Författare: Bodil Z

Tillbaka till bokmässan och den estniska lyriken igen efter ett trädintermezzo: Jaan Kaplinski var en av dem jag lyssnade till i ”Rum för poesi”, mässans orkanöga där hetsade själar kan få ro.

Jaan Kaplinski är en av den nutida estniska poesins stora och i år har ett dikturval av honom kommit i svensk översättning – ”Någonstans vid världens kant” heter boken och översättningen är gjord av författaren själv i samarbete med Guntars Godiņš och Juris Kronbergs. Förlaget är Ariel Skrifter. Men det är inte frågan om någon introduktion av Kaplinski; både poesi, prosa och essäistik av honom har tidigare publicerats på svenska.

Kaplinski stiger upp på scenen. Han rör sig som en som är hemma överallt och ändå finns det då och då en liten tvekan i rörelserna, men det är den trygges öppna tvekan vi ser. Han ler vänligt mot oss i auditoriet på ett sådant sätt som om han log mot en enda människa, mot dig, mot mig bara. Och så läser han:

Du ska vara
min icke-existerande barndoms
milda goda
lätta
sommarnatt
som täcker över mig
med mina egna stora
stumma vingar

Och:

Otroligt: åter
blommar för allra första
gången häggen här.

Livet är så kort att jag
aldrig blir van vid våren.

(jag vet, det gråa har blivit för blått här och alltsammans är snett)

• • •

Jag skulle vilja lägga ifrån mig
Jaan och Kaplinski som två resväskor
jag släpat på
år ut och år in
från lägenhet till lägenhet
från stad till stad.
Ställa ner dem
i vägrenens fuktiga gräs
och gå barfota
anonymt
rakt österut
mot den avtagande kvällsbrisens sus
mot syrsornas allt starkare sång
bortom vilken
högt över skogen
ses skimra
en enda blek stjärna.

• • •

PS För er som bor i Stockholm, har tid ikväll och tycker om att lyssna på poesi – se här ett litet meddelande från den unga vitryska poeten Valzhyna Mort: Then at 18.00 I read at the shopping mall called PUB with a bunch of poets from Singapor. Please tell everybody to come! Especially if they need new shoes or something.

Framsidan av bokmässans programkatalog pryds av en ung mans ansikte. Ansiktet är den estniske poeten fs’. På baksidan av hans diktsamling ”2007” ( som är utgiven av ellerströms) står det så här:

Författarnamnet fs är en avsiktligt opersonlig pseudonym för en mycket personlig poet som med intensiv svärta och trotsig energi berättar om vad det innebär att vara en fortfarande ung man i en gammal, nedsliten värld. Hans dikter är goth-poesi i förortsmiljö, deras färgskala är svart, grått och vitt, de sprakar av elektricitet och kortvågsknaster. Översättning Peeter Puide.

Boken heter alltså ”2007” på svenska, den estniska originaltiteln är ”2004”(!).

Jag läser slutet av den ganska långa inledningsdikten ”fs – vem han är och varifrån han kommer”:

ryskt blod har jag också
men min kulturkrets är estnisk
alltid inåt
bättre hålla tyst
eller tala som en europé
om sådant som intresserar omgivningen
vackra kvinnor har vi ju
fast inte många
någon enda drabbar en som en blixt
när du kommer till Estland
fast innan du möter en sådan
blir du supen full
och så går du vilse i dimma
eller i kletig snömodd
när du en gång når henne
har många år gått
vårt klimat är ju fuktigt
mörkt kallt och blåsigt
dagsljuset varar inte länge
därför måste
ett hus ha små fönster
därutifrån kommer
ändå inte mycket gott
och väggarna måste vara tjocka
vi bygger starka hus
kalksten är vår rikedom
tung ful och grå
vi är sega och flitiga
om du ännu inte förstått
så tar jag om det
starksprit och kultur
håller oss vid liv
annars skulle vi frysa ihjäl
eller bli galna
lidelsefulla som vi är

Ja, här är det svindlande galgsvart och ändå liksom ihärdigt slitstarkt: ”vårt klimat är ju fuktigt/ mörkt kallt och blåsigt/ dagsljuset varar inte länge/ därför måste/ ett hus ha små fönster/ därutifrån kommer/ ändå inte mycket gott”. Nej, vad ska man med stora fönster till om det bara finns mörker att släppa in genom dem?

Ja, och där stod han så ensligt och magert och läste gråaktigt med hoptryckt glöd:

Han ser ut som en som inte kan bry sig om att han fryser.

På bokmässan i Göteborg i år lyssnade jag mycket på estnisk poesi. En av de poeter som gjorde särskilt starkt intryck på mig är Kristiina Ehin. Hon gjorde det både med sina ord och med sin röst och faktiskt också med sitt sätt att bara stå där.

