Ferrara är inte bara Palazzo dei Diamanti,
Castello Estense
Piazza Municipale
och allt det där andra jag har berättat om här tidigare. Ferrara är också det hemlighetsfulla klostret Monastero Sant’Antonio in Polesine, en plats som lockar genom sin slutenhet.
Den här sommaren vågade jag mig inte dit, men förra sommaren tog jag mig till klostret en skållhet dag när färgerna ömsom flöt ömsom torkade fast. 38° i skuggan avläste jag på termometern som inte talade om hela sanningen, nämligen att det inte var fråga om en ”caldo secco” utan om en ”caldo umido”, så egentligen var det ännu varmare.
En gång i tiden var Polesine en ö hade jag fått veta och det var på den tiden som klostret byggdes, på 1200-talet. Egentligen kommer inga turister dit för det är bara öppet någon enda timme om dagen och också då är det mycket osäkert om man kommer in, men jag ville försöka ändå. Jag fick rådet att vara tålmodig och att klä mig på ett passande sätt. Efter en stunds irrande längs glödheta gator, där värmen studsade fram och tillbaka mellan tegelbyggnaderna så att den blev allt tjockare, hittade jag fram till något som jag förstod var klostret. Alldeles innan jag kom in på gårdsplanen framför den röda tegelbyggnaden fick jag syn på en avvisande skylt – jag minns inte längre vad det stod på den, jag minns bara att jag för ett ögonblick funderade på att ge upp tilltaget, men så tänkte jag ”nu är jag ju ändå här”.
I valvet utanför porten stötte jag på en dam som stod och väntade på att bli insläppt. Vi växlade några ord och jag fick veta att hon på något vis var bekant med eller släkt med en av nunnorna där inne. Jag frågade om hon trodde att jag kunde få komma in och titta i klostret, det skulle ju finnas fresker av ”scuola giottesca”, alltså målningar i Giotto-stil, från 1300-talet. Hon sa att hon just kommit, men att hon skulle lägga ett gott ord för mig och så knackade hon försiktigt på en liten lucka i porten. Först hände ingenting, men sedan öppnades den lilla luckan med en kort smäll – jag kunde inte se någon där innanför, men jag hörde en skrapig liten röst. Min ”beskyddarinna” sa något vänligt och porten öppnades efter ett kort rasslande med tunga nycklar. Vi kom in och jag blev presenterad som turist, ja, det var ju förstås det jag var, hur illa ordet än lät där inne i den halvmörka gången. Två nunnor tittade på varandra och suckade, en turist till, de hade redan haft en den här eftermiddagen. Den ena såg sedan uppfordrande på den andra och den lilla beniga ”Andra” fick därmed uppdraget att föra omkring turisten. Jag hade väntat mig att det skule vara lite svalare därinne mellan de tjocka murarna, men nej, hettan hade ätit sig igenom hela tegelmassan och det strömmade ut värme från väggarna. Jag såg in i den ”Andras” svettdrypande ansikte och hon in i mitt. Hon mumlade något otydligt, gjorde en vag gest som väl betydde ”följ med – om du nu absolut måste envisas”. Jag gick efter henne och vi kom in i det första av de tre kapellen. Med ansiktet vänt från mig började den ”Andra” att berätta om freskerna på väggarna – hon pratade oavbrutet och snabbt och otydligt och tonen var mässande som om hon bad eller läste upp någon liturgisk text. Allting beskrev hon ur den troendes perspektiv och INGET ANNAT, ingenting om målningarna som konst, utan ”här är vår Herre – må han bevara oss – i Getsemane, här är den heliga Jungfrun – som alltid håller sin hand över oss…”.
Dormitio Virginis
Jag såg på bilderna, svettades och kände mig mer och mer underlig till mods. Det kanske räcker nu, tänkte jag, men jag såg på den ”Andras” lilla hårda profil med svettdroppen vid nästippen, att här ska hela programmet genomföras, detta är min uppgift, min tunga uppgift. När vi stod under en målning som föreställde Jesus när han just tagits ner från korset, försökte jag på prov ställa en fråga, men den liksom halkade ner på golvet och täcktes över med en tät matta av böner och fromma åtbörder.
Compianto su Cristo morto
Jag bestämde mig för att tiga under resten av rundvandringen. Jag tänkte ”det här blir nog bättre som minne”. När vi efter en långt utdragen, svettdrypande och missnöjt-fromt mumlande tid äntligen var tillbaka vid porten höll den "Andra" fram en bunt kort, som avbildade de olika freskerna, mot mig och jag förstod att jag måste köpa dem, åtminstone ett par stycken. Egentligen ville jag det också, men detta att jag MÅSTE kändes starkare. Och priset var märkligt högt, men jag tänkte ”nu vill jag ut härifrån”, så jag köpte sex eller sju av freskbilderna.
Ute bländade solen. Polesine, tänk att det en gång var en ö, for det genom mitt huvud.
Ett besök du nog aldrig kommer att glömma eller blanda samman med något annat. Tror jag. Fanns det någon likhet med Giottos bildvärld?
Agneta,
nej, det kommer jag säkert inte – det man minns så här tydligt efter ett år, det sitter nog fast. Egentligen tyckte jag inte heller illa om den där lilla nunnan, hennes perspektiv var ju just det här och hon var väl ingen exeptionell personlighet utan en vardagsnunna, lite trött, lite gammal, hade kanske lite ont och uppgiften att föra runt turisten var väl en av de mindre lockande för henne. Och det var väldigt hett.
Jag har sett Giottos fresker i Assisi för länge sedan (för 25-30 år sedan) och jag tycker att det finns likheter. Motiven är desamma, bilder ur Jesu liv, ur Marias liv och de tydliga anletsdragen med riktiga blickar (se på Maria som böjer sig över den döde Jesus, vilka ögon hon har – fast det syns kanske inte så bra på mitt foto) tycker jag mig känna igen från Giotto, fast hans bilder är kanske mer dynamiska och har inte den här ikontonen i sig som en del av bilderna i Polesine har. Fast egentligen vet jag nog för lite för att kunna säga något som når utanför vaga antaganden.
Jo visst kan man se stora likheter med Giotto i dessa bilder! Jag hade själv tillfälle att för ett par år sedan se Giottos fresker i Capella degli Scrovegni i Padua, vilket var en helt annan men också märklig upplevelse sett till omständigheterna. Man köade, släpptes in via slussar och fick stanna i 15 minuter mot en betalning på 12 Euro. Nåväl, det var väl värt pengarna, även om tiden var lite väl snävt tilltagen…
Ferrara har jag bara ägnat ett kort besök hittills. Blev genom dina bilder angenämt påmind om denna stad, som ju inte tillhör de allra mest frekventerade på turistkartan. Men så är det ju i Italien. Även ”de andra” städerna har hur mycket som helst att bjuda på.
Tänker också på den eminente författaren med Ferrara som hemort: Giorgio Bassani.
Ser nu av länken till din förra reseberättelse från Ferrara att du också uppskattar Bassani. Trodde väl det! 🙂
Jo, Bassani läser jag mycket gärna – och jag har sett att du i din blogg har honom i din lista över särskilt läsvärda författare. Förresten skrev jag en liten extra text om Bassani i förra sommarens ”Ferrara-serie”, en text där jag dels följde honom på hans dagliga promenadväg dels klev in i det som jag tror är förebilden för trädgården i ”Il giardino dei Finzi-Contini”. Här är länken om du har lust: http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/08/10/ferrara-il-giardino-dei-finzi-contini/
Tack för klargörandet om likheten mellan Giottos egna verk och de här efterföljarnas – jag mumlade ju bara.