Thomas Mann – Den falske ynglingen

![Tod inV](/wp-content/PICT5/PICT5532.jpg @alignright)För någon vecka sedan, eller när var det? – här har hoppats och vistats i limbo och på vallmofält så intensivt på sista tiden att jag inte riktigt minns – nå, för ett tag sedan pratade jag i alla fall helt flyktigt om Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” här. Och jag tänkte då att jag skulle återvända till den novellen någon gång. Jag tänkte att jag på prov skulle dra ut en tråd ur den mannska väven i den här novellen. Thomas Mann har ju ett oerhört medvetet och genomtänkt sätt att bygga upp sina gestalter och händelseförlopp – läser man texterna noga och helst många gånger så ser man att väven består av långa tema-variation -variation-…-trådar. Idag tänker jag dra lite i ”den-falske-ynglings-tråden”.

Gustav Aschenbach, en framgångsrik nu åldrande författare, lämnar full av tvivel på sitt författarskap ja, på sig själv som människa, på sitt liv, München och reser söderut. Han vet först inte vart exakt han är på väg. Drivkraften är ”längtan bort.” Han hamnar i Istrien, i Pola, men känner, att ”det var inte hit”, så han stiger ombord på en ångbåt med destinationen Venedig.

När Aschenbach står där uppe på däck och tittar ner på folket på kajerna i Polas hamn och på andra passagerare som just stigit ombord, ser han något som väcker hans uppmärksamhet. Bland passagerarna på andraklassdäck ser han en grupp unga män, som alla verkar mycket uppsluppna inför utflykten till Italien. Han följer gruppen med blicken en stund och upptäcker plötsligt att en av de unga männen inte alls är ung, utan en sminkad gammal man:

Einer, in hellgelbem, übermodisch geschnittenem Sommeranzug, ROTER KRAWATTE und KÜHN AUFGEBOGENEM PANAMA… Mit einer Art von Entsetzen erkannte Aschenbach, daß dieser Jüngling falsch war. Er war alt, man konnte nicht zweifeln. Runzeln umgaben ihm Augen und Mund. DAS MATTE KARMESIN DER WANGEN war Schminke, das braune Haar unter DEM FARBIG UMWUNDENEM Perücke, sein Hals verfallen und sehnig, sein aufgesetztes Schnurrbärtchen und die Fliege am Kinn gefärbt… und seine Hände, mit Siegelringen an beiden Zeigefingern, waren die eines Greises. Schauerlich angemutet sah Aschenbach ihm und seiner Gemeinschaft mit den Freunden zu… Widerlich war es zu sehen, in welchen Zustand den aufgestutzten Greisen seine falsche Gemeinschaft mit der Jugend gebracht hatte. (Versalerna här är mina och det kommer de att vara i nästa citat också.)

Aschenbach anfalls vid denna åsyn av en känsla av skräck och avsmak, som han först så småningom lyckas frigöra sig ifrån, om han nu alls kommer ur känslan helt.

Nu gör jag ett hopp(!) i texten för att inte bli för långrandig: Aschenbach slår sig ner i ett hotell i Venedig och där förälskar han sig efter en kort tid i en underbart vacker polsk pojke, Tadzio. Efter en tid cirkulerar Aschenbachs liv kring Tadzio, det finns ingen plats för något annat. Allt han gör har som mål att komma närmare Tadzio, att behaga Tadzio. Och till sist (ja, det är kanske inte ”till sist” riktigt) finner vi honom i en situation där vi plötsligt känner igen tråden från upplevelsen på ångbåten. Ett tag har den löpt underjordiskt, men nu är den upp i ljuset igen. Aschenbach börjar ”föryngra” sitt utseende. Han klär sig ungdomligare och flottare, han färgar håret, han sminkar sig:

