Författare: Bodil Z

Det italienska fastlandet är mycket omständligt och besvärligt att korsa om man befinner sig på själva stövelskaftet, alltså söder om Poslätten. Apenninerna utgör ett effektivt hinder mot alltför snabb framfart och dess utlöpare sträcker sig långt ifrån själva bergskejdan, egentligen från hav till hav. Tittar man på en karta kan sträckan Ancona-Rom (för att ta ett exempel) te sig bagatellartat kort, men skenet bedrar: Om man plattade ut kartan skulle både länder och hav få plats där. Och vill man åka från Pesaro till en by ett (kart)tuppfjät inåt landet, så måste man över sju berg och genom sju dalar. Men på ett par punkter längs den italienska ryggraden (nästan hela Italien är en ryggrad) har naturen och människan tillsammans skapat passager; en sådan passage genom Apenninerna är vägen Via Flaminia, som byggdes av romarna för att förbinda Ariminum (Rimini) med Rom. Ja, egentligen var det etruskerna som utarbetade den första sträckningen och även umbrerna hade ett finger med i spelet i det tidigaste skedet, men det var romarna som fullbordade verket.

Via Flaminia är alltså den lila vägen med flera startpunkter på östkusten.

Ett stycke inåt landet längs Via Flaminia, om man kommer österifrån, befinner sig La gola del Furlo. Här lät kejsar Vespasianus år 76 e.Kr. gräva en tunnel så att punkten blev passerbar för både människor och vagnar. Platsen fick efter att ha haft en del andra namn så småningom namnet ”Furlo” efter det latinska ordet ”forulum”, litet hål. Sedan några år går inte längre huvudtrafiken den här vägen längre utan på en nybyggd ”superstrada”.

Genom passet flyter floden Metauro eller rättare sagt en av Metauros bifloder Candigliano:

Vattnet är nästan överdrivet grönt men/och det finns gott om fisk i det:

Under heta sommardagar är det skönt att komma upp hit:

Det här är inte jag… fast det kunde ha varit det.

Ett stycke norr om Ravenna ligger Comacchio. Det är en av de inte så få städer som har fått tillnamnet ”Lilla Venedig” (Grado i Friuli-Venezia Giulia är ett annat exempel) och Comacchio bär upp detta namn med en alldeles speciell värdighet. Jag frestas nästan att säga att Comacchio är mer venzianskt än sin storebror, men jag förstår naturligtvis att detta inte är möjligt. Staden, som inte har mer än drygt 20 000 invånare, ligger i Podeltat i ena hörnet av Valli di Comacchio (som inte alls är några dalar som ordet ”valli” kan vilja få en att tro utan just ett deltaområde) och är precis som Venedig byggd på en samling öar. Det är en stad avpassad efter människans mått, inte en stad för bilar eller bussar utan för människor som rör sig framåt till fots eller i små båtar, ja, gondoler faktiskt. Visst finns det bilar också, men de ser på något vis klumpiga och malplacerade på de trånga kanalgatorna och man har en känsla av att de lätt skulle kunna plumsa i vid en oförsiktig rattrörelse.

Comacchio är en stad med en lång och brokig historia med början i Romartiden eller ännu tidigare. I litteraturen har Comacchio bland annat skildrats av Ludovico Ariosto i ”Orlando furioso” och av Torquato Tasso i ”Gerusalemme liberata” – Tasso tänker jag för övrigt återkomma till längre fram i den här ”reseserien”.

I stället för fler ord:

Stämningen i staden har något både av Syditalien och dalmatisk kuststad, kanske är detta den gamla venetianska havsrepublikens ansikte i det lilla. Bara i Muggia (som ligger söder om Trieste alldeles vid slovenska gränsen) har jag känt något liknande.

Piazza del Popolo en kväll i juni

Tillbaka i Pesaro igen – min andra (eller tredje eller fjärde eller vad det kan bli) hemstad. Här låter sig livet levas, här finns kanske inget särskilt och ändå allt man kan önska sig.

