Sydslavisk vallmovisa

Vandringen bland blommor fortsätter här under pausträdet – från tulpan till vallmo och så åter till vallmo. Texten som följer här är en sydslavisk folkvisa där vallmon spelar huvudrollen. Det är Sejfo som letat fram den åt oss och det är han som har gjort den första grundöversättningen, som följer här:

Vallmorna röda

Åter har de blommat ut
I sädesfältet vallmorna gömda,
Åkrarna har täckts
Av blommorna deras röda.

Vet du, kära modern min
Vad det är för blommor,
Som på våra åkrar växer
Så vackra, så röda?

Bittra växter är det, min son
Bittert är det som blommat,
I stället för gyllene vete
Ogräset är det som vuxit.

Mycket blod har spillts,
Ängarna ödelagts,
O det enda som är kvar
Är vallmors blommorna röda.

Sedan har jag utifrån Sejfos text gjort ett försök till en egen version; rytmiskt stämmer den inte, men det går ju att arbeta vidare. Här under kommer den och nedanför vallmobilden följer originalet. Har ni kommentarer, frågor eller förslag på förbättringar, så är naturligtvis allt sådant välkommet.

Vallmo röd

Ännu en gång står den i blom
Vallmon i sädesfältets gömmor
Översållade åkrarna står
Med blommornas röda.

Vet du mor, kära mor
Vad det är för blommor
Som växer på åkrarna här
Så vackra, så röda?

Bittra växter det är, min son
Bittert det är som blommar
I det gyllene vetets ställe
Växer nu ogräset upp.

Mycket blod har spillts
Och ängens gröna ödelagts
Det enda som finns åt oss kvar
Är vallmoblommor röda.

vallmo

Makovi crveni

Opet su jutros procvali
U žitu makovi skriveni
Sve su nam njive ovili
Cvjetovi njihovi crveni

Znaš li majko, majčice
Kakvi su ono cvjetovi
Što rastu po našim njivama
Tako divni crveni?

Gorki su sinko plodovi
Čemer je ono procvao,
Umjesto zlatne pšenice
Korov je tamo niknuo

Mnogo je krvi poteklo
Polja su nam opustjela
Jedino što je ostalo
Cvjetovi maka crvenog

25 tankar om “Sydslavisk vallmovisa

  1. Spontant skulle jag säga att något i Sejfos översättning gått förlorat i din.
    I Sejfos hör man mer av det ursprunliga inbillar jag mig, en i våra öron knaggligare syntax, kanske också någon lite underlig syftning.
    Men även en hårdare rytm ett större driv, en större bitterhet i växt än i blomma, och kanske i människan – som ändå förlikas nånstans i slutraderna.

    Jag bor i Frankrike sedan tolv år och jag blir bara mer och mer arg på denna välpolerade franska jag omges av. Som alltid är så perfekt, och därmed många gånger tappar i uttrycksfullhet.
    Jag kan bli rasande på det som är att man vill göra om min blattefranska till något som inte är jag.
    Jag vill att det ursprungliga språket ska slå igenom, även om det blir ”fel” – om det innebär just en större uttrycksfullhet.

    I det här fallet finns det ju även ett original att förhålla sig till, som jag inte alls kan ha en åsikt om eftersom jag har nollkoll på språket. Möjligen kan jag ana mig till något som är just mycket rytmiskt, nästan monotont i sin rytm.

    Orden är det som gör att dikten växlar uttryck – i såna fall.
    Och det gör den ju i bägge era översättningar.
    Men din Bodil, känns mer polerad och slipad.
    Den känns därigenom svenskare.

    Finns det några svenska dikter på detta tema? Vilka växter växer på svenska unga mäns gravar? Vilka växter får svenska mödrar att beskåda med ögonen fulla av tårar?
    Gråter svenska mödrar i dikten över söner som stupat i krig?

    Det gör de väl antagligen inte.

