Igår kväll läste jag länge dikten ”Che vuoi, pastore d’aria?” av Salvatore Quasimodo. Jag försökte gräva mig in i den. Bredvid mig hade jag också Anders Österlings tolkning av den – ”Vad vill du, luftens herde?”
Sicilianskt inland någonstans bortom Agrigento, floden Platani, högslätten Acquaviva – det är där vi är. Tiden då, är den Quasimodos egen (1901-1968)? Det är den nog inte, urtid eller tidlöshet verkar det snarare som – klangen från herdarnas uråldriga vallhorn talar om det. Och floden Platanis vatten rinner och rinner genom århundradena, rullar snäckor kring pojkars bruna fötter. Och vinden, den finns i alla tider – vinden, luftherden bär bud som mannen i dikten försöker tyda. Kvinnan vid hans sida hör något annat – de är ensamma bredvid varandra – hon är vänd ner mot havet och lyssnar i stället på fiskarnas rop, när de drar upp näten.
Ed è ancora il richiamo dell’antico
corno dei pastori, aspro sui fossati
bianchi di scorze di serpenti. Forse
dà fiato dai pianori d’Acquaviva,
dove il Platani rotola conchiglie
sotto l’acqua fra i piedi dei fanciulli
di pelle uliva. O da che terra il soffio
di vento prigioniero, rompe e fa eco
nella luce che già crolla; che vuoi,
pastore d’aria? Forse chiami i morti.
Tu con me non odi, confusa al mare
del riverbero, attenta al grido basso
dei pescatori che alzano le reti.
•
Och ännu herdarnas antika vallhorn
entonigt kallar från de brända skrevor,
där huggormsskinn i solen vitna. Kanske
det bär en fläkt från Acquavivas hedar,
där Plàtani beständigt rullar snäckor
på vattnets botten under gossefötter
av brun olivhud. Denna fångna vindpust,
varifrån än den kommer, ger den eko
och skakar dagens ljus. O luftens herde
vad vill du? Kanske kallar du de döda?
Du som är med mig, hör den ej. Försjunken
i havets kvällssken ger du akt på ropen
av fiskare som draga nät vid stranden.
Kanske har vi samma Quasimodo-bok, POESIE, med Österlings översättningar parallellt. Jag inhandlade min som sjuttonåring då han precis fått Nobelpriset och den är mycket läst.
Agneta,
nej, jag har Quasimodo på italienska för sig och på svenska har jag bara ett par dikter av Quasimodo – boken heter ”Italiensk lyrik” och under titeln står det ”urval av Anders Österling”. Jag tycker mycket om den typen av lyriksamlingar som du talar om, det vill säga att man har original och översättning på samma uppslag eller i alla fall direkt efter varandra. Åt andra hållet har jag Pär Lagerkvist på det sättet – som du kanske har märkt.
Min tvåspråkiga utgåva som innehåller förord av Quasimodo, femton dikter och en lång bibliografi (på italienska) är utgiven av
Casa Editrice I T A L I C A Stocckholm-Roma. På baksidan görs reklam för” översättarbragden POESIA SVEDESE, Sjuttiotre svenska skalder, som blivit översatta av Giacomo Oreglia och som har förord av Salvatore Quasimodo.
Förordet till POESIE med de egna dikterna skrev Q. redan i juni 1959 — innan han kände till att Nobelpriset skulle tillfalla honom. Antar jag. Det står ingenstans nämt i utgåvan att han fått priset heller.
Den sista dikten i boken har en viss aktualitet i dessa rymdfärdsdagar:
Alla nuova luna
In principio Dio creò il cielo
e la terra, poi nel suo giorno
esatto mise i luminari in cielo
e al settimo giorno si riposò.