Er fügte seinem Anzuge jugendlich aufheiternde Einzelheiten hinzu, er legte Edelsteine an und benutzte Parfums… er besuchte häufig den Coiffeur des Hauses… der Beredte wusch das Haar des Gastes mit zweierlei Wasser, einem klaren und einem dunklen, und es war schwarz wie in jungen Jahren. Er bog es hierauf mit der Brennschere in weiche Lagen… Aschenbach sah im Glas seine Brauen sich entschieden und ebenmäßig wölben, den Schnitt seiner Augen sich verlängern, ihren Glanz durch eine leichte Untermalung des Lides heben, sah weiter unten, wo die Haut bräunlich-ledern gewesen, weich aufgetragen EIN ZARTES KARMIN erwachen, seine Lippen, blutarm soeben noch, himbeerfarben schwellen, die Furchen der Wangen, des Mundes, die Runzeln der Augen unter Creme und Jugendhauch verschwinden, erblickte mit Herzklopfen einen blühenden Jüngling… SEINE KRAWATTE WAR ROT, SEIN BREITSCHATTENDER STROHHUT MIT EINEM MEHRFARBIGEN BANDE UMWUNDEN.

Aschenbach är nu själv en falsk yngling – just en sådan som en gång väckte hans djupaste vämjelse. Den närmast makabra sensualismen i det här sista stycket är oerhört raffinerad särskilt i sin korrespondens med stycket om gamlingen på ångbåten och den räcker läsaren bilden av en människas förfall och undergång djupt in i kroppen som ett rent fysiskt illamående. Och betraktar ni de två citaten så ser ni att det inte är fråga om några mekaniska upprepningar utan om fint glidande variationer som liksom kryper under huden på oss läsare… (Möjligen har mina versalmarkeringar förgrovat intrycket – tänk bort dem om de stör.)

8 tankar om “Thomas Mann – Den falske ynglingen

  1. När äldre kvinnor klär sig och sminkar sig som unga flickor i England, säger man att de är ”mutton dressed as lamb”. Mycket nedsättande.
    Aschenbach (Mann) tycker den äldre mannen med ynglingarna är frånstötande, ändå kan han inte låta bli att falla i samma fälla när han möter Tadzio.
    Handen på hjärtat – vad tänker vi när vi ser män som kammat över sitt tunna, färgade hår på hjässan i en Robin Hood-frisyr? (Ta från de rika ge till de fattiga.) Eller kvinnor i 60-årsåldern i minikjol och tights?
    Denna ungdomskult – längtan tillbaka till en yngre, vitalare ålder. Kanske har det alltid varit så. Vi vet att vi aldrig kan återskapa vår ungdom och ändå strävar vi dithän. Livet är grymt. Eller med Strindbergs ord ”det är synd om människorna”.

  2. Ja, det är nog något mycket mänskligt att längta tillbaka till ungdomstiden och väl också detta att försöka att flytta sig bakåt till denna tid. Thomas Mann kastar ett mycket grällt ljus över Aschenbachs föryngringsförsök, ett grällt och hänsynslöst ljus. Detta korsar han med ett slags högt uppdrivet sensuellt raffinemang i beskrivningen. Märkligt nog resulterar det hela i djupt känd/kännbar tragik. Så här eländigt är människolivet om vi inte kan släppa det som en gång släppt oss…

  3. Det var längesen jag läste Döden i Venedig, men för inte så lång tid sen läste jag Buddenbrooks, och samma sak där, fast själva utfasningen och förfallet sträcker sig liksom över flera generationer.
    Det fysiska förfallet i kombination med ett moraliskt dito.
    Och den siste lille Biddenbrooken blir inte ens gammal, men är fysiskt klen redan från starten.
    Oduglig att överleva.

    Det är nog ett av Manns återkommande teman.
    Hur det syns utanpå folk när de inte är fit for fight inuti.

    Som ”metod” skulle jag vilja säga att det inte känns pk idag, men när Mann gör det är det helt i sin ordning.

  4. Hej Karin,
    så ses vi också här i ThMannvärlden – piacere; det sista du säger här vill jag fråga dig om: ”Som ‘metod’ skulle jag vilja säga att det inte känns pk idag”. Varför känns det inte pk? Och – detta intresserar mig nog mer – är det viktigt det här med pk (eller är det ett tyranni?)?