    Det är folkvisestuk på den, kanske måste man utvidga sökandet dit. Jag är jättedålig på poesi, men ska fundera under dagen.
    Vilka blommor ser svenska mödrar som förlorat söner i krig…

  2. Jag tänkte att jag inledningsvis kunde säga lite om hur vi gått till väga i det här översättandet. Ingen av oss har lagt ner mer än någon timme på saken (Sejfo skrev något om 30 minuter för den första av sina versioner, den som finns publicerad här är den andra). Alltså: först ”hittade” Sejfo visan och efter det översatte han den i två omgångar. Jag fick först den ena och sedan den andra skickad till mig. Dessutom fick jag originalet. Jag började med att läsa de två svenska versionerna och därefter läste jag originaltexten och dessutom tittade jag på hur den såg ut som skriftbild. I texten hittade jag bara fyra ord som jag kände igen från tidigare och det var orden för ”röd”, ”mor”, ”gyllene” och ”äng”. Sedan tog jag fram min lilla svensk-serbokroatiska ordbok och letade fram vilket ord som betyder vad i texten i övrigt. Först efter de här små stegen började jag göra små ommöbleringar och förändringar i Sejfos text.

    Nu kan man fundera på vad som är lämpligt att ha som mål vid en översättning av en folkvisa mellan två åtminstone relativt olika språk. Svaret är nog inte helt givet. Jag tänker mig att målspråkstexten ska låta som målspråket, men å andra sidan ska texten bära med sig den stämning som finns i ursprungsversionen. Man kan också tänka sig översättningarna som olika titthål in i originalvisan.

    Med tanke på den korta tid vi lagt ner på det här (och på att ingen av oss är professionell översättare mellan just de här språken), så är det naturligtvis så att man kan nå en bra bit längre i det här. Ursprungstextens rytm skulle man exempelvis kunna närma sig mera.

    Och när det gäller besläktade visor i den svenska folkviseskatten, så vänder jag mig till läsekretsen. Jag kommer utan vidare på flera pausträdsläsare (vilka behåller jag för mig själv) som nog skulle kunna hitta något här.

  3. Lieber Michael, das ist aber eine nette Überraschung. Natürlich gucke ich bei dir rein (ehrlich gesagt habe ich schon kurz geguckt, aber jetzt werde ich mir das ganze etwas näher ansehen).

  4. Det har du rätt i..någon professionell översättare är jag inte..det här är nog första gången jag översätter en visa från mitt hemland till svenska…….

    som jag ser det när jag tittar på både min och Bodils översättning så är Bodils mera ”försvenskad”..samtidigt låter den mera mjukt i mina öron…min översättning däremot (det kan nog inte ni som är från Balkan märka) låter mera hård på något sätt..omöjligt att redovisa vad jag exakt menar med detta…….men den låter mera ”sydslavisk”..och det är klart att den gör det..åtminstonne i mina öron..för jag märker att jag har det där sydslaviska tänkandet och känslan som speglas lite i min översättning…..

    det interesanta är melodin..jag antar att ni inte (nu menar jag Bodil och Karin) hört visan……vi sjöng den i grundskolan…så vitt jag minns så sjöngs den version vi hade i skolan av en ung flicka..så hela låten är ju inte så ”hård” i sig…det känns som om man lyssnar på en barnvisa skriven för att natta små barn….men ändå är den inte det……och nu när jag försöker sjunga både utifrån min och Bodils översättning så fungerar det lite bättre med min……fast det var inte det jag ens tänkte på när jag översatte visan……men jag tycker ändå inte att det är en stor skillnad mellan de två översättningarna när det gäller att på bäst möjliga sätt ”täcka” originalet.
    Det finns säkert många olika sätt att översätta den..men tror inte att det finns så många varianter när det gäller ordvalet..det handlar mera att träffa rätt ordform och ordföljd så att det låter….och nu kommer det….ska det låta svenskt eller sydslaviskt……..

