Nej, Doris Kareva hörde jag inte läsa ur sina dikter på bokmässan, men när jag kom till den estniska montern bakom den stora estniska svarta lådan eller kabastenen – ja, det finns alltså också en estnisk kabasten, en stor svart sten med ljus inuti och med människor som går ut och in genom hålen i den undre kanten av den – ja, när jag kom till den estniska montern fann jag boken ”Tidens gestalt” och började läsa i den.
Det var två rader som gjorde att jag fastnade och var tvungen att ta med mig boken hem. De här:
Hoppet finns sist
sinnets fena.
Jag såg något starkt böjligt tänja och spränga en vattenyta. Så är hoppet, tänkte jag.
Och lite senare fann jag den här dikten som kanske också på något sätt handlar om detta att hoppas, om att hoppas i betydelsen av att inte släppa greppet eller av att bygga något av bristen:
Jag övar mig i ålderdom, ensamhet,
att vara utstött, fattig,
vara i avsaknad, att inte finnas.
Jag övar blindhet,
slutligen och sist. Till sist
finns inget att frukta.
Förfäran, pressa inte mina nätter
till dina drömmars anlete.
Lidande, vaska guld
ur tillvarons flod och dess styrka.
Och sedan dessa rader om tomhetens fullhet (som väl hänger samman med detta att bygga något av bristen):
Tomheten töms inte.
Tomhetens uppfyllelse
är allt som finns –
i ett rim, en ram, ett rum.
Tomheten är mellan bokstäverna.
Tomheten ljuder
i cellernas kärnor
i hettan.
Tomheten upphäver inte;
tomheten är skälet.
Fira, högtidlighåll så
tomheten, grundernas grund.
Låt detta vara sättet att leva.
Och innan jag går ut ur det här pausträdsrummet vill jag läsa en dikt till av Doris Kareva:
I går var mitt sinne som havet –
spegelblankt. Världens botten
syntes nästan
I dag är mitt sinne som havet –
stormar och stormar, dumt,
utan att komma ut fläcken.
Boken är utgiven av ellerströms och översättningen är gjord av Peeter Puide.
• • •
PS Imorgon håller jag vilodag här – jag är tillbaka på måndag.