Min Oma

Min Oma eller min mormor dog när hon var 92. Det är ganska länge sedan nu. Hon var egentligen helt klar i huvudet ända till slutet och inte var hon direkt sjuk heller, bara lite trött och liksom skör. Jag vet att hon satt på balkongen på Danvikshemmet i Stockholm – det var försommar – och drack vitt vin med min mamma och min moster en av de sista kvällarna hon levde, kanske var det den sista.

Jag vet inte om det är ofta eller sällan jag tänker på henne. Ibland dyker ett minne upp och då cirklar tankarna omkring henne en stund. Jag minns att hon en gång överraskade oss barn (alltså mina syskon och mig) med att plötsligt säga att hon varit på Spetsbergen. Hon hade inte några särskilt exakta geografisk föreställningar – saker låg långt bort eller inte så långt bort. En annan gång sa hon att hon varit vid ekvatorn, men det visade sig sedan inte vara sant, men Spetsbergen det var sant. Ibland sjöng hon en stump till exempel ”Pommernland ist abgebrannt – Maikäfer flieg”. När hon slutade sjunga brukade hon nicka och sucka och säga ”Ja, so ist das”. Ibland uttalade hon sig om händelser eller människor ur världshistorien, till exempel så här: ”Eva Peron var en mycket vacker fru.”

Oma brukade kalla mig för Marjellchen eller Puppka, ja, min syster brukade också få heta så. Vad hon kallade våra bröder för minns jag inte. ”Puppka” är Puppe (docka) med en halvslavisk diminutivändelse och ”Marjellchen” har jag skrivit om här förut: ”Marjell” är ett ord för flicka som förekom i Ostpreußen på den tyska tiden (förmodligen ett gammalt baltiskt eller närmare bestämt fornpreussiskt ord), fast Oma var ju inte från Ostpreußen utan från Hinterpommern. Jag minns en del små ordspråk eller talesätt som hon liksom strödde omkring sig. Några var ganska glada eller lätt nonsensaktiga som den här:

Ach du meine liebe Güte
sechs Bonbons in einer Tüte

Vad det uttrycker? Tja, kanske ett slags förundran över livets små ting.

Annat var mörkare:

Das Leben ist wie ein Kinderhemd
Kurz – und von oben bis unten
beschissen

En del var coolt likgiltigt inför stort och smått:

Ob Speck oder Aal
ist mir alles egal

Eller smått obegripliga:

Verschwinde
wie die Wurst im Spinde
(”Wurst” uttalades då ”Wurscht”)

Försvinn som korven i skåpet. Ja, känn på den.

Vissa kunde ha något knipslugt eller smålistigt över sig som det här:

Mit Geduld und Spucke
Fängt man eine Mucke

Med tålamod och spott fångar man en mygga. Ja, ”mygga” heter ju egentligen ”Mücke”, men för rimmets skull blev det ”Mucke”.

Ibland var hon trött på allt och sa:

Ich bin der lahme Muck.

Vad ”Muck” skulle vara fick jag aldrig veta…

Salvatore Quasimodo – Pastore d’aria

Igår kväll läste jag länge dikten ”Che vuoi, pastore d’aria?” av Salvatore Quasimodo. Jag försökte gräva mig in i den. Bredvid mig hade jag också Anders Österlings tolkning av den – ”Vad vill du, luftens herde?”

![Acquaviva](/wp-content/3120756555127.jpg @alignright)Sicilianskt inland någonstans bortom Agrigento, floden Platani, högslätten Acquaviva – det är där vi är. Tiden då, är den Quasimodos egen (1901-1968)? Det är den nog inte, urtid eller tidlöshet verkar det snarare som – klangen från herdarnas uråldriga vallhorn talar om det. Och floden Platanis vatten rinner och rinner genom århundradena, rullar snäckor kring pojkars bruna fötter. Och vinden, den finns i alla tider – vinden, luftherden bär bud som mannen i dikten försöker tyda. Kvinnan vid hans sida hör något annat – de är ensamma bredvid varandra – hon är vänd ner mot havet och lyssnar i stället på fiskarnas rop, när de drar upp näten.

Ed è ancora il richiamo dell’antico
corno dei pastori, aspro sui fossati
bianchi di scorze di serpenti. Forse
dà fiato dai pianori d’Acquaviva,
dove il Platani rotola conchiglie
sotto l’acqua fra i piedi dei fanciulli
di pelle uliva. O da che terra il soffio
di vento prigioniero, rompe e fa eco
nella luce che già crolla; che vuoi,
pastore d’aria? Forse chiami i morti.
Tu con me non odi, confusa al mare
del riverbero, attenta al grido basso
dei pescatori che alzano le reti.

