Författare: Bodil Z

Kanske är det dikten ”Joniskt” av Konstantin Kavafis, ett tuppfjät härifrån, kanske är det utsnittet ur Bertil Malmberg-dikten, som Bengt satte in i kommentaren under Kavafis-dikten:

Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

som för min tanke till Schillers ”Die Götter Griechenlands”- fastän allt är på ett annat sätt där än i de båda dikter jag stiger ut ifrån. Jag skriver in den första entusiastiskt nostalgiska (ja, det stämningsläget finns) strofen här och samtidigt kastar jag en förstulen blick bort mot Hefaisteion – det hemlighetsfullaste av Atens tempel, om någonstans, så: här, kunde vi se en skymt av en gud

Da ihr noch die schöne Welt regieret,
An der Freude leichtem Gängelband
Selige Geschlechter noch geführet,
Schöne Wesen aus dem Fabelland!
Ach, da euer Wonnedienst noch glänzte,
Wie ganz anders, anders war es da!
Da man deine Tempel noch bekränzte,
Venus Amathusia!

Jag döljer fjorton strofer i detta klänningsveck och låter Schiller uttala den sextonde och sista smärtsamt längtansfulla. Gudarna befriade sig ur tiden och svävar nu för evigt på Pindus’ höjder och allt det vackra, alla färger, alla toner tog de med sig. Åt oss blev inget annat kvar än det sin själ berövade ordet(ja, jag vill säga det just så).

Ja, sie kehrten heim, und alles Schöne,
Alles Hohe nahmen sie mit fort,
Alle Farben, alle Lebenstöne,
Und uns blieb nur das entseelte Wort.
Aus der Zeitfluth weggerissen, schweben
Sie gerettet auf des Pindus Höhn;
Was unsterblich im Gesang soll leben,
Muß im Leben untergehn.

Innan jag reste till Aten i februari det här året – kanske minns någon av er pausträdets ”grekiska tid”- läste jag en del grekisk poesi (i svensk översättning) bland annat några dikter av Konstantin Kavafis. Nu vet jag i och för sig mycket väl att Kavafis levde och dog i Alexandria och inte i det egentliga Grekland, men han är/var en del av den grekiska världen.

Denna morgon läser jag hans dikt ”Joniskt” för er:

För att vi brutit sönder deras stoder,
för att vi jagat bort dem från deras tempel,
är gudarna för den skull alls ej döda.
O Joniens jord, dig älskar de ännu
och deras själar minns dig än alltjämt.
När över dig det dagas en augustimorgon,
en vårlig yster ström av deras liv drar genom atmosfären kring dig;
och stundom ilar den eteriska gestalten
av en efeb, helt vagt, med snabba steg
hän över dina kullar.

För den eteriska gestalten som ilar hän över Joniens kullar har jag bara en inre bild – som jag i hemlighet projicerar in i det blåa fältet. Kanske har ni också en sådan bild…

På tåget ner till Göteborg igår förmiddags läste jag igenom förlaget Ersatz’ katalog för den här hösten.

Ersatz är ett förlag som intresserar mig och för inte så länge sedan skrev jag några rader om den nordisk-ryska diktantologin Swinging with Neighbours här. I mitt katalogläsande stannade jag på ett särskilt sätt vid boken om poeten Konstantin Kavafis. Det är ”en dvd-bok om en av Medelhavsvärldens mest omtyckta poeter”, läste jag. I presentationen står det vidare bland annat så här:

Volymen är trespråkig (grekiska, svenska och engelska) och innehåller dikter av Kavafis samt inledningar av Carl Henrik Svenstedt, Carina Waern och Sture Linnér. Filmen är gjord av Svenstedt, Piri Can Koman och Nicholas Wakeham och dikterna är tolkade av Rea Mellberg och Magnus William-Olsson.

Vad var det då som fick mig att stanna upp här på detta ”särskilda sätt”? Det var det här:

Kom ofta tillbaka och ta mig,
älskade känsla kom åter och ta mig –
när kroppens minne vaknar
och lusten från förr rinner i blodet på nytt;
när läpparna och huden minns,
och händerna känner som om de vidrör på nytt.

Kom ofta tillbaka och ta mig om natten,
när läpparna och huden minns…

Boken kommer ut i januari 2007.

•

Denna Göteborgsdag avslutade jag på 7:ans ölhall tillsammans med min syster. Vi drack varsin Staropramen och klämde i oss överkryddad ölkorv till det, något ville vi äta och något annat än ölkorv finns aldrig där. Det är ett ganska speciellt ställe den här ölhallen, 70-80% av besökarna är män, främst av öltyp. Stengolvet gör att lokalens alla stora ljud kastas in i öronen med så stor kraft att man inte hör vad den man pratar med säger och luften är fylld av något som jag skulle vilja kalla för öldis. På TV visades denna kväll – helt stilenligt – en boxningsmatch. Det finns nog inte många sådana här ölhallar i Sverige, man får en känsla av andra platser, andra länder, en utkant av Hamburg kanske, Rostock, Szczecin eller något ställe i norra Tjeckien…