Författare: Bodil Z

(Gärna vilade hon sin hjärna:)

Visst är det här ett Stoppelfeld och visst är hunden här svart, men inte är den någon pudel och själv är jag varken Faust eller Wagner…

Siehst du den schwarzen Hund durch Saat und Stoppel streifen?

För någon vecka sedan, eller när var det? – här har hoppats och vistats i limbo och på vallmofält så intensivt på sista tiden att jag inte riktigt minns – nå, för ett tag sedan pratade jag i alla fall helt flyktigt om Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” här. Och jag tänkte då att jag skulle återvända till den novellen någon gång. Jag tänkte att jag på prov skulle dra ut en tråd ur den mannska väven i den här novellen. Thomas Mann har ju ett oerhört medvetet och genomtänkt sätt att bygga upp sina gestalter och händelseförlopp – läser man texterna noga och helst många gånger så ser man att väven består av långa tema-variation -variation-…-trådar. Idag tänker jag dra lite i ”den-falske-ynglings-tråden”.

Gustav Aschenbach, en framgångsrik nu åldrande författare, lämnar full av tvivel på sitt författarskap ja, på sig själv som människa, på sitt liv, München och reser söderut. Han vet först inte vart exakt han är på väg. Drivkraften är ”längtan bort.” Han hamnar i Istrien, i Pola, men känner, att ”det var inte hit”, så han stiger ombord på en ångbåt med destinationen Venedig.

När Aschenbach står där uppe på däck och tittar ner på folket på kajerna i Polas hamn och på andra passagerare som just stigit ombord, ser han något som väcker hans uppmärksamhet. Bland passagerarna på andraklassdäck ser han en grupp unga män, som alla verkar mycket uppsluppna inför utflykten till Italien. Han följer gruppen med blicken en stund och upptäcker plötsligt att en av de unga männen inte alls är ung, utan en sminkad gammal man:

Einer, in hellgelbem, übermodisch geschnittenem Sommeranzug, ROTER KRAWATTE und KÜHN AUFGEBOGENEM PANAMA… Mit einer Art von Entsetzen erkannte Aschenbach, daß dieser Jüngling falsch war. Er war alt, man konnte nicht zweifeln. Runzeln umgaben ihm Augen und Mund. DAS MATTE KARMESIN DER WANGEN war Schminke, das braune Haar unter DEM FARBIG UMWUNDENEM Perücke, sein Hals verfallen und sehnig, sein aufgesetztes Schnurrbärtchen und die Fliege am Kinn gefärbt… und seine Hände, mit Siegelringen an beiden Zeigefingern, waren die eines Greises. Schauerlich angemutet sah Aschenbach ihm und seiner Gemeinschaft mit den Freunden zu… Widerlich war es zu sehen, in welchen Zustand den aufgestutzten Greisen seine falsche Gemeinschaft mit der Jugend gebracht hatte. (Versalerna här är mina och det kommer de att vara i nästa citat också.)

Aschenbach anfalls vid denna åsyn av en känsla av skräck och avsmak, som han först så småningom lyckas frigöra sig ifrån, om han nu alls kommer ur känslan helt.

Nu gör jag ett hopp(!) i texten för att inte bli för långrandig: Aschenbach slår sig ner i ett hotell i Venedig och där förälskar han sig efter en kort tid i en underbart vacker polsk pojke, Tadzio. Efter en tid cirkulerar Aschenbachs liv kring Tadzio, det finns ingen plats för något annat. Allt han gör har som mål att komma närmare Tadzio, att behaga Tadzio. Och till sist (ja, det är kanske inte ”till sist” riktigt) finner vi honom i en situation där vi plötsligt känner igen tråden från upplevelsen på ångbåten. Ett tag har den löpt underjordiskt, men nu är den upp i ljuset igen. Aschenbach börjar ”föryngra” sitt utseende. Han klär sig ungdomligare och flottare, han färgar håret, han sminkar sig:

