Fellini – Pesaro

Piazza del Popolo
Piazza del Popolo en kväll i juni

Tillbaka i Pesaro igen – min andra (eller tredje eller fjärde eller vad det kan bli) hemstad. Här låter sig livet levas, här finns kanske inget särskilt och ändå allt man kan önska sig.

Via Rossini
Via Rossini – Pesaro är Gioacchino Rossinis födelsestad

Mot havssidan är det en stad av parasoller och strandbarer, men går man genom hamnkvarteren, förbi hamnen och längs Baia Flaminia ser det ut så här – sand, sand, en vågbrytare och några soptunnor:

strand

Här längst ut finns en stor rödbrun grind

Pavarottis grind

och där innanför och ovanför väl dolt av grönskan finns Pavarottis sommarhus, fast han är nästan aldrig där, säger man. Det är ”il custode” som har mest glädje av huset, säger Fabio med en blinkning.

Pavarottis ”hus”

Pavarotti, ja – under några somrar för ganska länge sedan såg vi då och då ett fantastiskt ”badlejon” i vattnet utanför något av de mittersta parasollmöblerade baden. Han såg ut som en blandning av Pavarotti och Neptunus och han var mycket större och verkade tyngre än alla andra. Aldrig såg vi honom stiga upp ur vattnet.

I Pesaro finns också Amneris. För femtio år sedan eller lite mer var hon den vackraste flickan i hamnen. Egentligen tycker hon inte alls om sitt stolta egyptiska namn utan kallar sig till vardags för Meris.

Och Silvia är fortfarande nästan ung. Hon lever i en kropp som var ämnad åt en vår tids Hera, ståtlig, högväxt med mäktiga former, men inuti är hon någon helt annan, en liten fågel eller ett vilset barn, förlorat i sina vaga fantasier. Därför vacklar den stora gestalten. Grazia, Silvias mor växte precis som Amneris upp i Pesaros hamnkvarter. Också Silvia känner att hon har starka band till hamnen och de trånga gatorna innanför den.

Den här sommaren bodde vi några nätter på det lilla pensionatet Athena, ”una pensioncina alla buona” – en liten Fellinivärld. Rummen såg ut som hotellrum i Syditalien för länge sedan med en havs- eller disktrasegrön grundfärg under allt det vita:

rum

Pensionatet ägs av två gamla kvinnor, mor och dotter, lika som bär eller kanske snarare nötter, diskret välklädda i svart, samma uttryck i ögonen med den enda skillnaden att moderns blick är ännu mer så där stillsamt tom och väntande på ingenting. Allting går mycket långsamt liksom klistrigt. En dag kunde vi inte komma in i vårt rum; låset hade slutat att reagera på nyckelns vridning. Man kallade på ”il capo” som är pensionatets allt i allo, en rund man med hästsvans och ett ständigt lite clownaktigt leende på läpparna. Han dök upp tillsammans med en man med obestämt utseende och obestämd uppgift. Il capo vred hit och dit med nyckeln under den andre mannnen överinseende och sa sedan till mig med ett finurligt leende: Qui ci vuole un pochino d’olio.(Här behövs det lite olja.) Inte vet jag om det där med oljan verkligen hjälpte, men vi kom i alla fall in i rummet i fortsättningen även om det varje gång kändes som ett litet vågspel att vrida om nyckeln.

Vårt rum var mycket litet men det hade till skillnad från de andra rummen två balkonger. Vi fick detta mycket speciella privilegium för Londis, vår hunds skull. Det är för hunden, sa dottern och lät sin tomma blick vila på mig en stund, i den här värmen kan en hund behöva sova utomhus.

balkong
Den ena balkong var helt innesluten i en trädkrona – ett grönt lövrum.

Londi under sängen
Blick in i rummet från balkongen.

