- Byta ut etiketterna på alla de här varorna. Folk skulle bli helt ställda. De skulle inte veta när de skulle äta varmt, kallt, kokt eller stekt. Om de inte läser anvisningarna vet de inte hur de ska lägga till maten. De har förlorat sina instinkter”.
Detta är bara en bråkdel av allt som Coelho tar upp. Inte bara är vi inprogrammerade utan vi vet ofta inte varför vi gör det vi gör..och som är viktigast..vi vet inte vad vi är..vad vi vill och varför vi vill det….osv………
Karin,
fastnade på det där du sa att ingen vuxen individ är beroende att ta ansvar för någon annan………Coelho tar upp också det..och jag håller med honom..i grund och botten så är just det vi gör…tar ansvar för någon annan eller några andra eller något annat…..vi är så pass fast i den cirkeln att vi inte är medvetna om det…och det gör att vi aldrig kan vara riktigt lugna och lyckliga…vi bara tror att de små lyckomommenten är vår lycka..men vi känner att något fattas..och det något är just det vi vill befria ur oss…men vi klarar inte av det….
Karin, jag funderar på om inte du, åtminstone delvis, här pratar om jämlikhet i stället för om demokrati.
”Det finns alltså inga underordnade individer”
”’demokratiseringen’ det vill säga att alla i princip är likadana och lever på samma nivå”
Demokrati, om jag ska tugga lite här, betyder ungefär ”folkstyre” och naturligtvis innehåller detta begrepp en komponent jämlikhet, men det är ändå inte alls samma sak som jämlikhet.
Och det här med ”ansvar” innebär väl något vidare än att ta ansvar för andra som är i behov av att bli omhändertagna eller som behöver stöd av olika slag. ”Ansvar” betyder att vi står för våra beslut och handlingar också när det är obehagligt eller svårt. Det betyder att vi när vi fattar våra beslut och när vi handlar först måste tänka efter om vi verkligen kan stå för detta/dessa i alla lägen. Det är svårt och där misslyckas vi väl alla åtminstone av och till, men om vi har det för ögonen, så vet vi åtminstone vad vi eftersträvar.
Sejfo,
det sista du skrev här: du säger att vi är fast i en cirkel utan att vara medvetna om det. Kan du förklara det här lite utförligare? Sitter vi fast i en cirkel av ansvarstaganden för andra eller hur menar du? Och om ja, vad betyder i så fall det?
Vi är fast i en cirkel av ansvarstaganden både för andra och för oss själva….men de ansvarstaganden är hos de flesta ”producerade” för att kunna uppfattas som ”rätta” ansvarstaganden…och även om vi tar ansvar för oss själva och våra liv, våra familjer etc. tar vi ansvar för andra eller för att de andra förväntar sig det av oss…….den som inser det de flesta inte gör och försöker bryta sig ur denna cirkel kanske hittar sig själv till slut..alltså sitt riktiga ”jag”…men det sker oftast mot betalning av ett högt pris…..
Sejfo,
då får jag fortsätta mitt frågande: ser du det alltså som något dåligt eller beklagligt i detta att ta ansvar för andra? Om ja, i så fall varför?
Det här är väldigt intressant – jag uppfattar din infallsvinkel som motsatt den som Karin nyss presenterade här ovanför. Och även motsatt den position som jag intar här, nämligen att det snarare finns för lite ansvarstagande än tvärtom och att det vore önskvärt med ett större mått av ansvarstagande – då inte bara för andra utan kanske främst för våra handlingar och beslut som helhet.
Jag tror jag har läst samtliga Coelhos böcker. Han är en av mina absoluta favoriter, kanske mest för att han alltid utgår ifrån individen – att det enbart är på individnivå man kan skapa en bättre värld eller ens förstå människor. Vi måste ta ansvar för att vi lever våra liv så ”äkta” som möjligt, vi måste släppa avundsjuka och missunnsamhet och sträva framåt/inåt som enskilda individer, för att sedan kunna dela med oss av vår ”visdom”. Kärleken är viktig för Coelho, både personligt och som över allt härskande begrepp.
Jag tror att han har alldeles rätt i sina tankar – annars skulle jag inte fortsätta läsa hans böcker. Däremot har jag svårt att se hur de passar in i en demokrati eller någon typ av statsskick. Man får nog ändå utgå ifrån, att ytterligt få människor kommer att nå så långt i sin personliga och andliga utveckling som Coelho, åtminstone inom överskådlig framtid. Få människor anser sig också ekonomiskt ha råd att utforska sitt inre och söka sin personliga sanning. Den stora majoriteten av mänskligheten söker ännu ett sätt att bli skyddad/omhändertagen eller trygghet utanför sig sig själv. Det kommer aldrig att lyckas, för tryggheten bor inom oss, liksom känslan av sammanhang.
