Ostia antica
Durch die Tore: niemand
Treppen: fort ins Blau
Auf dem Estrich: Thymian
Auf den Tischen: Tau.
Zwiegespräch aus Stille
Tod aus Käferzug
Abendrot im Teller
Asche im Krug.
Asphodeloswiese
Fledermäusekreis
Diesseits oder drüben
Wer das weiß –
Den här bilden är inte tagen i Ostia antica, men den passar kanske ändå.
Enen är ett sagoträd – som doftar krydda och bär bär i tvåårsperioder – och samtidigt är den ett litet envist seghetsträd som knotar sig fast i de kargaste marker. Och barren är placerade så att de alltid sticks åt alla håll – slut handen om en engren så känner du vad jag menar.
en en bär bär – enbär
I England gör man gin av bären och i Holland genever och här i Sverige dansar vi runt enebärabusken. På latin heter den ”juniperus” och på tyska heter den ”Wacholder”. ”Wacholder” är ett väldigt stort och liksom vidgrenat namn jämfört med det svenska ”en” som låter som en enda pinne. Det tyska ordet verkar ha helt andra rötter än det engelska, holländska, svenska, italienska (ginepro), spanska (enebro) eller franska ( genévrier). För att ha lite extra roligt har jag tittat i en tysk dialektordbok och hittat detta:
Jag minns från en bok av någon ostpreussisk författare, jag vet inte längre om det var Siegfried Lenz eller Arno Surminski, att några pojkar kröp omkring bland ”Kaddikbüsche”. Först nu fick gåtan med de här buskarna sin lösning för mig: det var enbuskar! Lite intressant är också att ”en” hette ”Einbeerbusch” någonstans i Hinterpommern när det ännu talades tyska där.
Det finns också en gammal saga med det suggestiva namnet ”das Märchen vom Machandelboom”…
I dagens SvD finns långa texter med omfattande bildmaterial om Dubai och Dubais framgångshistoria. Efter att ha tittat igenom bilderna noga, tog jag fram pensel, lite gouache-färger och en pappbit (bakstycket av ett A4-block) och målade bilden ”Möte i Dubai” – de två gula är alltså européer, jag fick inte fram den rätta jemiga färgen. Något för en söndagsmorgon?
Ferrara är inte bara Palazzo dei Diamanti,
Castello Estense
Piazza Municipale
och allt det där andra jag har berättat om här tidigare. Ferrara är också det hemlighetsfulla klostret Monastero Sant’Antonio in Polesine, en plats som lockar genom sin slutenhet.
Den här sommaren vågade jag mig inte dit, men förra sommaren tog jag mig till klostret en skållhet dag när färgerna ömsom flöt ömsom torkade fast. 38° i skuggan avläste jag på termometern som inte talade om hela sanningen, nämligen att det inte var fråga om en ”caldo secco” utan om en ”caldo umido”, så egentligen var det ännu varmare.
En gång i tiden var Polesine en ö hade jag fått veta och det var på den tiden som klostret byggdes, på 1200-talet. Egentligen kommer inga turister dit för det är bara öppet någon enda timme om dagen och också då är det mycket osäkert om man kommer in, men jag ville försöka ändå. Jag fick rådet att vara tålmodig och att klä mig på ett passande sätt. Efter en stunds irrande längs glödheta gator, där värmen studsade fram och tillbaka mellan tegelbyggnaderna så att den blev allt tjockare, hittade jag fram till något som jag förstod var klostret. Alldeles innan jag kom in på gårdsplanen framför den röda tegelbyggnaden fick jag syn på en avvisande skylt – jag minns inte längre vad det stod på den, jag minns bara att jag för ett ögonblick funderade på att ge upp tilltaget, men så tänkte jag ”nu är jag ju ändå här”.