Och ännu herdarnas antika vallhorn
entonigt kallar från de brända skrevor,
där huggormsskinn i solen vitna. Kanske
det bär en fläkt från Acquavivas hedar,
där Plàtani beständigt rullar snäckor
på vattnets botten under gossefötter
av brun olivhud. Denna fångna vindpust,
varifrån än den kommer, ger den eko
och skakar dagens ljus. O luftens herde
vad vill du? Kanske kallar du de döda?
Du som är med mig, hör den ej. Försjunken
i havets kvällssken ger du akt på ropen
av fiskare som draga nät vid stranden.

mare

Hölderlin – längtan tillbaka till det klassiska Grekland

Nyss snuddade jag vid Schillers ”Die Götter Griechenlands” här. Hölderlins ”Da ich ein Knabe war” är på ett liknande sätt ett uttryck för denna längtan tillbaka till det klassiska Grekland som tidernas morgon, det sanna ännu ogrumlade livet. Om man ställer de båda dikterna bredvid varandra, så är Schillers en blick utifrån på denna sköna värld medan Hölderlin ser på den inifrån, han själv är därifrån och därför är han en främling i det som är ”nu”.

I den här dikten är den grekiska antikens värld människans barndom – och diktjagets. Pojken här står i direkt kontakt med gudar, sol och måne. Senare i livet förlorar människan denna möjlighet till omedelbarhet, precis som människor i moderna tidsåldrar har förlorat, ja ni vet vad…

Sin högsta puls, sin mest passionerade hetta når dikten i de här raderna: ”Daß ihr wüßtet, wie euch meine Seele geliebt!” Den innerligaste balansen och klarheten här: ”Ich verstand die Stille des Aethers”. Och i slutraden finns ett slags fusion mellan passionen och harmonin som blir till energi – en energi som är given inte tagen: ”Im Arme der Götter wuchs ich groß.”

Da ich ein Knabe war,

Rettet’ ein Gott mich oft

Vom Geschrei und der Rute der Menschen,

Da spielt ich sicher und gut

Mit den Blumen des Hains,

Und die Lüftchen des Himmels

Spielten mit mir.

Und wie du das Herz

Der Pflanzen erfreust,

Wenn sie entgegen dir

Die zarten Arme strecken,

So hast du mein Herz erfreut,

Vater Helios! und, wie Endymion,

War ich dein Liebling,

Heilige Luna!

Oh all ihr treuen

Freundlichen Götter!

Daß ihr wüßtet,

Wie euch meine Seele geliebt!

Zwar damals rief ich noch nicht

Euch mit Namen, auch ihr

Nanntet mich nie, wie die Menschen sich nennen

Als kennten sie sich.

Doch kannt ich euch besser,

Als ich je die Menschen gekannt,

Ich verstand die Stille des Aethers,

Der Menschen Worte verstand ich nie.

Mich erzog der Wohllaut

Des säuselnden Hains

Und lieben lernt ich

Unter den Blumen.

Im Arme der Götter wuchs ich groß.

Hefaisteion

Borchert igen

![Borchert](/wp-content/PICT1/PICT1812_02_01_01.jpg @alignright)Jag gläntar lite på dörren till min Borchertverkstad igen. Först av allt stort tack för kommentarerna och förslagen till mitt föregående Borchertinlägg. Just nu håller jag på med berättelsen ”Schischyphusch”, som väl är en av de svårare att tvinga över till svenska (schvenschka). Historien tar avstamp i ett möte mellan två män som båda har samma talfel – de kan inte säga "s". Den ene tror att den andre driver med honom och vice versa. Här följer nu ett litet stycke från missförståndets höjdpunkt:

Mein Onkel sah meine Mutter mit hochgezogenen Brauen an, als ob er etwas Dringendes von ihr wollte. Aber er wollte sich nur vergewissern, ob er noch auf dieser Welt sei. Dann sagte er mit einer Stimme, die an fernen Geschützdonner erinnerte:

”Schagen Schie mal, schind Schie wahnschinnig? Schie? Schie machen schich über mein Lischpeln luschtig? Wasch?”

Der Kellner stand da und dann fing es an, an ihm zu zittern. Seine Hände zitterten. Seine Augendeckel. Seine Knie. Vor allem aber zitterte seine Stimme. Sie zitterte vor Schmerz und Wut und Fassungslosigkeit, als er sich jetzt Mühe gab, auch etwas geschützdonnerähnlich zu antworten:

”Esch ischt schamlosch von Schie, schich über mich schu amüschieren, taktlosch ischt dasch, bitte scher.”

Nun zitterte alles an ihm. Seine Jackenzipfel. Seine pomadenverklebten Haarsträhnen. Seine Nasenflügel und seine sparsame Unterlippe.