Även om jag inte har hunnit läsa in mig riktigt har jag liksom på känn fått ett slags allmänt intryck av hur hon skriver. Det hon skriver är inte modernt på något tydligt sätt, men det är inte heller något som skulle kunna sägas peka i en annan tidsriktning. Det hon säger i dikterna är något som skulle kunna sägas i alla tider. Och de här dikterna bär livet i sig på ett kraftfullt sätt, men helt utan att frusta eller stånka.

Jag väljer nu att läsa den första dikten i den tunna boken ”Som en tiger bland likadana randiga”:

Årstider

höst

åter en korplik kväll
den sträcker sig mot solnedgången
som ett avlövat träd

vinter

i dina ögon kände jag
hur igelkottarna på terrasserna
stod och sökte
varandras munnar

midvinter

fotografens nynnande
kröp uppför min arm
ej mer ensamma
var vi då

förvår

som våg stormar jag mot stranden
utan att veta att skogen finns
och varför den flickan står på stranden
och tror att hon är jag

vår

och så kom våren
störtande nerför Kulubergen
och jag sprang bakefter som en kalv
som tappat bort sin mor

Det är jordelivet det här och nog är det hisnande härligt att läsa om våren som kom störtande nerför Kulubergen. Den raden – särskilt den – skulle jag vilja höra på estniska. Estniskan är så konturskarp och har så klara klanger.

Färgen blev visst helt fel på min bild, egentligen är omslaget grönt.

Översättningen är gjord av Peeter Puide och förlaget är Ariel Skrifter.

Idag läser jag början av en novell av Wolfgang Borchert här:

Min bleke bror

Aldrig hade något varit så vitt som den här snön. Den var nästan blå av vithet. Blågrön. Så fruktansvärt vit. Solen vågade nästan inte vara gul inför denna snö. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren som denna. Bara längst bort stod en mörkblå skog. Men snön var ny och ren som ett djuröga. Ingen snö hade någonsin varit så vit som den här denna söndagsmorgon. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren. Världen, denna snöiga söndagsvärld, skrattade.

Men någonstans fanns det ändå en fläck. Det var en människa som låg i snön, hopkrupen, med ansiktet mot marken, i uniform. Ett lumpbylte. Ett lumpigt bylte av hudslamsor och benbitar och läder och tyg. Överallt svartröda stänk av fasttorkat blod. Alldeles dött hår, perukaktigt dött. Hopkrupen, det sista skriket blev skriket in i snön, som ett ylande eller en bön kanske: En soldat…

Och detta är originaltexten:

Mein bleicher Bruder

Noch nie war etwas so weiß wie dieser Schnee. Er war beinah blau davon. Blaugrün. So fürchterlich weiß. Die Sonne wagte kaum gelb zu sein vor diesem Schnee. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber gewesen wie dieser. Nur hinten stand ein dunkelblauer Wald. Aber der Schnee war neu und sauber wie ein Tierauge. Kein Schnee war jemals so weiß wie dieser an diesem Sonntagmorgen. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber. Die Welt, diese schneeige Sonntagswelt, lachte.

Aber irgendwo gab es dann doch einen Fleck. Das war ein Mensch, der im Schnee lag, verkrümmt, bäuchlings, uniformiert. En Bündel Lumpen. Ein lumpiges Bündel von Häutchen und Knöchelchen und Leder und Stoff. Schwarzrot überrieselt von angetrocknetem Blut. Sehr tote Haare, perückenartig tot. Verkrümmt, den letzten Schrei in den Schnee geschrien, gebellt oder gebetet vielleicht: Ein Soldat…

Snart är den här intensiva Borchertperioden i mitt liv slut. Jag har sett och förstått att det han skriver håller för ett oändligt läsande, ja, till och med för den här översättarläsarens hejdlösa obarmhärtiga ändlösa läsgrävande. Och aldrig har jag känt mig så nära hans texter som nu. Men nu är översättningen färdig eller i alla fall så gott som färdig. Jag bävar lite för hur det ska bli efteråt.

• • •

Imorgon börjar bokmässan i Göteborg och jag blir borta från pausträdet för ett par dagar. För den som är intresserad kan jag berätta att jag tillsammans med Jelena och Håkan kommer att befinna mig på tidskriftsmonterns scen (B:04:04) klockan tre imorgon. Vi kommer att läsa ur översättningar vi har gjort eller håller på med: Håkan läser något av Karl Kraus, Jelena läser något av Johann Nestroy och jag läser en novell av Wolfgang Borchert.

PS I samband med bokmässan har Salongen tillsammans med fem andra nättidskrifter nominerats till Årets Nättidskrift 2007. Priset till vinnaren kommer att delas ut på fredag kväll.