Dopo miliardi di anni l’uomo,
fatto a sua immagine e somiglianza,
senza mai riposare, con la sua
intelligenza laica,
senza timore, nel cielo sereno
d’una notte d’ottobre,
mise altri luminari uguali
a quelli che giravano
dalla creazione del mondo. Amen
Den nya månen
I begynnelsen skapade Gud himlen
och jorden och på sin bestämda dag
satte han sedan ljusen på himlen
och på sjunde dagen vilade han.
Efter milliarder år tog männsikan,
skapad till hans avbild och hans likhet,
och satte, utan att någonsin vila,
med sitt lekmannaförstånd,
utan fruktan, på den klara himlen
en natt i oktober
andra ljus, liknande dem,
som redan kretsade där
från världens skapelse. Amen.
Tack Agneta,
ja, det är i den ”översättarbragden” som min Lagerkvistsamling ingår. Hur är det, har du den här fantastiska och välkända dikten på svenska i din Quasimodobok?
*Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di sole:
ed è subito sera.*
Nej, den ingår inte däri. Den finns i en diktsamling som heter just
Och plötsligt är det afton som kom ut 1957 och i fler tryckningar i och med Nobelpriset. Jag trodde att jag hade den, men hittar den inte. Har för mig att min utgåva var rätt hög och att den oftast fått stå i hylla med mer luft mellan planen. Jag ser omslaget framför mig. Vi gjorde stor bokomflyttning för ett år sedan och bokplatser som sitter i ryggmärgen stämmer inte längre.
Antagligen är det inte så svårt att få tag i översättningen – kanske finns den på nätet. Jag var bara nyfiken på exakt hur den dikten överförts till svenska.
Annars tycker jag verkligen mycket om dikten jag satte in idag, särskilt början med den där ödsliga högslätten och floden som virvlar runt snäckorna på botten, ja, och namnen Acquaviva och Platani… Detta Ursicilien som är en egen värld.
Jag har den någonstans i min svenska bokhylla, långt härifrån.
En översättning som jag googlade mig till:
Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle
och plötsligt är det afton.
Det påminner mig om en rad jag såg i en dödsannons i går. (Originalet var på franska och tidningen är kastad så det blir en klumpig översättning av ett opålitligt minne)
”Länge såg vi solen sänka sig
Så förfärade vi blev när mörkret kom”
På nätet fanns denna:
Du står ensam på jordens hjärta,
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.
Om det är Arne Lundgrens översättning från boken vet jag inte, jag antar det.
Tack Jorun och Agneta,
den är ju så enkel så men så oerhört ren och klar och liksom livsomfattande… så det känns lite farligt att översätta den på egen hand, fast vad hade det annat blivit?
Jorun,
om du hittar den franska raden i huvudet eller någon annanstans vill jag gärna höra den.
Ja, där ser man. Jag kan tala om att ”Trafitto” också finns översatt i en volym från ”FIB:s Lyrikklubb”, 1900kallt, där författare valde var sina tre ”älsklingsdikter.” Men den boken befinner sig långt borta från Slussen. Kanskekunde man skriva om den någon gång.
Om Bodil ursäktar påpekar jag gärna att jag använde en rad ur denna vers i januari detta år:För många noter.
Så gärna så, om du ursäktar min kommentar i anslutning till textstället hos dig som omger raden. För bara någon timme sedan lyssnade jag med mina italienskelever på Cecilia Bartoli när hon sjöng arian ”Vittoria, vittoria!” av Carissimi.
Übrigens hade jag hela dikten här i pausträdsvärlden under rubriken ”Trafitta da un raggio di sole” någon gång i våras eller i somras.
Bodil, jag tittade i returpappersinsamlingen men hittade inte tidningen. Så, det här kan låta konstigt, men det ligger en stark föraning bakom: om det kommer ett paket till dig, inslaget i tidningspapper så är det ”med till visshet gränsande sannolikhet” så att strofen vi söker finns på avigsidan. Kanske.
Spännande! ”Paket inslaget i tidningspapper”, ”strofen på avigsidan”… ”visshet, sannolikhet, kanske”