  5. Att det inte känns (känns?) pk beror på att vi betraktar en massa saker som man på Manns tid betraktade som mer eller mindre degenererat som helt i sin ordning idag. Eller gör vi inte? Homosexualiteten för det första, men det är ju även i ännu högre grad än då – mer eftersträvansvärt att ägna sig åt något konstnärligt än att ta över ett handelshus och göra ”ett hederligt jobb”.
    Våra attityder till det som var problematiskt för Mann har svängt.

    Nu tycker inte jag att det betyder att han blir platt eller omodern, för hans gestalter är alldeles för mångfacetterade för det, alldeles för mycket målade i gråskala.
    Dessutom brottas de ju med sig själva, de vill inte men faller till föga, rycker upp sig, men så går det inte igen…
    Mann skriver i allra högsta grad i den tradition som jag kallar opk i något inlägg, människorna har ett moraliskt projekt för sig själva och sin utveckling (typ Kristens resa) – MEN, de klarar det inte.
    Kanske är det därför han fortfarande känns modern.
    (Ja, det finns väl en massa andra förklaringar också.)

    Och nej, jag kan inte säga att jag tycker att det känns viktigt att skriva politiskt korrekt, jag tror snarare att jag är rätt dålig på det.
    Om jag generaliserar och överdriver så är pk-teman just nu: klassresor (men de är på nedåtgående), kvinnor som blir utnyttjade och går under, i någon sorts märklig feministisk anda, invandrarproblematik i Sverige (HÖG pk-faktor på den).
    Men själva grejen är att gestalterna INTE brottas med inre moraliska frågor, utan har hela omgivningen mot sig och antingen klarar sig eller inte, men allt är ”någon annans fel”. Samhället, den som utövade incesten, männen, svenskarna – you name it.

    Men pk kanske är fel ord, dagens litteratur ser inte ut så, som jag uppfattar den, inte särskilt mycket i alla fall, men mycket i dagens litteratur uppfattar jag som tämligen ointressant.

    Mann däremot som högintressant.

    Tycker du att det stämmer, det jag säger?

  6. Och visst är det en tyranni!
    I allra högsta grad, men då börjar vi komma in på politiska frågor.
    Jag menar, vad som då är pk och hur det blivit så och hur det ser ut på andra håll och allt möjligt, som gör att jag inte TROR på många av de här frågorna – som grund för en bärande litteratur, en som håller över tiden.
    Men sånt återstår ju att se.

  7. Under min levnad har jag aldrig förr upplevt den sortens pk-tyranni som i dag nästlat sig in snart sagt överallt. ”Från svenska staten har utgått ett påbud … ”, tänker jag alltsomoftast då jag ser, hör eller läser något. Jag ser också att många av de unga har tagit till sig diktaten och gjort dem till sina och i mångt och mycket fjärmat sig från all insikt om tidigare tidevarv och från att själv söka svar. När jag var ung på femtiotalet fanns en långt större frihet att tänka sina egna tankar och bilda sig sin egen uppfattning. Fanns det ett påbud så handlade det om friheten att själv söka svaren. Några pk-pekfingrar såg jag aldrig till. Fanns de så missade jag dem totalt. Kanske kastades barnet ut med badvattnet i och med alla skolreformer som kom att ske efter min skolgång?

    Hur det ser ut på andra håll vet jag inte mycket om. Men jag föreställer mig att pk-influenserna inte kan vara lika utbredda som hos oss.

  8. Karin, nu är jag lite trött och okoncentrerad, men jag tror mig följa ditt resonemang om människor som brottas med sig själva och med moraliska frågor. Detta är engagerande och intressant, inte minst såsom det formuleras av Thomas Mann. Och speciellt när människan inte lyckas, framgången är ofta mer banal och slätstruken än det kämpande misslyckandet. Och så detta med människan som världen.

    Det politiskt korrekta irriterar särskilt genom sin förminskning och sitt förtorftigande av världen och människan.

Kommentera