Kanske är det dikten ”Joniskt” av Konstantin Kavafis, ett tuppfjät härifrån, kanske är det utsnittet ur Bertil Malmberg-dikten, som Bengt satte in i kommentaren under Kavafis-dikten:
Det snöar över mig: thessalisk snö.
Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.
Jag hette Artemis. Jag var gudinna.
som för min tanke till Schillers ”Die Götter Griechenlands”- fastän allt är på ett annat sätt där än i de båda dikter jag stiger ut ifrån. Jag skriver in den första entusiastiskt nostalgiska (ja, det stämningsläget finns) strofen här och samtidigt kastar jag en förstulen blick bort mot Hefaisteion – det hemlighetsfullaste av Atens tempel, om någonstans, så: här, kunde vi se en skymt av en gud

Da ihr noch die schöne Welt regieret,
An der Freude leichtem Gängelband
Selige Geschlechter noch geführet,
Schöne Wesen aus dem Fabelland!
Ach, da euer Wonnedienst noch glänzte,
Wie ganz anders, anders war es da!
Da man deine Tempel noch bekränzte,
Venus Amathusia!

Jag döljer fjorton strofer i detta klänningsveck och låter Schiller uttala den sextonde och sista smärtsamt längtansfulla. Gudarna befriade sig ur tiden och svävar nu för evigt på Pindus’ höjder och allt det vackra, alla färger, alla toner tog de med sig. Åt oss blev inget annat kvar än det sin själ berövade ordet(ja, jag vill säga det just så).
Ja, sie kehrten heim, und alles Schöne,
Alles Hohe nahmen sie mit fort,
Alle Farben, alle Lebenstöne,
Und uns blieb nur das entseelte Wort.
Aus der Zeitfluth weggerissen, schweben
Sie gerettet auf des Pindus Höhn;
Was unsterblich im Gesang soll leben,
Muß im Leben untergehn.







