7 tankar om “Pinnsoa

  1. Ja, igelkotten är egen, den känns väldigt hemtrevlig och ”hem-lig” samtidigt som den ju blivit kvar här i världen från ett helt annat tidsskikt. Dess rörelser är från den här andra tiden, den rinner fram eller så tar den sig fram med rycksteg som om den mellan varje steg glömmer hur man gör när man går och sedan blixtsnabbt kommer på det igen och i ett nu blir till en fantastisk ”stegare”.

  2. Nejmen, Bodil! Du försöker bara kompensera för det missade igelkottsfotot från du vet när?

    Är det här ett nytaget fotografi?

  3. En gång när jag var barn fanns det en igelkott som bodde hos oss på balkongen. Han hade vaknat för tidigt efter vintern – eftersom ängarna brukade brännas då för att de växer bättre efteråt. Och så hade han en hel del vidbränna taggar men var annars frisk och pigg. På kvällarna började han sitt ”dagverk” – han traskade omkring, åt, smaskade och gjorde nästan varje natt en enda villervalla på balkongen. Men när våren kom i fulla drag, då tog vi honom tillbaka i naturen…

  4. Keri, jag försökte kommentera på din blogg men blev inte insläppt där av någon anledning. Det jag ville säga var: Erich Kästner är den författare som skrivit den bok jag läst flest gånger i mitt liv. Barnbok, den om tvillingarna i München / Wien.

  5. Laura,

    ja, det är nytaget, alltså från härom dagen eller kvällen. Jag tog ett som blev tydligare också, men det här tyckte jag bättre om.

    Visst sände jag – när jag tog de här bilderna – en tanke också till ”vår” slusskafékotte.

  6. Ja, Laura, även igår var kommentarfunktionen några gånger ”out of order” på min blogg. Har ingen aning varför, något med Google som är blogspots provider. Men just nu tycks det funka igen.

    Och visst, Kästner skrev ju så många underbara barnböcker! Här säljer man dem under rubriken ”Kinderbuch-Klassiker”. Vad jag tycker bäst om är ”Das fliegende Klassenzimmer”.

    Men nu tillbaka till den söta igelkotten igen! 😉

Kommentera