På kvällarna och in i nätterna satt de två gamla kvinnorna – modern ofta halvsovande – och en liten man, som var lika stor när han satt som när han stod, och pratade på den lilla terrassen. Ibland fanns det också några pensionatsgäster där, men det var sällan. Det hände att kyparen, en ung man från Romtrakten som läspade lite och som hade något vänligt-flyktigt över sig, någon gång också slog sig ner vid bordet. Man drack vatten och kanske lite vin.

PS I en riktig Fellinifilm står naturligtvis människorna eller människobilderna i centrum. Av diskretion eller ska jag kalla det respekt har jag nöjt mig med att låta ”mina människor” här synas bara i texten. Ni får titta på dem på er inre filmduk.

10 tankar om “Fellini – Pesaro

  1. Jag ser dem, allihop! Människorna alltså. Särskilt nån som slutar på é och nån som slutar på ”o”. Hälsa R&A från mig.

    Berättar mera om den där dokumentären som skulle börja på teve så att vi var tvungna att lägga på lurarna igår kväll – jg berättar om den lite senare, kanske på mail eller på min blogg. Det var i alla fall Elisabet Hedborg (men hon kanske stavar sitt namn med h på slutet, det vet jag inte just nu, i skrivande stund) som intervjuade Katrin Himmler, och KH har skrivit en bok om sin familj.

    Lyssnar just nu på en popgrupp som kallar (eventuellt kallaDE) sig ”Mecano”, det är en kvinna som sjunger men jag vet inte vad hon heter – i alla fall så ingår det en sång som heter ”El club de los humildes”, en som heter ”El siete de septiembre”, för att inte tala om ”Aire” och ”La ROsa” – den allra sista där i uppräkningen har en mycket intressant text, och den skiljer sig också en hel del från resten av det poppiga eftersom den är mer flamenco än pop.

    Citerar ur minnet just nu (eftersom det är en annan av låtarna som spelas just nu – den heter ”Questa tanto olvidarte”):

    Quise cortar la flor mas tierna del rosal [—] una rosa es una rosa es una rosa es una rosa.

    (nån plockade en typ av blomma men tänkte inte på – just det)

  2. Bodil, tack för din reseberättelse, verkligen roligt att se dessa miljöer och höra dig berätta. Balkongens grönska får mig att minnas en sommar i Tirana, Albanien, då jag hade något liknande. Bilderna från resor blir alltid påtagliga minnen och ännu bättre att bära på när man får dela med sig av dem. Jag ser fram emot fortsatta reseminnen. Idag tar jag själv bussen till Simrishamn – också en resa, om än i det blygsamma formatet. God sommarmåndag! Thomas

  3. Tack, Thomas,

    ja, att på det här viset göra lite punktinslag i en resa man nyss gjort är ett sätt att vända upp en ny framsida av saker innan de börjar sjunka ner i det förflutnas allmänna grummel.

    Jag önskar dig en trevlig dag i Simrishamn. Idag är det full sommar här i Vänersborg; jag hoppas det är det hos dig med.

  4. Hej Bodil – och välkommen tillbaka till bloggosfären! :-) Ja, jag hade redan väntat på dina berättelser och på de senaste dagarna blev jag mer och mer nyfiken. Nu alltså [Fellinis Faces](http://www.bentlin.de/info.asp?ArtNr=AFF450) – utan faces… Men jag kan föreställa mig allt så bra: hur de ser ut, hur de omgås med er ”från andra världen”… Ja. Och vad jag tycker om den där långsamheten! Tack för dina kärleksfulla skildringar – jag ser fram emot att läsa mer.

  5. Hej Keri, tack,

    roligt för mig att du fortfarande vill titta in här. Ja, den närmaste tiden kommer det nog att dyka upp intryck från sommarens resa här – utan någon särskild kronologi eller annan logi(k).

  6. Varmt välkommen hem, Bodil. Du har varit saknad.
    »Wer eine Reise tut, der kann etwas erzählen.«
    Att åter kunna ta del av dina ord och bilder gör mig glad.

Kommentera