Kotte där, i kvällningen, en gång för länge sen hörde jag det här om dig: ”pinnsoa, ho ä si egen”, är du det? – är någon det? – där du går och sniffar och plockar bland fallfrukten under plommonträdet…

Kotte där, i kvällningen, en gång för länge sen hörde jag det här om dig: ”pinnsoa, ho ä si egen”, är du det? – är någon det? – där du går och sniffar och plockar bland fallfrukten under plommonträdet…

Förra sommarens stad och upptäckt var för mig Ferrara och jag ägnade mig med stor iver åt att visa bilder och berätta om staden här, kanske med alltför stor iver kan någon ha tyckt. Här är en länk till det första inlägget.
Den här sommaren återvände jag dit under en dag eller var det kanske bara en eftermiddag. Jag följde minnets karta och återvände till den ena platsen efter den andra. Det var samma platser, men ljuset var inte riktigt detsamma.
Castello Estense, den mäktiga familjen D’Estes tunga tegelborg, som fick sin första gestalt 1385 var ett av de första målen längs vägen:

Castello Estense från "baksidan":

Och här kan vi se hur det ser ut vid borgen just nu.
Palazzo dei Diamanti ville jag också återse och jag tog en bild av balkongen mot himlen igen. I fönstret blickar en Magritte-himmel tillbaka på oss.

I eftermiddagshettan var det skönt att krypa in i skuggan av de stora trädkronorna i Parco Massari – det var ju förresten här Giorgio Bassani lät en del av den vackra romanen ”Il giardino dei Finzi-Contini” utspela sig:

Och här är Via Mazzini, som leder in i Ferraras judiska kvarter:

Den kanske märkligaste gatan i Ferrara är Via delle Volte; här hade de medeltida köpmännen sina bostäder på den ena sidan – den som vetter inåt mot staden – och sina magasin och butiker på den andra – den som vetter utåt mot floden – och på många ställen längs gatan finns valv med passager som för från den ena sidan till den andra.

Under medeltiden nådde Pos vatten högt upp på den yttre sidan av magasinsraden – därifrån kunde köpmännen lätt transportera sina varor ut i världen.
Nå, mina damer och herrar, var kan vi befinna oss här? Var i verkligheten och var i böckerna?


Ja, damstället i Faust det hittar jag förstås – det är i ”Vorspiel auf dem Theater” och det är teaterdirektören som talar, men var i Buddenbrooks finns ””Meine Herren! Krach hindurch und dann auf…”?
•
•
•
Bildtillägg:


Lite på skoj, fast ändå på ett litet allvar vill jag presentera ett fragment ur min tjeckiska basgrammatik för er. Den kom till efter en dag i Vrchlabí den här sommaren och det var egentligen inte jag utan en flicka jag känner väl (inbillar jag mig i alla fall) som skapade de två exempelmeningar som ni ska få se här:
Já mám medvěda.
Ty máš med.
Sedan tidigare – närmare bestämt sedan en text som tog avstamp i just Vrchlabí förra sommaren; se här: – vet vi ju att ”medvěd” är björn och ”medvěda” är alltså ackusativformen av ordet. Och ”med”, ja, det är honung. Vad blir det då? Javisst:
Jag har björn.
Du har honung.
Verbet personböjs i tjeckiskan – som i så många andra språk – och pronominet behöver bara sättas ut vid kontrast. Tjeckiskan saknar som de flesta slaviska språk bestämd och obestämd artikel, alltså säger jag när jag anpassar svenskan till det: ”Jag har björn.”

Já mám medvěda.
Ty más med.
Höstsäsongen i Salongen har just tagit sin början. Först in är en text om den neapolitanska skådespelaren, regissören, dramatikern och poeten Eduardo De Filippo. Det är Rossella Iannone – litteraturvetare och balettdansös från Battipaglia i den djupaste italienska södern – som skrivit texten. Här följer ett kort utdrag som jag rivit loss någonstans från mitten av texten:
Det är omöjligt att gå in på eller ens snudda vid alla De Filippos dramatiska verk i en text av det här omfånget. Vart och ett av dem har ägnats djupgående studier för deras tematiska mångsidighet, för alla de skiftande läsarter som är möjliga, för deras poesi, deras band till historien och deras aktualitet och för deras djupa släktskap med Commedia dell’Arte-traditionen. Jag väljer därför att koncentrera mig på ett enda verk (även om de allesammans rinner i mina ådror, eftersom jag känner en djup kärlek till dem alla) och det verk som jag känner mig manad att skriva om är ”Filumena Marturano”.
Resten av texten hittar ni om ni går in här. Välkomna!
Fler bilder av Eduardo De Filippo finns på den här platsen.