  5. Ja, och är inte det ett ”evigt dilemma” för översättare?

    Kanske kan man tro att olika översättningar fungerar olika bra för olika målgrupper?
    För den målgrupp jag tillhör är en ilsknare och kantigare översättning en fördel, men man kunde ju tänka sig att om man åkte ut på något bibliotek någonstans i Sverige och liksom ville SÄLJA ”den slaviska folkvisan”, dess skönhet, dess släktskap med svenska folkvisor – allt det – ja, då är Bodils översättning att föredra?

    Bodil, det där med att du öppnar fönster eller var det hål? in mot originalet gillar jag. Kanske är det så man ska se det.
    Inget blir någonsin definitivt, man kan alltid ändra sig.

    Vad gäller att översätta poesi har jag lärt mig (och det tror jag stenhårt på) så är det viktigare att vara poet än att kunna det språk man översätter från.

  6. Det är nog så att man föredrar försvenskade versioner om man vill sälja….i o för sig…de här varianterna är inte så otroligt olika….problemet kan uppstå om det är stora skillnader mellan varianterna coh om det verkligen är så att de mer försvenskade tappar när det gäller att föra över ”kraften” som finns i originalet..å andra sidan översätter man för att just föra över det där ”lilla” extra som finns i originalet så kan det lätt bli så att svensken som läser det ändå inte känner av den kraften eller det där lilla extra…och då är det nog bäst att försvenska det så mycket det går men att ändå inte tappa kärnan..och det har Bodil lyckats med ganska så bra tycker jag…..
    apropå visan….det enda jag minns om den här visan är att vi sjungit det i skolan inom musikämnet..försökte reda ut ursprunget men lyckades inte…men jag har för mig att det är en revolutionärsvisa som sjungits på Balkan under andra världskriget…vem som skrivit den har jag inte en aning om….vet att vi har en hel massa sådana revolutionärsvisor vars författare inte står klar..utan det sägs att det är folket som skrivit dem..eller inte ens skrivit..många har bara sjungits..skrivits ner på pappret har vissa visor långt efter att de sjungits….

  7. En av de ”hemliga” inre intentionerna med den här bloggen är att ”bära saker över gränser”. Det tror jag på ett särskilt sätt skett genom dagens inlägg och samtalet kring det. Tack, Sejfo! Och tack, Karin, för din medverkan här ”under kanten”!

  8. Bodil,
    Tack själv för ditt visade intresse…du bevisar än en gång din kompetens och mångsidighet….de sätt på vilka du gör det är oerhört givande…åtminstonne för min egen del……

  9. Mitt i allt kom jag plötsligt på hur den här vallmohistorien började: Från Sejfos tulpomania kom jag in bland vallmoblommor via en italiensk sång om en ung soldat som dog i ett krig som han hade lite eller ingenting att skaffa med. Hans grav fick inte sin plats på någon kyrkogård och inte pryddes den med rosor och tulpaner. Hans grav är ute på ett fält och blommorna som vakar över honom är ”mille papaveri rossi” (tusen röda vallmor). Här är sången – jag ger ingen noggrannare översättning än den lilla introduktionen, eftersom sångtexten är väldigt lång (jag orkar inte ge mig in på en översättning nu).

    Dormi sepolto in un campo di grano
    non è la rosa non è il tulipano
    che ti fan veglia dall’ombra dei fossi,
    ma sono mille papaveri rossi.

    «Lungo le sponde del mio torrente
    voglio che scendan i lucci argentati,
    non più i cadaveri dei soldati
    portati in braccio dalla corrente.»

    Così dicevi ed era d’inverno
    e come gli altri verso l’inferno
    te ne vai triste come chi deve
    il vento ti sputa in faccia la neve.

    Fermati Piero, fermati adesso
    lascia che il vento ti passi un po’ addosso,
    dei morti in battaglia ti porti la voce,
    chi diede la vita ebbe in cambio una croce.

    ma tu non lo udisti e il tempo passava
    con le stagioni a passo di giava
    ed arrivasti a varcar la frontiera
    in un bel giorno di primavera.

