Limbo

Jag mediterar över ordet ”limbo”, som gång på gång har hamnat i min väg på sista tiden. Själva klangen i ordet är tilltalande: harmonisk med en lätt magi över sig, ordet sjunger och studsar liksom i huvudet på mig: limbo, limbo, limbo…

Vad betyder det då? Det betyder ”varken himmel eller helvete”. Svaret är som början till nya frågor – vad är himmel, vad är helvete? Himlen är dit man vill komma eller dit man ska vilja komma, fast himlen går inte föreställa sig och inte går den att beskriva. Och helvetet, ja, dit vill man inte, eller hur? Kanske är det lite lättare att föreställa sig helvetet än himlen och visst beskrivs helvetet mycket oftare och uttrycksfullare – tänk bara på ”Divina Commmedia”! Nog är det väl ”Inferno” som läses och som intresserar (tänk bara på femte sången om Paolo och Francesca!) – ”Purgatorio” och ”Paradiso” ligger långt efter där. Purgatorio eller skärselden är det då besläktat med limbo? Det ligger ju emellan himmel och helvete, men nej, med limbo har skärselden ingen likhet. Skärselden för till himlen, den är ett slags väg, en knagglig väg men en väg. Limbo är något annat, limbo för ingenstans. Är limbo ett tomrum? Eller tomhet? Ett icke-vara? Om man säger att man befinner sig i limbo, vad menar man då? Limbo är en plats där man inte vill vara, limbo är ett tillstånd man inte vill befinna sig i. Är limbo ett slags helvete utan konkreta plågor? Är limbo frånvaron av allt?

måne

16 tankar om “Limbo

  1. Snygg måne!
    Måste erkänna att jag aldrig riktigt vågat mig på limbo, att använda det alltså. En god vän gör det och jag har aldrig fattat vad det innebär för henne, men jag tror iofs att det har med frånvaro att göra. Frånvaro av allt. Lust, glädje, ilska – riktning.
    Limbo saknar defintivt riktning.
    Kanske, utöver allt annat elände med limbo, så kan man inte ta sig ur det av egna krafter heller, en sorts förlamning.

    Limbo förekommer ju även i seriösa texter, jag blir inte klok på det där heller.

    För mig är limbo ett sånt där ord som förblir ”ogestaltat”. Kanske går det inte att gestalta?

    Kanske borde man börja använda det lite på måfå, för att se hur omgivningen reagerar. Man känner sig hängig: Nejnej, säger man, jag är i limbo nu.
    Eller man tycker att något verkar mindre bra än man hade tänkt sig (tex en högskolereform eller nåt) och man säger: De måste verkligen ha haft limbo när de skrev!
    Man får dåligt kaffe på en uteservering och utropar: Dethär kaffet är rena rama limbot!

    Eller också begär man helt enkelt förklaringar då man stöter på det. Man skrver till den kultursida där någon använt det i en recension, man spänner ögonen i goda vänner som använder ordet och säger: VAD MENAR DU MED DET!??

    Eller också låter man bara bli det.
    Tänker att det hänger där som månen mellan rymd och jord, oåtkomligt men högst verkligt.

  2. Karin,
    ”så här från måne till måne eller oss månar emellan” kunde jag lite för andra besökare bortskrämmande internt börja mitt svar –

    men jag väljer en annan (möjligen inte mindre bortskrämmande) väg: En av de limbo-texter jag stött på under de senaste dagarna (jag har snubblat på ordet både i text och ja, vad kallar man det andra, när någon säger något till en? – i alla fall jag har snubblat över ordet en mängd gånger på väldigt kort tid) är ett par rader som litteraturvetaren Edoardo Sanguineti skriver om en karaktär i Moravias roman ”Gli indifferenti”. Han skriver att Michele (så heter den här personen) gör en typisk moraviansk revolt det vill säga en handlingslös icke-revolt: ”perché rimane nel limbo delle intenzioni e dei sentimenti”. Alltså Micheles ”revolthandlingar” stannar i avsikternas och känslornas (”känslornas” är kanske inte en så bra översättning här) limbo. Här är alltså limbo det som inte blir till något, som inte inte genomförs, något som stannar vid en kanske lite kletig gräns.

    Jag ska nu fundera lite mer över det du säger här ovanför – kanske sätter du fingret på något när du talat om ”ogestaltat”, kanske är limbo det ogestaltade eller det ogestaltbara…

    PS Och den här boktiteln ”Gli indifferenti” har nog mycket med limbo att göra. Jag undrar om inte limbo skulle kunna vara ett slags nyckel till de manliga huvudpersonernas sinnestillstånd i nästan alla Moravias existentialistiska romaner. Bla, bla…

  3. Limbo… Ligger inte just precis det svårligen definierbara i begreppet? Att vara i limbo – vara avskuren, ingenstans, mitt i ingenting. Total avsaknad av känslor och tankar. Det mest skrämmande av allt, att befinna sig i ett ingenting av total indifferens, likgiltighet.

    Hörde begreppet som barn och blev livrädd att något sådant som limbo skulle finnas (eller inte). Tänkte mig väl då, att individen i limbo själv hade tankar och känslor, men liksom ingen resonans eller avsättning för dem. Bedövande, förlamande vidder av tomhet och likgiltighet överallt. Det slog mig som det värsta straffet av alla. Det gör det nog fortfarande.