Er fügte seinem Anzuge jugendlich aufheiternde Einzelheiten hinzu, er legte Edelsteine an und benutzte Parfums… er besuchte häufig den Coiffeur des Hauses… der Beredte wusch das Haar des Gastes mit zweierlei Wasser, einem klaren und einem dunklen, und es war schwarz wie in jungen Jahren. Er bog es hierauf mit der Brennschere in weiche Lagen… Aschenbach sah im Glas seine Brauen sich entschieden und ebenmäßig wölben, den Schnitt seiner Augen sich verlängern, ihren Glanz durch eine leichte Untermalung des Lides heben, sah weiter unten, wo die Haut bräunlich-ledern gewesen, weich aufgetragen EIN ZARTES KARMIN erwachen, seine Lippen, blutarm soeben noch, himbeerfarben schwellen, die Furchen der Wangen, des Mundes, die Runzeln der Augen unter Creme und Jugendhauch verschwinden, erblickte mit Herzklopfen einen blühenden Jüngling… SEINE KRAWATTE WAR ROT, SEIN BREITSCHATTENDER STROHHUT MIT EINEM MEHRFARBIGEN BANDE UMWUNDEN.

Aschenbach är nu själv en falsk yngling – just en sådan som en gång väckte hans djupaste vämjelse. Den närmast makabra sensualismen i det här sista stycket är oerhört raffinerad särskilt i sin korrespondens med stycket om gamlingen på ångbåten och den räcker läsaren bilden av en människas förfall och undergång djupt in i kroppen som ett rent fysiskt illamående. Och betraktar ni de två citaten så ser ni att det inte är fråga om några mekaniska upprepningar utan om fint glidande variationer som liksom kryper under huden på oss läsare… (Möjligen har mina versalmarkeringar förgrovat intrycket – tänk bort dem om de stör.)

Vandringen bland blommor fortsätter här under pausträdet – från tulpan till vallmo och så åter till vallmo. Texten som följer här är en sydslavisk folkvisa där vallmon spelar huvudrollen. Det är Sejfo som letat fram den åt oss och det är han som har gjort den första grundöversättningen, som följer här:

Vallmorna röda

Åter har de blommat ut
I sädesfältet vallmorna gömda,
Åkrarna har täckts
Av blommorna deras röda.

Vet du, kära modern min
Vad det är för blommor,
Som på våra åkrar växer
Så vackra, så röda?

Bittra växter är det, min son
Bittert är det som blommat,
I stället för gyllene vete
Ogräset är det som vuxit.

Mycket blod har spillts,
Ängarna ödelagts,
O det enda som är kvar
Är vallmors blommorna röda.

Sedan har jag utifrån Sejfos text gjort ett försök till en egen version; rytmiskt stämmer den inte, men det går ju att arbeta vidare. Här under kommer den och nedanför vallmobilden följer originalet. Har ni kommentarer, frågor eller förslag på förbättringar, så är naturligtvis allt sådant välkommet.

Vallmo röd

Ännu en gång står den i blom
Vallmon i sädesfältets gömmor
Översållade åkrarna står
Med blommornas röda.

Vet du mor, kära mor
Vad det är för blommor
Som växer på åkrarna här
Så vackra, så röda?

Bittra växter det är, min son
Bittert det är som blommar
I det gyllene vetets ställe
Växer nu ogräset upp.

Mycket blod har spillts
Och ängens gröna ödelagts
Det enda som finns åt oss kvar
Är vallmoblommor röda.

Makovi crveni

Opet su jutros procvali
U žitu makovi skriveni
Sve su nam njive ovili
Cvjetovi njihovi crveni

Znaš li majko, majčice
Kakvi su ono cvjetovi
Što rastu po našim njivama
Tako divni crveni?

Gorki su sinko plodovi
Čemer je ono procvao,
Umjesto zlatne pšenice
Korov je tamo niknuo

Mnogo je krvi poteklo
Polja su nam opustjela
Jedino što je ostalo
Cvjetovi maka crvenog