    E mentre marciavi con l’anima in spalle
    vedesti un uomo in fondo alla valle
    che aveva il tuo stesso identico umore
    ma la divisa di una altro colore.

    Sparagli Piero, sparagli ora
    e dopo un colpo sparagli ancora
    fino a che tu non lo vedrai esangue,
    cadere in terra e coprire il suo sangue.

    E se gli sparo in fronte o nel cuore
    soltanto il tempo avrà per morire
    ma il tempo a me resterà per vedere
    vedere gli occhi di un uomo che muore

    E mentre gli uso questa premura
    quello si volta, mi vede e ha paura
    ed imbracciata l’artiglieria
    non mi ricambia la cortesia

    Cadesti in terra senza un lamento
    e ti accorgesti in un solo momento
    che il tempo non ti sarebbe bastato
    a chiedere perdono per ogni peccato

    Cadesti in terra senza un lamento
    e ti accorgesti in un solo momento
    che la tua vita finiva quel giorno
    e non ci sarebbe più stato ritorno

    «Ninetta mia crepare di maggio
    ci vuole tanto troppo coraggio
    Ninetta bella dritto all’inferno
    avrei preferito andarci in inverno»

    E mentre il grano ti stava a sentire
    dentro alle mani stringevi un fucile
    dentro alla bocca stringevi parole
    troppo gelate per sciogliersi al sole

    Dormi sepolto in un campo di grano
    non è la rosa non è il tulipano
    che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
    ma sono mille papaveri rossi.

  10. De här valmoblommorna verkar ha en lång krigshistoria….de dyker upp ständigt när det snackas om krig och död……undrar om det är p.g.a blommornas underbara färg, deras ”bedarrande” kraft att berusa eller något annat

  11. Men hade ni redan glömt det? Det kom jag faktiskt ihåg, och kände återigen det där att Sverige är en utkant av Europa, i och för sig ska man väl vara glad för att det inte sjungs några visor om unga män som vilar under vallmo, men något hänger ihop som vi står utanför.

    Tack själva, ska man verkligen hålla på så, som om det vore en avslutad paneldebatt liksom?

    Själv har jag ett projekt som just nu sover lite men som jag kallar ”att sjunga med brytning”, vilket jag känner starkt att jag gör. Och som man väl också för kalla ”gränsöverskridande”, antar jag.
    Det här samtalet var i just det sammanhanget mycket berikande.

  12. Inte vet jag hur man ska hålla på. Jag kände bara en lust att säga tack till er som varit med här. Det är inte ofta det skapas en sådan här vallmotrio…

    Det projekt du talar om, var är det tänkt att ta form?

    PS ”Glömt”? Vallmon är ju glömskans blomma…

  13. Nej, det är inte tänkt att ta form, det var (och nu blir jag kanske oseriös igen) ett projekt på min blogg, där jag presenterade musik med människor som inte sjöng på sitt modersmål, en engelsman som sjöng Brel på engelska och franska, grupper som sjöng på många olika språk, sångare som har fler språk ibland i samma bit (där är belgare fenomenala).
    Bästa var den kinesiska gruppen The Pancakes som sjöng Tre pepparkaksgubbar, på svenska, till egen melodi.
    Ibland hittar jag nya, och då skriver jag om dem.

    Så något ”riktigt” projekt är det kanske inte, möjligen, obs, möjligen, skulle det kunna bli…

    Jag gillar själva brytningen.

  14. PS. Vad jag menade var att det plötsligt blev så högtidligt, och som om det var avslutat just. Det behöver det väl inte vara?