    Många skräckfilmsregissörer utnyttjar ju just limbo, som ett icke-existerande tillstånd mellan liv och död – man är varken eller. Minns att jag såg ”Mumien” som 11-åring av misstag och blev vettskrämd. Fick inte ihop mumiens ursinne och hämndbegär med vad jag lärt mig i skolan om att man före balsameringen drog ur hjärnan genom näsan och tog ur alla mjukdelar ur kroppen. Ja, jag var ett konstigt barn… Men livrädd blev jag i alla fall för mumiens icke-existens, så att säga och vettlösa våldsamhet.

    Mer jordnära – man kan inbland får för sig att man befinner sig i limbo när man kontaktar svenska företag och myndigheter. De ignorerar brev, mail och telefonsamtal, som om man inte fanns. :)

  4. Tänk jag har alltid trott att ”limbo” var detsamma som skärselden men det ser jag ju nu att det inte är. Förutom Bodils inlägg och kommentarerna ovan konsulterar jag The Concise Oxford Dictionary som berättar: ”Supposed abode of pre-Christian righteous persons and unbaptized infants. (Själva ordet lär ha med latinets ”limbus” att göra, dvs. ”kant”; ”gränsområde” e.dyl).

    Emellertid: En stunds strövande på nät och i bokhyllor för mig förbi bl.a. Enzenberger, Henz Rühmann, Dante och Zarah Leander. Får se om det kan bli nåt av det. Under tiden tillåter jag mig (förlåt Bodil) att inbjuda till Dantes parkeringshus där jag spekulerar om en del andra underjordiska ställen. Ett par bra länkar där, faktiskt, bl.a. en bild av Paulo och Francesca.

    Men hur var det nu med den där karibiska dansen som liknar omvänt höjdhopp?

  5. Marita,
    tack för den här sakliga mumie-exkursen:

    ”Fick inte ihop mumiens ursinne och hämndbegär med vad jag lärt mig i skolan om att man före balsameringen drog ur hjärnan genom näsan och tog ur alla mjukdelar ur kroppen.”

    Bengt,
    jag har nu besökt Dantes parkeringshus och ”tagit till mig” de visdomar som finns lagrade där.

    Jag funderar också lite på ordets etymologi: Jag vet ju att ”limit”, ”limes”, ”limite” och liknande ord på olika språk betyder något med gräns, men var kommer b:et ifrån i ”limbus”. Det är ju egentligen det som gör ordet så ljudmässigt lockande (se början av min text) – det som ger studsen (i mötet med m:et alltså).

    Den karibiska dansen verkar heta ”limbo” helt på eget initiativ och det gör den rätt i för det passar för en dans, särskilt för en dans av detta omvända höjdhoppsslag.

  6. Jag har gått omkring och tänkt att det låter som hambo, och att det i konsekvensens namn borde finnas niglimbo.
    Men jag tyckte att det var för dumt för att skriva, nu gjorde jag det i alla fall.

    Bn tror jag lever sitt eget liv, homme och hombre (stavas dets så?)
    Jag tror verkligen på limbo som något som har med gräns att göra, limes evigheten eller noll.

  7. Karin,

    aha, b lever sitt eget liv. (B)ene, då snackar jag inte mer om det.

    Nu undrar jag i stället över detta ”niglimbo” eller är det jag som betonar ordet fel i huvudet, nej, hur ska du veta det, alltså jag betonar lim-stavelsen och ingen annan.

    Du tänker på hambo, kanske kan man också – ja, det kan man – tänka på mambo, lambada och vad ska vi ta? Vi skakar nu av oss det här obehagliga otillståndet och går in i något mera kroppsligt.

  8. Ansågs inte förr ett litet barn leva i limbo, inom den katolska världen i alla fall? Åtminstone om det var odöpt.

  9. Agneta,

    ja, i alla fall förpassades odöpta barn som dött dit och även ”ädla” icke-kristna, vill jag minnas. Så limbo måste ändå vara tänkt att vara något helt annat än helvetet, men vad är/var det tänkt att vara? Jag kan inte ens i teorin föreställa mig hur limbovärlden skulle vara. Det är väl det här evighetsperspektivet som gör att det föreställbara tillståndet bara kan bli antingen himmel eller helvete och egentligen vid närmare eftertanke är himmel i evighet ett slags helvete det också, eller?

  10. Som jag fattat limbo, så var det till för dem som utan egen förskyllan inte kunde komma till himlen. De odöpta och de som levt före kristen tid.

    Till Limbo kan man dock fara, det ligger mellan Falun och Rättvik!

  11. hej på er!
    Besök gärna SR c, Sveriges radios digitala kanal för konst och idéer. Temanumret sedan en tid tillbaka är Limbo. Konstnärer, journalister, och andra har funderat kring och försökt sig på att gestalta vad Limbo skulle kunna vara/är för något.

    Ps. vi gör en limbowebbsändning den 15:e december. Lyssna gärna!

  12. Hej Nathaly,
    tack, jag ska se om jag kanske kan göra ett pausträdsevenemang kring den här limbowebbsändningen.

Kommentera