Om man upplever sig själv som svag, hjälplös och utsatt, behöver man kanske statens gåvor och känslan av att tillhöra ett socialt tryggt samhälle byggt på demokrati? Vi vet ju att t.o.m. de ”upplysta despoterna” till slut misslyckades. Vad vi behöver är någon som kan tänka utanför ramarna och givna begrepp och komma fram med något helt nytt – ett helt annat sätt att se, som kan gagna mänskligheten som helhet. Och hoppet är ju det sista som överger oss…
Precis…någon som kan tänka utanför ramarna…det är just det jag syftade på med min utbrytare……däremot när det gäller Coelho och hans tankar så passar de utmärkt in i bilden av demokrati eller statsskick……..för det är just dessa som i olika former försöker forma människan..och det är lyckat för det mesta……
Bodil, det är nog hur man ser på saken och innebörden av ansvarstagande… självklart tar vi alltid ansvar för andra..det gör jag själv hela tiden för de jag älskar..och även ofta för de jag bara känner……naturligtvis tycker jag inte att det är dåligt..det är som någon skags skyldighet..men det är just det att det ofta känns som skyldighet….något som ändå är påtvingat på något sätt….men faktumet är att man oftast mår bättre av att följa den inre sanningen..det som ibland viskar till oss att något är fel men vi gör det ändå……det kanske finns för lite ansvarstagande, som du säger….men det ansvarstagandet är det som kommer inifån våra djupaste vrår..ansvarstagande som skulle kunna leda till ens eller allas lycka……….däremot det ansvarstagande som det finns mycket av det är det som strider mot de ansvarstaganden som jag säger kommer från våra djupaste vrår..det är det som ingår i ALLT som är just förprogrammerat för att våra liv ska gå en förutbestämd väg och inte avvika…….det vi måste göra är att trots konsekvenserna (de mildas om man är fler) börja gräva i våra djupaste vrår och föra fram de ansvarstaganden som så småningom ska fa övertag över de andra ansvarstaganden…..det är bara så man kan förvänta sig att hitta en lycka till alla…..en äkta lycka och inte den som samhället vill ha som förebild……..
Dagens demokrati är ungefär som en mamma med sin nyfödda bebis…den pratar mjukt och fint till oss, myser med oss, stryker oss på huvudet med sin ”mjuka och fina hand”, inger en trygghetskänsla..men ändå får vi i grund och botten inte göra som vi vill annars blir det inget lördagsgodis
Bodil, det kan du ha rätt i, jag är inne på jämlikhetens konsekvenser. Å andra sidan, blir inte en följd av demokrati – folkstyre – en vilja till ökad jämlikhet?
Det hela går liksom hand i hand, eller?
Demokratin blir utjämnande i sig, idégrunden kristen och upplysning – åtminstone för oss?
Vad gäller ansvaret för andra så uppfattar jag också att Sejfo och jag är inne på olika spår – i ord – men kanske inte i handling.
Sejfo (om jag nu får gissa lite) känner sig då och då tyngd av det, och det gör jag med, vem gör inte det?
Men det finns liksom ingen lag på att vi ska ta detta ansvar för våra anhöriga.
Har någon läst Göran Rosenbergs bok om vården?
Lite är det den som ligger bakom mitt resonemang.
Eller som denna debatt om ”konstnärs/författarlöner” förenklat uttryckt. För femtio år sen fanns de inte och då blev konstnärerna tvugna att försörja sig på annat sätt.
Nu slipper de det, därför att staten går emellan ekonomiskt, de behöver inte stå med mössan i hand inför förläggaren eller gifta sig med en adjunkt – vilket fö är otillräckligt, utan skickar ett papper till staten – och får pengar. Bingo! skulle jag vilja säga.
Men det personliga förhållandet är även där brutet. Ingen annan individ behöver tro på ett konstnärsskap för att det ska kunna fortsätta.
Nåväl, detta kanske var en parentes, men åtminstone ytterligare ett exempel.
Staten som mellanhand som i alla sammanhang utjämnande och som den som tar individens plats i ett ansvarsförhållande – har ju ändå blivit en konsekvens av demokratin – hos oss?
Jag kan inte se hur det skulle kunna ha blivit så i en diktatur, eller var det det blev?
Hur var det, Sejfo?
