Visslar du vatten vid den torrlagda fontänen än?
Författare: Bodil Z
Martin Jankowski: Möss
En dag i Berlin den här sommaren gick vi mellan de här gråa husväggarna fram mot Kaffeekaschemme:
Inne i huset gick vi uppför en smal trappa – jag minns uppgången som ganska mörk och fylld med diverse bråte, kanske minns jag fel. I alla fall kom vi via den upp till ett slags bokhandel med mängder av små tunna gula böcker med förlagsnamnet SuKuLTuR tryckt på pärmarna.
Jag plockade bland de små gula böckerna och bläddrade lite här och där tills jag bestämde mig för en – kanske var det bilden på framsidan som lockade mig och titeln ”Möss”:
Den tunna lilla boken har ända från första sidan något oroande över sig. Hur ska det gå för de två mössen? Vad ska det bli av den unge mannen som äger dem? Musvärlden och människovärlden korsar varandra om och om och ibland stannar de kort i varandra. Den starkares makt över den svagare utgör ett slags stomme i båda världarna, samtidigt som människovärlden utövar sin makt över musvärlden, bland annat genom att inte ingripa när det blir strid i musvärlden. Men inom världarna är maktförhållandena inte beständiga, från ett ögonblick till ett annat sker en förskjutning i lasten som rutschar iväg tills allt ställs på huvudet eller åtminstone på kant.
En del av beskrivningarna av muslivet är stillsamt vackra men samtidigt molande ödesmättade:
Nie war es in der gläsernen Welt so still gewesen. Stunden verstrichen ohne dass etwas geschah. Vielleicht war es überschüssige Wut, oder Ratlosigkeit, doch irgendwann begann der Weiße instinktiv, das Laufrad zu treten. Mit einem leisen Fiepton kam es in Gang.
Aldrig hade det varit så stilla i glasvärlden. Timmar förflöt utan att något hände. Kanske berodde det på ett överskott av ilska eller på rådlöshet, i alla fall började den vite med ens driven av instinkten att trampa runt i löphjulet. Med ett svagt pipljud kom det igång.
Samma nedskruvade stillhet med dolda hot dyker också upp i beskrivningarna av möten mellan människa och mus:
Seine Augen verengten sich dann zu schmalen Schlitzen, er stellte sich vor, er wurde selbst zu einer Maus, die im Schatten der Höhlung hockte und an einem Korn nagte. Ihn rührten die wachsamen Blicke der Tierchen, die Mischung aus Furcht und Vertrauen, die daraus sprach: diese Blicke versicherten ihm, dass das Leben der kleinen Geschöpfe ganz von seinem Wohlwollen abhing.
Hans ögon smalnade sedan till tunna springor, han tänkte sig att han själv blev till en mus som satt hopkurad i skuggan där i håligheten och gnagde på ett sädeskorn. Han rördes av de små djurens vaksamma blickar, av blandningen av fruktan och tillit som talade ur dem: dessa blickar försäkrade honom om att de små varelsernas liv var helt och hållet beroende av hans välvilja.
Det är en bok som berör, men mest på ett obehagligt sätt, så jag känner mig på något vis lättad nu när jag lägger den ifrån mig.
• • •
Martin Jankowski heter författaren och om honom kan man på sista sidan blnad annat läsa att han är född i Greifswald 1965, att han är musiker och poet och att han under åttiotalet hörde till demonstranterna vid Nikolaikyrkan i Leipzig. Det står också att han varit med och grundat ”internationales literaturfestival berlin” och att han är värd för ”Literatursalon am Kollwitzplatz”. Klicka här så får ni veta mer om honom och dessutom se honom på bild.
Dagbok från Greifswald 1981-82: en sammanställning
Sedan en tid har jag funderat på att publicera en sammanställning av de dagboksanteckningar från min tid som utlandslektor i Greifswald (1981-82) som jag i utspridd form publicerat här. Det rör sig alltså bara om de anteckningar jag visat tidigare, dagboken som helhet är mycket mer omfattande och denna helhet ska jag inte belasta er med.
Den här sammanställningen är också tänkt som en brandfackla mot glömskan.
Här kommer först – som ett smakprov för de läsare som inte läst något ur min Greifswaldserie – ett litet utdrag ur introduktionstexten:
All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utlandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som tex Kamrath(svenska), Broby-Ilg(danska), och Prüsse(norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.
Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns tex en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”. En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”.
Och här följer länksamlingen:
Flykten – dagboksanteckningen som aldrig gjordes
Slutord med utdrag ur Stasiakt
PS Till sist lägger jag – bara för min egen ”ordningsskull” – in två andra länksamlingar jag tidigare sammanställt på ett liknande sätt:
Mina kortare texter om Klara Johanson – de flesta i alla fall.
Wolfgang Borchert: Gedicht
Under en tid har jag ägnat mig intensivt åt Wolfgang Borcherts texter, men egentligen bara åt hans prosa, som väl i och för sig är det som väger tyngst i hans verk. Nu läser jag vid sidan om prosan i hans dikter.
Gedicht
Blume Anmut blüht so rot,
Blume Huldvoll blaut daneben.
Blume Anmut ist das Leben,
Blume Huldvoll ist der Tod.
Süß und herbe ist das Leben,
herb die Lust und süß die Not.
Blume Leben blüht so rot –
Blume Tod blüht blau daneben.
Umberto Saba: Parole
Parole,
dove il cuore dell’uomo si specchiava
- nudo e sorpreso – alle origini; un angolo
cerco nel mondo, l’oasi propizia
a detergere voi con il mio pianto
dalla menzogna che vi acceca. Insieme
delle memorie spaventose il cumulo
si scioglierebbe, come neve al sole.
Umberto Saba