Via Rossini – Pesaro är Gioacchino Rossinis födelsestad

Mot havssidan är det en stad av parasoller och strandbarer, men går man genom hamnkvarteren, förbi hamnen och längs Baia Flaminia ser det ut så här – sand, sand, en vågbrytare och några soptunnor:

Här längst ut finns en stor rödbrun grind

och där innanför och ovanför väl dolt av grönskan finns Pavarottis sommarhus, fast han är nästan aldrig där, säger man. Det är ”il custode” som har mest glädje av huset, säger Fabio med en blinkning.

Pavarotti, ja – under några somrar för ganska länge sedan såg vi då och då ett fantastiskt ”badlejon” i vattnet utanför något av de mittersta parasollmöblerade baden. Han såg ut som en blandning av Pavarotti och Neptunus och han var mycket större och verkade tyngre än alla andra. Aldrig såg vi honom stiga upp ur vattnet.

I Pesaro finns också Amneris. För femtio år sedan eller lite mer var hon den vackraste flickan i hamnen. Egentligen tycker hon inte alls om sitt stolta egyptiska namn utan kallar sig till vardags för Meris.

Och Silvia är fortfarande nästan ung. Hon lever i en kropp som var ämnad åt en vår tids Hera, ståtlig, högväxt med mäktiga former, men inuti är hon någon helt annan, en liten fågel eller ett vilset barn, förlorat i sina vaga fantasier. Därför vacklar den stora gestalten. Grazia, Silvias mor växte precis som Amneris upp i Pesaros hamnkvarter. Också Silvia känner att hon har starka band till hamnen och de trånga gatorna innanför den.

•

Den här sommaren bodde vi några nätter på det lilla pensionatet Athena, ”una pensioncina alla buona” – en liten Fellinivärld. Rummen såg ut som hotellrum i Syditalien för länge sedan med en havs- eller disktrasegrön grundfärg under allt det vita:

Pensionatet ägs av två gamla kvinnor, mor och dotter, lika som bär eller kanske snarare nötter, diskret välklädda i svart, samma uttryck i ögonen med den enda skillnaden att moderns blick är ännu mer så där stillsamt tom och väntande på ingenting. Allting går mycket långsamt liksom klistrigt. En dag kunde vi inte komma in i vårt rum; låset hade slutat att reagera på nyckelns vridning. Man kallade på ”il capo” som är pensionatets allt i allo, en rund man med hästsvans och ett ständigt lite clownaktigt leende på läpparna. Han dök upp tillsammans med en man med obestämt utseende och obestämd uppgift. Il capo vred hit och dit med nyckeln under den andre mannnen överinseende och sa sedan till mig med ett finurligt leende: Qui ci vuole un pochino d’olio.(Här behövs det lite olja.) Inte vet jag om det där med oljan verkligen hjälpte, men vi kom i alla fall in i rummet i fortsättningen även om det varje gång kändes som ett litet vågspel att vrida om nyckeln.

Vårt rum var mycket litet men det hade till skillnad från de andra rummen två balkonger. Vi fick detta mycket speciella privilegium för Londis, vår hunds skull. Det är för hunden, sa dottern och lät sin tomma blick vila på mig en stund, i den här värmen kan en hund behöva sova utomhus.

Den ena balkong var helt innesluten i en trädkrona – ett grönt lövrum.

Blick in i rummet från balkongen.

På kvällarna och in i nätterna satt de två gamla kvinnorna – modern ofta halvsovande – och en liten man, som var lika stor när han satt som när han stod, och pratade på den lilla terrassen. Ibland fanns det också några pensionatsgäster där, men det var sällan. Det hände att kyparen, en ung man från Romtrakten som läspade lite och som hade något vänligt-flyktigt över sig, någon gång också slog sig ner vid bordet. Man drack vatten och kanske lite vin.

PS I en riktig Fellinifilm står naturligtvis människorna eller människobilderna i centrum. Av diskretion eller ska jag kalla det respekt har jag nöjt mig med att låta ”mina människor” här synas bara i texten. Ni får titta på dem på er inre filmduk.