An meinem Onkel zitterte nichts. Ich sah ihn ganz genau an: Absolut nichts. Ich bewunderte meinen Onkel. Aber als der Kellner ihn schamlos nannte, da stand mein Onkel doch wenigstens auf. Das heißt, er stand eigentlich gar nicht auf. Das wäre ihm mit seinem einen Bein viel zu umständlich und beschwerlich gewesen. Er blieb sitzen und stand dabei doch auf. Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff, und wich zwei kurze zittrige Schritte zurück. Feindselig standen sie sich gegenüber. Obgleich mein Onkel saß. Wenn er wirklich aufgestanden wäre, hätte sich sehr wahrscheinlich der Kellner hingesetzt. Mein Onkel konnte es sich auch leisten, sitzen zu bleiben, denn er war noch im Sitzen ebenso groß wie der Kellner, und ihre Köpfe waren auf gleicher Höhe.

Och här är då mitt översättningsförslag:

Min farbror såg på min mamma med höjda ögonbryn, som om han absolut ville henne något. Men han ville bara försäkra sig om att han fortfarande var kvar i den här världen. Sedan sa han med en röst som påminde om avlägsen artillerield:

”Schäj mig, är ni alldelesch vanschinnig? Alldelesch! Ni gör er luschtig över mitt läschpande? Vad schäjer ni?”

Kyparen stod där och så började det att darra i honom. Hans händer darrade. Hans ögonlock. Hans knän. Mest av allt darrade hans röst. Den darrade av smärta och vrede och bestörtning, när han nu försökte att också svara lite artillerieldsaktigt:

”Det är schkamlöscht av er, att roa er på min bekoschtnad, taktlöscht är det, schå det schå.”

Nu darrade allt på honom. Hans manschetter. Hans pomadakletiga hårtestar. Hans näsvingar och hans snålt tilltagna underläpp.

På min farbror darrade ingenting. Jag tittade noga på honom: Absolut ingenting. Jag beundrade min farbror. Men när kyparen kallade honom skamlös, då reste sig i alla fall min farbror. Det vill säga, han reste sig egentligen inte alls. Det skulle har varit alleles för omständligt och besvärligt för honom med det enda benet. Han blev sittande och reste sig ändå upp. Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp och han gick två korta darriga steg bakåt. Fientligt stod de mittemot varandra. Även om min farbror satt. Om han verkligen hade rest sig upp, hade kyparen antagligen satt sig. Min farbror kunde också kosta på sig att bli sittande, för han var lika lång som kyparen när han satt och deras huvuden var på samma höjd.

Kommentar: Jag har alltså valt att skriva det här speciella sje-ljudet som ”sch”, eftersom jag tycker att det blir tydligast så – ”sj” blir konstigt eller försvinner liksom in i texten. När det gäller de ställen där det här extra sje-ljudet förekommer, så har jag ibland översatt något friare än annars för att få in tillräckligt många svenska ord med ”s” i replikerna. Det grammatiska felet i ”schamlosch von Schie” bryr jag mig inte att försöka återskapa på svenska – jag tror inte att det skulle bli särskilt lyckat. Mitt stora problem här är ”Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff,”. Översättningsförsöket ser hittills ut så här: ”Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp”. ”Aufstehen” lyckas jag inte hitta någon motsvarighet till här och antagligen får jag finna mig i att till sist göra någon typ av omskrivning. Det gäller att skapa en svensk version där det finns någon form av förbindelse mellan ”Innerlich stand er auf.” och ”dieses innerliche Aufstehen meines Onkels”.

En anna sak jag brottas med är sista meningen i hela historien. Den lyder så här i original: ”Armesch Luder dasch!” Det jag tycker är svårt är det där innehållsmässigt redundanta ”dasch”. Det har nämligen en ovedersäglig charmkomponent i sig. Vad ska man göra av det på svenska? Ordet måste ha ett ”sch” i sig – det tror jag inte man kan komma ifrån. Jag har försökt så här, fast jag är inte helt nöjd: ”Schtackarsch krake den, schäjer jag!”

Orkar ni och har ni lite lust att säga något om det ena och andra här också?

Hjalmar Gullberg: Grekiska fragment

För tillfället mera läser än skriver jag här under trädet och någon tackar mig säkert för det. Och jag har min andra grekiska period – genombruten av runstenar och gallomani – sedan allt detta började; spelar samtidigt vidare på Gullberg-strängen, certo. Idag så här:

Sappho

Fast ordet du sjunger är luft,
duger det väl att höras.

*

Döden är ett ont. Gudarna mena så.
Annars för längesen skulle de själva ha dött.

*

Plejaderna sjunka och månen
försvinner och midnatten kommer;
minuterna hasta, jag ensam
får ligga och vänta, ensam.

• • •

Simonides

Paian

En dans är alltid för muserna kär,
men råka de se att i ringen går främst
Apollon, då lägga de hela sin själ
i sången, då hör man
från Helikons berg en gudomlig musik
som fyller all rymden med klang.

*

Ej finnes ett ont
som människan vet att hon undgår;
på en flyktig sekund
kan en gud vända upp och ner på allt.

tallar

Tallarna här – så vackra mot himlen – vakar över bräcklig jordisk lycka…