Författare: Bodil Z

Religionens ställning i samhället och människornas liv verkar sedan några årtionden vara på väg mot en ganska genomgripande förändring både här i Sverige och i andra delar av Europa och världen.

Jag minns ett paradigmskifte från min barndom – när jag var nio flyttade jag från stockholmsförorten Bagarmossen till Varberg på Västkusten. Jag flyttade från en sekulariserad värld till en strängt schartauansk sådan. I Bagarmossen hade religionen, det vill säga kristendomen, varit något som dök upp i skolan kring jul och vid skolavslutningen, som ett slags ornament eller dekorativt tillbehör. I Varberg bad man fyra gånger om dagen i skolan, åtminstone i den klass jag gick i under folkskoleåren, och de viktigaste ämnena var kristendom och Varbergs historia som också hade ganska mycket kristendom att göra. Jag minns att jag kände mig ganska udda till en början, men också att jag varken blev utstött eller förtryckt och att det inte heller kostade mig särskilt mycket att anpassa mig till de nya sederna. Det hela stannade på ett sätt på ytan på det viset att jag tydligt såg den här nya världens yta. Jag visste en hel del om den här världsbilden eller livsförklaringen. Och någonstans där stannade det.

Längre fram, under tonåren, kom andra bilder av religionen. Det talades mycket om religionsfrihet och om ekumenik (till exempel om det ekumeniska klostret Taizé), om friheten att inte tro alls, friheten att tvivla. Och ibland beskrevs religionen/religionerna som en lykta med olikfärgade glas, där också ateismen kunde ha en plats, där ljuset kunde symbolisera livet eller världsalltet. I allt detta stod det klart att religion handlar om tro, om att försöka att förstå livet och döden, människans villkor på jorden som dödlig varelse, om att söka efter mening.

På senare år har jag från tid till annan tyckt mig se en utveckling i det som både religionerna och ateismen står för eller uttrycker – en förändring mot ett slags nygammal fanatism som har inte så få infantila element i sig. I mycket har de religiösa krafterna kommit att släppa målet att förklara och försona oss med livets tunga villkor för att i stället bli korstågsaktigt militanta igen på ett nästan arkaiskt sätt. Samtidigt har en vidsynt sekulariserad syn på tillvaron förlorat mark till ett slags religiös ateism vars vanligaste uttryck är ett slags religiös korrekthet (som med enögd besserwisseriver bannlyser alla religiösa dogmer) som också den är militant på det här trångsynta och fanatiska sättet. Man ägnar mycken missionärsaktig energi åt att håna andra människors tro och föreställningar. I detta sammanhang har yttrandefriheten allt oftare kommit att omtolkas till ett slags egendomlig rättighet till pajkastning med griniga och småskuret moraliserande förtecken. Allt mindre talas och tänks det om religioner som tro eller ett sökande efter mening. I stället för att sträva efter tolerans och försoning hävdar allt fler (igen) den egna förklaringen av tillvaron som den enda rätta ja, egentligen den enda möjliga. Det öppna samtalet mellan olika synsätt – ett samtal som naturligtvis aldrig har varit lätt eller bekvämt – har alltmer trängts undan av låsta positioner med allt hårdare beskurna utvecklingsmöjligheter.

Det är som om både religionen och den sekulariserade världsuppfattningen håller på att krympas ihop till politik i dess elementäraste form, till något som vi på ett slagordsmässigt sätt kan ha rätt eller fel om. Platsen för det visa eftertänksamma tvivlet blir mindre och mindre. Tillvarons mysterier löses upp med hjälp av präktiga (men samtidigt militanta) handböcker (”Livet och döden i femton punkter”, ”Så här är det”) – och en påk i skallen på den som inte inordnar sig i ledet.