  15. Karin, jag tycker det kan vara lite roligt att vara lite högtidlig eller allvarlig emellanåt (det låter kanske lite motsägelsefullt med den här inblandningen av ”roligt”), men inget sådant här stämningsläge ska få ta platsen från de andra möjliga stämningslägena. Och jag tänker mig att man kan avsluta saker nästan hur många gånger som helst utan att något tar slut. Och när det gäller vallmon så är den ju en blomma för både för blodet och smärtan, för skönheten och livet, för glömskan och domnandet….och för kakor med vallmofrön i, eller hur? – Mohnkuchen lägger sig på mitt fat igen och ser svart och intressant ut i sitt inre…

  16. Hittade av en slump en kort information om en bok..en roman med titeln Röda vallmor av en författare som heter Alai (aldrig hört talas om)…..Denna bok blev nyligen översatt från ??-ingen aning- men jag antar chinesiska- till serbiska av en viss Dubravka Ivkovic (kan någon på Balkan chinesiska??)…boken har i alla fall publicerats i världslitteraturens antologi…som det står så utmärker boken ett visst ”barockt fint språk”, intressanta huvudpersoner, livsskildringar och ”dramatisk spänning”. Boken leder läsaren till Tibet innan den blev ockuperad av Kina…här kan man antagligen läsa om både kärlek och fiendskap….Kritiker anser att Röda vallmor är för Tibet ungefär som verk av Markes är för Colombia……..

    vet inte varför jag nämner detta…..kanske för att visa att de här magiska blommorna är nog magiska på något sätt även utanför Europa…….skulle vara spännande att ta reda på mer om just dessa blommors symbolik i olika världsdelar………

  17. Det blir nog en del red poppies framöver……….ska klistra in lite om det jag hittade på en websida..spännande…..

    Long before the Great War, the red poppy had become a symbol of death, renewal and life. The seeds of the flower can remain dormant in the earth for years, but will blossom spectacularly when the soil is churned. Beginning in late 1914, the fields of Northern France and Flanders became the scene of stupendous disturbances. Red Poppys soon appeared.

    In 1915, at a Canadian dressing station north of Ypres on the Essex Farm, an exhausted physician named Lt. Col. John McCrae would take in the view of the poppy strewn Salient and experience a moment of artistic inspiration.The veteran of the South African War was able to distill in a single vision the vitality of the red poppy symbol, his respect for the sacrifice made by his patients and dead comrades, and his intense feeling of obligation to them. McCrae would capture all of this in the most famous single poem of the First World War, In Flanders Fields.

    The doctor’s work achieved immediate universal popularity which was subsequently reinforced by his own death in 1918 from pneumonia and meningitis. He was buried in a military cemetery near Calais on the English Channel, thus becoming one with those of whom he wrote in his famous poem. Probably by the time of his internment, John McCrae’s verse had forever bound the image of the Red Poppy to the memory of the Great War. The poppy was eventually adopted by the British and Canadian Legions as the symbol of remembrance of World War One and a means of raising funds for disabled veterans. An American war volunteer, Moina Michael, helped establish the symbol in the US where the Veterans of Foreign Wars and the American Legion also embraced the Red Poppy tradition.

    In Flanders Fields
    By John McCrae

    In Flanders fields the poppies blow
    Between the crosses, row by row,
    That mark our place; and in the sky
    The larks, still bravely singing, fly
    Scarce heard among the guns below.

    We are the dead. Short days ago
    We lived, felt dawn, saw sunset glow,
    Loved, and were loved, and now we lie
    In Flanders fields.

    Take up our quarrel with the foe;
    To you from failing hands we throw
    The torch; be yours to hold it high.
    If yea break faith with us who die
    We shall not sleep, though poppies grow
    In Flanders fields

  18. Nu vet jag nog var den här symboliken i den sydslaviska visan kommer ifrån…kanske…….

  19. Jag tillhör de här som tror att bilder kommer och går genom våra medvetanden, genom historien, och bilden av fältet där slaget en gång stod, nu fyllt med vallmo, inbillar jag mig KAN ha förekommit redan hos de gamla grekerna.

    Det är liksom en evig bild, så Sejfo, att försöka hitta EN rot, tror jag är rätt kört, däremot kan man antagligen finna fler och fler bilder/texter där bilden förekommer.

    Vilket är ett litet fint projekt, vallmoprojektet kan man i all anspråkslöshet kalla det.