Staten kanske..ja, men hur ser vår stat ut idag..hur mycket är det som är statligt?….väldigt lite…och det gör att just det du nämnde på slutet (utjämnande roll och ansvarstagande..) inte riktigt fungerar……naturligtvis är det så att staten som den är också tar lite ansvar..annars skulle ingenting fungera……….men ett samhälle där jag äger otaliga aktier i hur många företag som helst medan min granne lever av socialbidrag är allt annat än utjämnande……….och det var just den stat jag levde i…….mark togs ifrån de som hade mycket och fördelades mellan dem som inte hade något…
Jag tror inte att staten ska ha alltför stor makt (ja, jag vet, detta är vagt – ”alltför stor” vad är det?), eftersom staten ju faktiskt inte är till exempel något abstrakt gott, utan något människor har skapat ja, man skulle till och med kunna säga att den är en samling människor, en elit om man så vill. Om staten har inflytande över alla livets sfärer, vad blir det då av de människor som inte tillhör eliten (som utgör statens händer eller hjärna)? Blir inte de som barn, som inte rår över sina egna liv utan är beroende av att Staten är god, vilket den aldrig någonsin kommer att vara, inte helt igenom, kanske inte alls. Med detta vill jag inte säga att vi klarar oss utan staten helt och hållet, nej, det finns en rad områden där vi för vår kortsynthets och vår egoisms skull behöver något som garanterar vissa basförutsättningar. Samtidigt måste denna stat var förändringsbar och så transparent som någonsin är möjligt.
För mig finns det en del begrepp som starkt hör samman med demokrati: t.ex. frihet, tolerans, respekt m.fl.
Staten bör ha så lite makt som möjligt! Idag har den lagt för mycket under sig. När Staten genom beslut försöker påverka människornas tankar, uppfattningar och handlingsmönster har Staten gått för långt. Där har vi delvis hamnat idag i Sverige och det skrämmer mig. Det jag tänker på är bland annat att all verksamhet inom samhällets alla sfärer, från födelse till döden eller i varje fall från förskolan och alla utbildningsinstitutioner, till alla statliga och kommunala institutioner och arbetsplatser skall nagelfaras med det luddiga »genusperspektivet« som riktmärke. Kurser måste anordnas för all personal så att de riktigt förstår hur de ska bete sig och tänka. Till exempel lärs det för förskolepersonal ut att »Ekorrn satt i granen« bör sjungas som om ekorren var en hon: ”stötte hon sitt lilla ben”. Utöver det smått vansinniga i att ändra gamla visor och folks tankar, kostar hela denna beordrade omdaning multum med tid och multum med slantar. Målet ökad jämställdhet kan man inte uppnå på sådant sett. Resultatet blir kanske minskad jämställdhet, ökad fördumning och ökad förljugenhet. Det är möjligt att höstens regeringsskifte medför att det inte kommer att tryckas lika hårt på detta redan beslutade.
I en stat där själva staten börjat tappa ”kontrollen” över sina viktigaste delarna kommer jämstäldheten knappast kunna nås….och arbetslöshetssiffror blir den vanligaste nyheten…som den är idag….tack gud att åtminstonne skatteverket, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och liknande är statliga..annars skulle nog även de se sig efter de billigaste alternativen som att ”flytta utomlands” (detta lite på skoj men med en mening) och låta andra producera för oss medan våra arbetslösa driver bara runt………
Ett privat skatteverk? Nja, det vore väl kanske orimligt, men privata arbetsförmedlingar vore väl inte något konstigt. De vore kanske både bättre och effektivare och till större gagn för den som söker arbete. Finns t.ex i Australien.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=492596
Det där med honekorren, är det sant eller är det en licentia poetarum?
Sen tror jag att Agneta har pekat ut fel bov – det är nog inte ”staten” som är den skyldiga. Men vem/vad är det som formar denna (svenska?) mentalitet som gör att alla måste tycka detsamma, alltid? I vart fall just nu, i morgon kan det vara något annat. Och varför denna enorma intolerans mot den som bryter mönstret?
Honekorren är sann. Jag sporde en förskollärare vad genusperspektivkursen gick ut på och fick då bland annat veta att eftersom det förekommer fler gossar än flickor i böcker och sånger så ska man jämna ut där det går att jämna ut. Dvs, göra hannar till honor som i ekorrvisan. Dessutom ska man rensa ut böcker och visor som innehåller förlegade könsroller. En Felix Körling-visa som ”Om pappa ville ja en femöring, vet mamma” går helt bort. Förskolläraren jag talade med tyckte att påbuden var bra.
Jo, men staten är inblandad via diverse utredningar som ”Den könade förskolan” etc. Finns att ladda ned. jag har bara skummat den. Hinner inte mer just nu — ska fara tvärs över Skåne för att med mina syskon och mamma fira hennes 94-årsdag på Brösarps Gästis