I valvet utanför porten stötte jag på en dam som stod och väntade på att bli insläppt. Vi växlade några ord och jag fick veta att hon på något vis var bekant med eller släkt med en av nunnorna där inne. Jag frågade om hon trodde att jag kunde få komma in och titta i klostret, det skulle ju finnas fresker av ”scuola giottesca”, alltså målningar i Giotto-stil, från 1300-talet. Hon sa att hon just kommit, men att hon skulle lägga ett gott ord för mig och så knackade hon försiktigt på en liten lucka i porten. Först hände ingenting, men sedan öppnades den lilla luckan med en kort smäll – jag kunde inte se någon där innanför, men jag hörde en skrapig liten röst. Min ”beskyddarinna” sa något vänligt och porten öppnades efter ett kort rasslande med tunga nycklar. Vi kom in och jag blev presenterad som turist, ja, det var ju förstås det jag var, hur illa ordet än lät där inne i den halvmörka gången. Två nunnor tittade på varandra och suckade, en turist till, de hade redan haft en den här eftermiddagen. Den ena såg sedan uppfordrande på den andra och den lilla beniga ”Andra” fick därmed uppdraget att föra omkring turisten. Jag hade väntat mig att det skule vara lite svalare därinne mellan de tjocka murarna, men nej, hettan hade ätit sig igenom hela tegelmassan och det strömmade ut värme från väggarna. Jag såg in i den ”Andras” svettdrypande ansikte och hon in i mitt. Hon mumlade något otydligt, gjorde en vag gest som väl betydde ”följ med – om du nu absolut måste envisas”. Jag gick efter henne och vi kom in i det första av de tre kapellen. Med ansiktet vänt från mig började den ”Andra” att berätta om freskerna på väggarna – hon pratade oavbrutet och snabbt och otydligt och tonen var mässande som om hon bad eller läste upp någon liturgisk text. Allting beskrev hon ur den troendes perspektiv och INGET ANNAT, ingenting om målningarna som konst, utan ”här är vår Herre – må han bevara oss – i Getsemane, här är den heliga Jungfrun – som alltid håller sin hand över oss…”.
Dormitio Virginis
Jag såg på bilderna, svettades och kände mig mer och mer underlig till mods. Det kanske räcker nu, tänkte jag, men jag såg på den ”Andras” lilla hårda profil med svettdroppen vid nästippen, att här ska hela programmet genomföras, detta är min uppgift, min tunga uppgift. När vi stod under en målning som föreställde Jesus när han just tagits ner från korset, försökte jag på prov ställa en fråga, men den liksom halkade ner på golvet och täcktes över med en tät matta av böner och fromma åtbörder.
Compianto su Cristo morto
Jag bestämde mig för att tiga under resten av rundvandringen. Jag tänkte ”det här blir nog bättre som minne”. När vi efter en långt utdragen, svettdrypande och missnöjt-fromt mumlande tid äntligen var tillbaka vid porten höll den "Andra" fram en bunt kort, som avbildade de olika freskerna, mot mig och jag förstod att jag måste köpa dem, åtminstone ett par stycken. Egentligen ville jag det också, men detta att jag MÅSTE kändes starkare. Och priset var märkligt högt, men jag tänkte ”nu vill jag ut härifrån”, så jag köpte sex eller sju av freskbilderna.
Ute bländade solen. Polesine, tänk att det en gång var en ö, for det genom mitt huvud.
Nach einem Sommer
Bald wird die Sommerbank eingezogen.
Der Tisch verläßt den Birkenraum.
Einen Sommer lang hab ich mich hier betrogen
Mit einem verspäteten Mädchentraum.
Aber gearbeitet hab ich auch
An diesem Platz. Und ich hab gelernt.
Und manches ist mir näher gekommen.
Und manches hat sich von mir entfernt.
Mein Wortgefühl hat sich geschärft.
Sprachzwischenraum ist mir aufgegangen.
Die Schönheit, die jenseits von Worten entsteht.
Und ich habe das Schweigen eingefangen.
Eva Strittmatter