    Jag kom sent igår kväll att tänka på en ganska gullig liten historia om översättning, eller vad man ska kalla det.

    En god vän gav Strindbergs En dåres försvarstal (på franska) i den svenska nationalutgåvan till mina svärföräldrar. De blev jätteglada och läste med stor behållning och Strindberg hade bott i deras kvarter och allt var frid och fröjd. Det var bara en grej de undrade lite över, de tyckte att det var en bra konstig översättning.
    Den kändes inte riktigt fransk, och ibland var den nog behäftad med rena fel. Ändå var det en mycket bra text.
    Och då var det ju så att Strindberg skrev just den direkt på franska.

    Jag tycker att det är just gulligt, och ett ganska bra bevis på att DET GÅR. Man kan ”sjunga med brytning”.

  20. Vallmor finns ju flera sorter och jag föreställer mig att den vallmo som lyser röd på åker där tidigare gröda grott är kornvallmon. Här i kanten av Lund, som växer sig allt större ut över de omgivande åkrarna, ser jag att kornvallmon ofta får fäste där odling upphört och innan byggnationen satt ordentlig fart. Och faktum är att jag flera gånger tänkt på krig och döda soldater just på de ställen där vallmon prunkat, eftersom det är samma marker där Sveriges blodigaste slag ägde rum 4 december år 1676. Slaget vid Lund. Omkring 9000 döda och döende låg kvar på slagfältet. Någon dikt, visa eller sorgekväde från slaget känner jag inte till. Kanske finns det i Danmark, fler än två tredjedelar av de stupade var danskar. Jag bor ett stenkast från Sankt Hans backar, som nämns i texten här och från vars höjd man kan se ut över det forna slagfältet:
    http://www.hep.lu.se/staff/mjornmark//skane/slagetvidlund/slagetvidlund.htm

    Kornvallmon, Papaver rhoeas. Artnamnet rhoeas kommer av grekiskans rhoias som var namn på en vallmo hos Theofrastos, 300 f. kr.
    http://linnaeus.nrm.se/flora/di/papavera/papav/paparho1.jpg

    I svensk lyrik finns det nog betydligt fler dikter och visor om drunknade sjömän, än om i strid stupade. Blommor som förekommer i samband med sorg och gravar är ofta inte namngivna. Liljor finns och ofta blomster och kransar / blomsterkransar, eller grönskande träd som böjer sig över graven. Jag finner inget sorgekväde eller annan dikt med vallmor uti.

    Av helt andra slag är nedanstående vallmoförekomster

    Här förs allt samman till en vallmo:

    De fyra väderstrecken böjer han varligt samman
    till en vallmo. Floderna och havsströmmarna
    lockar han in i handens fåror.
    Snöbergen, stäpperna och djungeln,
    Virvelstormen före en regntid,
    Alla dessa väldiga prologer
    Stillnar till ett leende
    Eller den spröda tonen i en herdepipa.

    Det är första strofen i dikten Panteisten ur Snölegend, av Verner Aspenström, som börjar så.

    Sedan får jag ju inte glömma mitt ursprungslandskap,
    vars hyllning till flickorna ju inte är sorgesam alls.

    Det är flickorna i Småland, det är flickorna från mon.
    Det är flickorna som vallmoblom och lilja och pion.

  21. Werner stavas det.
    Karin angående att sjunga på anna än sitt modersmål:
    en av våra söner är fritidsmusiker, bor i Bryssel och sjunger
    oförskräckt på så väl franska, flamländska som engelska. Och vill du lyssna så finns ett det par franska (Billetsdoux, Ménilmontant) och ett engelskt exempel här: http://www.billetsdoux.be

  22. Tack Agneta,
    ja, du är förstås den jag allra främst tänkte på i min första kommentar en bit upp. Mycket intressant och också mycket vackert har du infogat här: vallmon i Lundatrakten, det blodiga slaget vid Lund, hänvisningen till visorna om döda sjömän, Aspenströms dikt, flickorna från mon…

Kommentera