Författare: Bodil Z

Vandringen bland blommor fortsätter här under pausträdet – från tulpan till vallmo och så åter till vallmo. Texten som följer här är en sydslavisk folkvisa där vallmon spelar huvudrollen. Det är Sejfo som letat fram den åt oss och det är han som har gjort den första grundöversättningen, som följer här:

Vallmorna röda

Åter har de blommat ut
I sädesfältet vallmorna gömda,
Åkrarna har täckts
Av blommorna deras röda.

Vet du, kära modern min
Vad det är för blommor,
Som på våra åkrar växer
Så vackra, så röda?

Bittra växter är det, min son
Bittert är det som blommat,
I stället för gyllene vete
Ogräset är det som vuxit.

Mycket blod har spillts,
Ängarna ödelagts,
O det enda som är kvar
Är vallmors blommorna röda.

Sedan har jag utifrån Sejfos text gjort ett försök till en egen version; rytmiskt stämmer den inte, men det går ju att arbeta vidare. Här under kommer den och nedanför vallmobilden följer originalet. Har ni kommentarer, frågor eller förslag på förbättringar, så är naturligtvis allt sådant välkommet.

Vallmo röd

Ännu en gång står den i blom
Vallmon i sädesfältets gömmor
Översållade åkrarna står
Med blommornas röda.

Vet du mor, kära mor
Vad det är för blommor
Som växer på åkrarna här
Så vackra, så röda?

Bittra växter det är, min son
Bittert det är som blommar
I det gyllene vetets ställe
Växer nu ogräset upp.

Mycket blod har spillts
Och ängens gröna ödelagts
Det enda som finns åt oss kvar
Är vallmoblommor röda.

Makovi crveni

Opet su jutros procvali
U žitu makovi skriveni
Sve su nam njive ovili
Cvjetovi njihovi crveni

Znaš li majko, majčice
Kakvi su ono cvjetovi
Što rastu po našim njivama
Tako divni crveni?

Gorki su sinko plodovi
Čemer je ono procvao,
Umjesto zlatne pšenice
Korov je tamo niknuo

Mnogo je krvi poteklo
Polja su nam opustjela
Jedino što je ostalo
Cvjetovi maka crvenog

Jag har läst vidare i Stig Dagermans ”Tysk höst” och nu är det bara något enda kapitel kvar. Mycket har gripit och en hel del har skakat mig, men inget ställe har gjort så stark intryck på mig som det första stycket i ”Genom de hängdas skog”. Detta lilla stycke utgör en fulländad helhet, det är en pärla utan minsta rispa. Det är som ett ödesdrama, där vi redan från början vet allt som kommer att ske, men ändå hungrigt och liksom fastnaglade i andlös spänning matar in rad efter rad i oss, fulla av sorgsen skräck inför det som berättas, fulla av beundran inför berättelsens strama perfektion – som märkligt nog är innesluten i en aura av mildhet:

Snabbare än allt annat slickar skogarna sina sår. Här och där står visserligen en arbetslös kanon mellan ekarna med ett brutet rör, som skamset och buttert glor ner i marken. Skalen efter små brunna bilar ligger nedanför slänterna som jättestora konservburkar. Slarviga jättecampare har varit i farten i dessa de mest ambitiöst välordnade av alla världens skogar. Men ändå har kriget kryssat skonsamt mellan träden och genom de små byarna, som bara upplevde bombanfallen mot storstäderna som röda norrsken om nätterna och kände grunden skaka och hörde dörrar och fönster slå. Något enstaka hus strök väl med av misstag, och dit är byns tragedi koncentrerad. I den lilla byn vid Weser var det en tandläkares hus som blev träffat en vårmorgon mitt under mottagningen, och doktorn, sköterskan och alla de trettio patienterna dödades. Men ute i trädgården gick en man fram och tillbaka och väntade medan hans dotter fick en tand utdragen inne i huset, och i väntrummet satt mannens hustru och mor, som också hade följt flickan till tandläkaren för att hon inte skulle känna sig ängslig. Mannen undkom som genom ett mirakel, men hela hans familj gick förlorad, och nu går han sedan ett par år omkring i byn som en det andra världskrigets vandrande minnessten – den över det första världskriget står i en liten lund mellan Wesers strand och det första huset och är fortfarande byns stolthet.